Gott slut

Här skålar tore för vårt välstånd. Förresten, säger man tvåtusentio eller tjugohundratio?

I väntan på pommesen

Nyårsfirandet har hittills varit lugnt. Småmätta efter krabban väntar vi på att tillbehören till fondyn ska bli klara. Mitt halshuggna sällskap vill inte vara med på bild.

Jansson är färdig

Och påskskinkan står i ugnen. Hoppas att vickningen uppskattas på årets första dag. Skinkan förpassas till frysen så länge.

Stockholm i vinterskrud

Gourmetkäk?

Någon gourmet hade skickat in en fråga till Dagens Nyheter.
Han undrade var i Stockholm man kan köpa oxkinder, då han läst ett recept på denna delikatess i nämnda tidning.
Oxkinder, huvva. Vad blir då nästa grej? Hästläppar? Eller myrhjärtan?
Nä, till nyår ska jag och några till käka fondue på oxfilé, krabba till förrätt samt min hemlagade Janssons frestelse som vickning.
Det är gourmetkäk för mig!

Julafton

Då var man hemma igen efter årets julfirande.
Fick ett par schyssta Nikedojor med Gore-Tex och en del annat matnyttigt.
Farsans klapp med det där rimmet i förra inlägget var en liter whisky.
Har inte funderat på vad jag ska göra med spikmattan jag vann.
Ge bort den kanske...
God fortsättning!

God Jul och lite flyt, eller...

Lirade V75 samt BingoLotto i afton.
Hade en kupong från Aftonbladet som gav 10 spänn i rabatt på en 50-kronors Harry Boy (två rätt blev det) samt en Bingolott som gav en hundring. Inte illa. Tio spänn plus. Räcker till en kvällstidning i varje fall.
Efter BingoLottos ganska sega uppesittarkväll kollade jag mailen. Erinrades då att jag varit med i en tävling hos Svenska Spel. Man skulle skaka en julgranskula och sedan motivera varför man skulle vinna dagens vinst. Då jag hade volymen på noll hörde jag inte vad presentatören sa, så jag skrev något ironiskt om att då jag inte visste vad jag kunde vinna kunde de ju dämpa min nyfikenhet med att ge mig priset.
Jodå, jag vann. En spikmatta. Vad jag nu ska med den till. Men den lär vara värd 300 spänn, så man får väl testa att ligga på den. Ska kolla med Fadde om han har en skottsäker väst till övers innan jag provar spikmattan...
För övrigt har jag fixat de sista julklappsrimmen i kväll. Farsgubbens klapp fick det här:
En gång du avrådde mig kort, med ett "sånt här ska man ej ge bort", trots att du nu blir lång i planeten, tror jag att du sväljer förtreten.
Nån som kan räkna ut vad det finns i det paketet? Gissa gärna. Jag avslöjar innehållet i nästa inlägg!
God Jul!

Avesina rules!

Igår var det en heldag med kringflackande mellan två städer.
På förmiddagen skulle jag till Södertälje för att göra ett hörseltest och prova ut ett par nya hörapparater.
Måste rapportera att Avesina (uppdragstagare hos Landstinget)har järnkoll och är ett bevis på att extern upphandling fungerar utmärkt (i varje fall i just detta case).
För sex år sedan kontaktade jag Huddinge Sjukhus för att fixa till hörseln. Det tog nästan ett år innan jag fick besöka M&M Hörsel på KS i Stockholm.
Efter hörselkoll och avtryck av mina hörselgångar tog det en månad innan jag fick mina hörapparater och en ny värld öppnades.
Min första kontakt med Avesina togs i somras, då det nästan gått fem år sedan jag fått ut mina första apparater och de började bli märkbart slitna.
Efter lite strul (två inställda besök på grund av inflluensa) fick jag äntligen komma dit. Blev mottagen av en supertrevlig snubbe (har för mig att han presenterade sig som Leif, men jag kan hört fel) som tog ett hörseltest och gjorde en intervju.
Sedan kom hans kollega Rita in (där är jag säker på namnet då det var henne jag skulle träffat om hon inte fått influensa) och fixade ett nytt avtryck av hörselgångarna samt godkände att jag fick behålla mina gamla apparater som "reservare".
När avtrycken var klara kommer Leif in med två sprillans nya apparater. Han justerade dem efter mina önskemål och rapporterade att jag skulle få nya insatser skickade hem med post. Innan vi skildes åt bokade Rita en ny tid åt mig i februari för att följa upp hur jag trivdes med mina nya hörapparater.
Besöket tog en och en halv timme, men att på den tiden komma från ruta ett till att vara fullt utrustad var toppen! All heder åt Avesina och deras mycket kompetenta samt trevliga personal.
Att det sedan blev strul med SL-trafiken då jag skulle till Stockholm för att träffa vänner och kolleger på en julfest är ju inte Avesinas fel. Däremot är ju även kollektivtrafiken upphandlad av Landstinget. De borde nog kvalitetstesta lite extra gällande den viktiga delen av Landstingets ansvarsområde...

Blogglista

Såja.
Nu har man lärt sig att rekommendera andras bloggar oxå:-)
Håll till godo!

Diners Club - Jag avråder

Jag ansökte nyligen om ett kort hos Diners Club.
Orsaken att jag kan tänka mig att betala 525 kronor om året för ett plastkort är att de erbjuder en lounge på Arlanda. Med tanke på att en kopp kaffe kostar 27 spänn så hade kortet betalat sig med tanke på alla de timmar jag lägger på den flygplatsen årsvis. Men Diners vill inte ha mig som kund på grund av den rapport de fått av Upplysningscentralen.
I dag kom UC:s rapport hem till mig.
Jag var i absolut lägsta riskklass, kategori 5, riskprognosen var 0,12 procent. Jag hade inga betalningsanmärkningar, branschriskprognosen var 0,1 procent. Med andra ord borde jag vara en drömkund för detta kreditföretag.
Jag ringde därför upp dem för att kolla läget. Någon kanske hade begått ett misstag.
Nej då, de vill inte ha mig som kund då jag tjänar för lite som privatperson.
Jag förklarade att de kort och andra omkostnader jag har på företaget inte syns i den slutliga deklarationen och att jag faktiskt sköter betalningarna till det företagskort jag har idag samt alla andra räkningar, men det spelade ingen roll. Diners menar att jag måste nästan fördubbla det belopp jag tar ut i lön. Jisses! I så fall ökar ju skattetrycket och Diners skulle bli ett MYCKET dyrt alternativ för mig.
Att Diners även lagt ner en del lounger i världen gör ju också att kortet blivit mindre attraktivt.
Nä, jag får nog betala mina 27 spänn för kaffet även 2010 om jag inte kan deala med någon bank eller så...

Julstrul

Jomen, det blir nog Hägge som hänger med till Tartu nästa resa.
I går var det mest jobbstrul. Kontaktade en samlare som jag tänkt skriva om. Han är bror med en av Sveriges mest kända artister så det hade kunnat bli uppmärksammat, men då hans samling blivit plundrad av tjuvar så blev det inget. Killen hade ingen lust längre. SUCK! Men jag förstår honom.
Jagade en redaktör som jag vill få besked av om ett knäck gällande snubben som spelade gitarr i ovannämnda (hemliga) artists band i 20 år. Givetvis var redax onåbar.
Ringde sedan Den Stora Kvällstidningens reseredaktör. Fick nobben om Tartu därför att de har eget material men ett kanske på en annan grej om ett annat land. Vi får se vad som händer. Ringde samma kvällstidnings redaktör för Söndagsbilagan. Hon var ledig men växeln hade kopplat mig till hennes mobil. Nåja, helt kört var det ju inte. Vi ska höras på torsdag.
Sen ringde jag till en tidning som jag gillar att läsa och föreslog en notis (alltså en kortis med en bild) om Tartus leksaksmuseum och fick okej!!! Wow. Inte bara strul alltså. Har dock inte skrivit den ännu, men bilderna ser bra ut.
I dag kom min polare Roger, vardagshjälten nummer ett och hälsade på.
Han hälsade på tack vare min uppmaning. Jag behövde hans hjälp!
Efter en fika drog vi till Skärholmen samt Kungens Kurva. Köpte ett tittöga, eller "dörrkikare" som Classe kallar det innan vi drog till City Gross dör det blev en kasse med julmat. Därefter åkte vi hem till mig där Roger snabbt borrade ett hål i min dörr och monterade tittögat.
En kul grej var att det ringde på dörren några timmar senare så jag fick en anledning att inviga nyförvärvet.
Det var valberedningen i vår bostadsrättsförening som undrade om jag kunde tänka mig ytterligare en mandatperiod. Jag accepterade och ringde Roger för att berätta att tittögat kom till pass tidigare än beräknat.
Med ett tittöga på plats slipper man jobbiga försäljare, Jehovas Vittnen och inför kommande valår, hembesökande politiker. Skönt att kunna välja vilka man öppnar sin dörr för! Denna lilla manick kostar bara en femtiolapp.
I morgon griljerar jag (antagligen) julskinkan. Men Tartugrejen ska skrivas innan jag fortsätter med julstrulet.

Mera Tartu

Laddade in bilderna från Estlands näst största stad i datorn i dag. Jodå, de håller för flera knäck.
Checkade med ett par redaktörer i dag. Den stora kvällstidningen har redan Tartu i pipelinen, så där blev det nej, men jag fick grönt ljus för en notis om leksaksmuseet i ett magasin som kommer en gång i månaden.
Kairi, den påpassliga och söta tjejen som jobbar på Tartu Tourism och visade oss staden, mailade en länk till en website där man kan hitta lägenheter att hyra i staden. Tyvärr så hittade jag ingen som passade mig. Jag söker ju boende för den månad som mitt badrum renoveras.
Men jag hittade en del annat. Nästa gång jag besöker Tartu blir det ett besök på ölbryggeriet A le Coq samt en runda in på KGB-museet. Lunchen tar jag nog på den amerikainspirerade diner som ska ligga ganska centralt.
Måste checka om Hägge, Tore eller några fler vill haka på för en weekendtripp.

Spa och supertrevligt i Tartu

I går morse fick jag mitt livs skönaste massage hittills.
På Dorpat Spa i estniska Tartu kan de sina saker och gör det billigt.
En helkroppsmassage med olika örtoljor kostar omkring 300 svenska spänn.
Fler prisuppgifter: En öl på finkrogen kostar en dryg tjuga, samma öl på köpcentrets fik kostar 16 kronor.
Tartu har dock mycket mer än öl och massage att erbjuda.
Förutom rena svenskminnen, som universitetet, grundat av Gustaf II Adolf, hans staty samt Drottning Silvias träd kan man strosa runt i Gamla Stan vid Rådhustorget. Där finns massor med kaféer och restauranger när man blir trött i benen.
Nere vid floden får man en läcker vy efter mörkrets inbrott. Stadens ljus speglar sig i vattnet och den som vill ta bilder får ett fint motiv.
Fortsätter man genom parken på andra sidan gångbron och korsar den stora vägen kommer man in i lite mer slitna kvarter. Där hittar man prisvärd shopping.
En galleria modell större finns strax utanför staden. Förutom turboshopping kan man testa den fyrdimensionella bion som erbjuder halsbrytande berg och dalbaneturer i 4D.
Genuina restaurang Vilde erbjuder bland annat en risotto med jätteräkor för omkring 60 svenska spänn. Universitetskaféet är ännu billigare.
Enklast tar man sig till Tartu med Estonian Airs flyg från Stockholm/Arlanda. Du som samlar Eurobonus med SAS kan plikta 12 000 poäng och lägga ett fåtal hundringar i flygplatsskatt för resan. Ombord serveras en macka samt valfri dryck, även öl och vin.
Jag vill se mer av Tartu och kommer att resa tillbaka redan i vår.
Missa inte denna pärla till universitetsstad som är perfekt för en weekendresa!

Snapsvisa och annat

Några vänner, särskilt dem som brukar dyka upp på den månatliga herrmiddagen, minns aldrig texten till mitt paradnummer gällande snapsvisor. Den visan lärde jag mig av min pappa som fått den av Lena Rainer, hustru till Ove som var generaldirektör för Posten förr i tiden, när det fortfarande fanns en Post...
Senare har jag sett den på sångaren Magnus Ugglas blogg.
Jag tror inte riktigt att killarna glömt texten. De vill nog hellre höra mig framföra den solo, trots att jag förmodligen låter som en rostig Bolinder Munktell när jag "sjunger".

Så här kommer texten. Melodin är "Brevet från Lillan" av Evert Taube.

Stackars van Gogh.
Tänk så illa det kan gå.
Han blev av med örat.
Som vi vill bli på.

Apropå Magnus Uggla så jagar jag hans brorsa Gabriel för närvarande. Gabriels mobilnummer har gått i arv till hans dotter och hans nya nummer som jag fick av dottern är det bara en inspelad röst på.
Syftet att jag vill ha tag i Gabriel är två. Dels lovade jag honom att han skulle få plåta mitt badrum för ett par år sedan. Jag har inte prioriterat detta så värst, varför uträtta något i dag som kan vänta tills i morgon:-) Då vi ska köra stambyte i februari och han söker den 60-talsmiljö som jag kan erbjuda med min svarta toasits och klassiska IDO-handfat börjar det brinna i knutarna innan badrummet rivs ut och ersätts med hi-techprylar.
Dels vill jag göra ett reportage om Gabriels samling av olika tandborstar.
Men jag får väl ringa hans flådiga fotostudio på Fina Gatan i morgon när jag står på Arlanda och väntar in flyget till Tartu.
Där kommer jag förmodligen få uppleva min första vita julmarknad någonsin i Baltikum:-)

Najs helg

Känner mig ganska nöjd med mig själv för närvarande.
Hade tvättstugan i går. Medan maskinerna gjorde jobbet passade jag på att städa köket.
När allt var klart var det dags att gå hem till Kenneth där vi grabbar samlas en gång i månaden. Det var Bengans tur att stå för maten. Han gjorde det enkelt för sig och bjöd på frysta pizzor. Hm, nästa gång håller vi till hos mig. Då blir det spaghetti med hemlagad köttfärssås.
I dag städade jag vardagsrummet och hängde upp adventsstjärnan samt lite annan julpynt innan jag tog hand om månadens räkningar.
Snart ska jag börja fixa med käket innan jag kollar på Barca-Real Madrid.

Hjälten

Kopiera länken och vrid upp ljudet.
http://www.tackfilm.se/?id=1259184707640RA14
Hahaha!

Dagens rätt (eller fel)

Ja, tro't den som vill men, enligt uppgift är det här hämtat direkt från tingsrätter runt om i landet:


Advokaten: Är Ni sexuellt aktiv?
Vittnet: Nej, jag ligger mest där.


Advokaten: Vilken är Din födelsedag?
Vittnet: Den 18 Juli.
Advokaten: Vilket år?
Vittnet: Varje år.


Advokaten: Hur gammal är er son, han som fortfarande bor hemma hos er?
Vittnet: Jag minns inte riktigt, 38 eller 35?
Advokaten: Hur länge har han bott hos er?
Vittnet: I 45 år nu.


Advokaten: Vad var de första er man sa till er i morse?
Vittnet: Han sa "Vart är jag, Mona?"
Advokaten: Och varför bekymrade detta er?
Vittnet: För att jag heter Susanne.


Advokaten: Säg mig, doktor; är det inte så att om en människa dör i sömnen, så vet hon inte om det förrän morgonen därpå?
Vittnet: Blev du verkligen godkänd som advokat?


Advokaten: Var du närvarande när du blev fotograferad?
Vittnet: Skojar du med mig?


Advokaten: Så barnet blev alltså till den 8 augusti?
Vittnet: Ja.
Advokaten: Kan du redogöra för vad du gjorde vid denna tidpunkt?
Vittnet: Eh..., jag blev knullad...

Advokaten: Hon hade alltså tre barn, stämmer det?
Vittnet: Ja.
Advokaten: Hur många av dessa var pojkar?
Vittnet: Ingen av dem.
Advokaten: Var några av dem flickor?
Vittnet: Skojar du med mig? Jag behöver en ny advokat. Herr Domare, kan jag få en ny advokat?


Advokaten: Hur avslutades ert äktenskap?
Vittnet: Genom döden.
Advokaten: Och vems död var det som avslutade äktenskapet?
Vittnet: Vems död tror du?


Advokaten: Doktorn, hur många obduktioner har ni genomfört på döda människor?
Vittnet: Alla mina obduktioner har varit på döda människor? Vill ni att jag ska upprepa det?


Advokaten: Minns ni vid vilken tidpunkt ni obducerade den döde?
Vittnet: Obduktionen påbörjades kring klockan halv nio på kvällen.
Advokaten: Var herr Danielsen död vid denna tidpunkt?
Vittnet: Nej, han satt på bordet och undrade varför jag obducerade honom...


Advokaten: Doktor, innan ni påbörjade obduktionen, kollade ni om den döde hade någon puls?
Vittnet: Nej.
Advokaten: Kollade ni blodtrycket?
Vittnet: Nej.
Advokaten: Kollade ni om den döde andades?
Vittnet: Nej.
Advokaten: Så det kan alltså ha varit så att patienten var vid liv när ni påbörjade obduktionen?
Vittnet: Nej.
Advokaten: Hur kan ni vara så säker, doktorn?
Vittnet: För att patientens hjärna låg i en glasburk på bordet bredvid.
Advokaten: Jag förstår, men kan det inte ha funnits en chans att patienten fortfarande var vid liv?
Vittnet: Jo, det kan tänkas att patienten var vid liv... och jobbade som advokat.

En god gärning

När man reser runt i världen möter man inte bara flådiga anläggningar och stolta hotelldirektörer. Man ser även folk som far illa, svälter och lever på soptippar.
Mest utsatta är barnen. Därför har jag som tradition att varje år köpa Reseindustrins Barnfonds julkalender.
En superbra grej där man även kan vinna resor och annat.
Reseindustrin skänker till lotteriet och överskottet går oavkortat till olika projekt som hjälper fattiga barn i världen.
Fonden har ett 90-konto, så det är seriöst.
Här har du chansen att hjälpa och kanske vinna på det. Kalendern kostar bara 100:- och kan beställas på www.reseindustrinsbarnfond.se.

Proppmätt och flugfiske

Bestämde mig i går för att äta oxfilé till lördagsmiddag.
Lärde mig för lite sedan hur man lågsteker en tournedos i ugnen (50 grader i 30 minuter) för att sedan steka på hög värme i en knapp minut per sida.
Då blir biten perfekt röd i mitten och man slipper blodet som rinner ut och grisar ner tillbehören.
Tänkte att en potatisgratäng skulle passa bra till köttet, så jag kollade in kokboken och köpte hem erforderliga ingredienser.
Nu är det så att jag aldrig följer kokboken till punkt och pricka. Denna gång blev det lite extra av allt. Tolv potatisar i stället för åtta, 2,5 dl grädde i stället för 2 dl, någon extra näve riven ost, två gula lökar i stället för purjo och som kronan på verket pressade jag ner sex vitlöksklyftor i grädden.
Nu har jag just rest mig från matbordet och är proppmätt.
Jag har runt fyra portioner gratäng kvar som ska frysas ned i plastpåsar och mikras nästa gång andan faller på.
Men flugfisket då?
Jo, till maten avnjöts ett glas Umbala. Det goda Sydafrikanska vinet som numera finns på Systembolaget. Tydligen är jag inte ensam om att gilla det vinet, då det är det vanligaste sökordet för folk som hittar hit till bloggen.
Tyvärr så gillar även bananflugorna Umbala. Jag fick hämta en tesked och idka flugfiske inför varje smutt.
Nä, nu är jag så mätt och däst att jag inte orkar sätta punkt för detta inlägg

Planeringsveckan

I morgon är det fredag igen.
Fick en känsla av att man inte har uträttat något av vikt denna vecka, men det har jag nog gjort ändå.
Planerar som bäst för en resa till Israel nästa vecka och en sväng till Estland i början av december.
I går la jag eftermiddagen på att hjälpa en kompis med datorn och så har jag samlat material till en artikel om kvinnan som var först i världen med att köra bil jorden runt.
Själva bilresan skrev jag om i förra veckan och den är redan insåld till en tidning.
Tänker dock fylla på med mer om denna udda kvinnas liv för en större grej som jag tänker erbjuda någon av kvällstidningarnas söndagsbilagor.
Vidare har jag bokat in mig på en tripp till den stora resmässan i Helsingfors som äger rum i slutet av januari.
Så visst har man gjort en del i alla fall...

Ny tradition

I går körde vi whiskyprovning hos Kenneth.
Han antydde att vi skulle komma hungriga.
-Jag har fått tag på en bit entrecote, sa han i telefonen ett par dagar före.
När vi anlänt till hans bostad var det dukat och klart.
Till förrätt blev det varsin toast med lax, räkor och skagenröra. Smaskens.
Varmrätten bestod av entrecote med champinjoner, klyftpotatis och bearnaisesås.
Jag hade köpt med en tvåa grädde, så till dessert blev det Irish Coffee.
Sen provade vi whisky till sent på natten.
Vi bestämde oss för att samla grabbgänget en gång i månaden framöver.
Det kan bli en kul tradition!

Ny matematik?

Såg en notis i DN i morse. En kille som har lurat kreditbolagen har åkt fast.
Rubriken var FÖRETAGARE ERKÄNNER MÅNGMILJONBEDRÄGERI.
Citat" En företagare i Västerbotten försökte få ut mångmiljonbelopp genom falska urkunder. Mannen som erkänt brottet åtalas nu. Han skrev sin före detta frus namn få tre olika kreditansökningar på totalt fyra miljoner kronor uppger Västerbottens Folkblad".
Aha, fyra miljoner blev alltså mångmiljonbelopp. De tystlåtna norrlänningarna räknar tydligen så här: En, två, tre, många.

Flygplats-listan

Har läst i olika tidningar om den nya listan om världens bästa och sämsta flygplatser, framröstad av utvalda "freqent flyers". För att räknas som frekvent flygare ska man flyga minst 17 enkelresor om året. Bah. Frekvent vid 17 flygningar...
Här nedan listar jag mina fem bästa och fem sämsta flygplatser jag upplevt. Hoppas på kommentarer från mina tre B:n: Bitte, Berns och Billing som också överstiger de 17 enkelresorna per år. Även andra bloggisar är välkomna att kommentera.
Bästa flygplatserna:
1: Schipol, Amsterdam.
Stor shoppingyta med extra av allt. Dessutom är priserna i serveringarna måttliga och om man vill öppna en öl köpt i tax-freen så är det okej. Man kan till och med få en plastmugg att dricka ur i baren. Rökning tillåten på särskilda platser.
2: Arlanda terminal 2.
Liten, mysig terminal där man snabbt passerar securityn och med lika snabb bagagehantering vid returresan. Mysigt café med utsikt över incheckningen. Hyfsade priser. Rökbås finns.
3: Flughafen Wien.
En flygplats som byggts med tanke på resenärerna och snabba byten. Att hinna med ett flyg, trots endast en halvtimme mellan bytena är aldrig några problem.
4: Queen Juliana International, Sint Maarten.
Värsta djungelflygplatsen med Karibiskt laidback, eller snarare fixa rubbet nu så får vi tid till steelband efteråt. Man ser bagagevagnarna redan när man tar trappan ut ur planet. Det enda bagagebandet är redan igång när man passerat passkontrollen. Lika smidigt funkar det vid utresa och det behövs för Karibien är hett.
5: Stockholm-Bromma.
Minimalistiskt med snabb security, bra service med valutamaskiner, restaurang och ett litet flygmuseum. Minus för de alltför få sittplatserna innanför säkerhetskontrollen men ett plus för snabb bagagehantering.

Och så kommer le terrible enfants, jag börjar med den sämsta:
1: O´Hare, Chicago, USA.
Vid inresa får man räkna med att stå i en MYCKET lång kö för passkontroll, förhör och kanske mera förhör i ett rum med mindre trevliga och paranoida människor från Homeland Security.
Vid utresa vankas det en rejäl säkerhetskontroll innan man släpps in i avgångshallen där den enda servicen är en proppmätt tjej som säljer torra mackor och ljummen öl till ockerpriser. Sittplatserna är inte tillräckliga och när man till slut kommer till gaten upplyses man om att man ska avregistrera sitt fingeravtryck samt foto vid en automat 400 meter bort och får då springa för livet för att hinna med planet hem. En fråga: varför kunde inte gänget vid securityn informera om avregistreringen så man slapp denna stress i sista minuten?
2: Ben Gurion International, Tel Aviv, Israel.
Värsta säkerhetskontrollen jag upplevt. När jag skulle byta plan i Wien fick jag veta att El Al:s (Israeliskt flygbolag) flight var försenad. Orsaken var att de skulle öppna SAMTLIGA incheckade väskor. Vi blev därför två timmar försenade. Hemresan blev ännu värre. Med alla säkerhetskontroller och förhör kände man sig som en buse när man till slut blev godkänd att resa hem igen. Men jag har en viss förståelse för dem.
3: Charles de Gaulle, Paris, Frankrike.
För stor, för ogästvänlig, för dyra butiker, för dyra barer och restauranger. Slarvar dessutom för ofta med bagage. Även för sådant som är incheckat med Air France, det statliga bolaget.
4: Oliver Tambo International, Johannesburg, Sydafrika.
Mest på grund av den låååånga kön till passkontrollen efter en natt på flyget och det maratonlopp man får kuta när man ska ta sig tillbaks till Europa igen.
5: Vilnius Airport, Litauen.
Därför att jag hittills aldrig flugit därifrån på tid. Det brukar röra sig om ett par timmars försening. Dessutom stänger alla restauranger och annan service enligt avtal och struntar i att det sitter en massa passagerare och väntar på sena flygplan. Även VIP-rummet stänger, trots att det finns folk som köpt biljetter i Business Class.

Teaser Japanese

Fick statistik gällande bloggen i går.
Ser att jag får besök från flera länder.
Ålänningen lär ju vara Flunkbuster, men vem är det som surfat in från Japan fem gånger och tillbringat totalt sex minuter i detta web-universum?
Pangis är väl i Dubai för närvarande? Kan det vara så att hon surfar på ett japanskt konto?
Själv tävlade jag om en resa till Costa Rica i kväll. Två veckor på tre femstjärniga hotell. Hade smakat fågel att dra dit när vi kör stambyte i min ringa bostad, men inte fan vann jag...

Överraskad

Min polare Kenneth, mannen som fick mig att börja motionera, ringde i förrgår.
Han ville ta en motionsrunda, men då jag just kommit in efter en sväng tackade jag nej men föreslog lördag som en lämplig dag att knalla en sväng. Så blev det också.
Kenneth ville gå till Gömmaren, en liten källsjö som ligger en knapp timmes promenad hemifrån. Jag kinkade lite. En timme och sen ska man tillbaka också, men Kenneth stod på sig så vi gick till Gömmaren.
Väl framme stannade vi vid en raststuga och gjorde upp eld. Sen visade sig Kenneths ryggsäck vara ungefär lika innehållsrik som Bamses polare Skalmans sköldpaddsskal.
Han plockade först fram varsin öl. Gott som fan efter promenaden. Därefter vankades det Irish Coffee gjord på spraygrädde, kaffe, farin och Talisker.
Jag påpekade att Talisker är lite för fin att göra Irish Coffee på, så vi gick över till att dricka Taliskern ren, med kaffe som tillbehör.
När brasan blivit glöd plockade Kenneth fram grillkorv så vi grillade och njöt den vackra utsikten över sjön.
När mörkret började komma gick vi genom skogen till den badplats jag minns från barnaåren. Där mötte vår kompis Bengan som skjutsade oss till Huddinge Centrum.
Vi satt ett par timmar på O´Learys där jag bjöd Kenneth på ett par Zlatopramen som tack för en väldigt mysig utflykt.
Vete fan när jag grillade korv i skogen senast! Eh, jo, i dag var det ju:-)

En liten fräckis

som jag hittade på Tjuvlyssnat.se:
Två kvinnliga alkisar ~40 sitter och pratar om sex.
Kvinna 1: Min man vill ju inte ha sex!
Kvinna 2: Vad gör du då?
Kvinna 1: Jag använder en gurka istället och nästa dag får han den på sin macka, lite fitta ska han ju ha!
Kvinna 2 och folk omkring börjar gapskratta.

20 månader för mord.

Såg i bladet att kidsen som mördade 16-åriga Tess fick ett mycket lindrigt straff.
Tyvärr så är det ganska vanligt när unga människor begår svåra brott.
För 15 år sedan trängde ett mindre ungdomsgäng sig in hos min kompis pappa, som bodde ensligt i en liten stuga som han hyrde billigt. Ungdjävlarna band och misshandlade honom och stack iväg med några hundralappar som byte.
Vi bestämde oss för att ungarna inte skulle få komma undan. Gubben kunde ju faktiskt ha dött av deras tilltag.
Vi spred ryktet om vad som hänt och ett par veckor senare hade vi namnet på en av ligisterna. Efter korsförhör hade vi namn och adress på alla fyra. Då gick vi till polisen med våra kunskaper och ungdjävlarna plockades in. Till slut blev det rättegång.
När domaren såg att vi som stödde målsägaren var många fler än kidsens polare bestämde han att det skulle bli lyckta dörrar. Jag ställde snabbt frågan om varför. Domaren svarade att ungdomarnas låga ålder hade betydelse.
Väl utanför blev diskussionen ganska aggressiv. Låg ålder? Jovisst, men deras gärning var inte mindre ogjord för det.
Okej, en av killarna i gänget hade haft en riktigt taskig uppväxt. Jag kände mycket väl till pappan och visste att hans son inte hade haft det för lätt, men nu hade han gett sig på fel kille.
Kidsen fick några månader var. Men nästa gång jag mötte pappan nere i centrum spände jag onda ögat i honom och jag tror att han blev lite psykad. Det dröjde inte länge förrän han flyttade från kommunen och tog sonen med sig.
Tyvärr flyttade polarens pappa också. Han vågade inte bo kvar i huset efter vad som hänt.
Kidsen som dömdes för mordet på Tess fick alltså 20 månader. Tess föräldrar fick livstid. Jag hoppas att deras forna polare överger dem så de tvingas att skapa sin framtid på annan plats. Det kan ju faktiskt vara en vändpunkt i livet även om det är onödigt tidigt att hitta vändpunkter redan vid 18 års ålder...

Flyg bekvämt med Ryanair

Gjorde ett nedslag i Rhendalen i helgen.
Vid de tillfällen jag besökt denna vackra del av Tyskland tidigare har jag flugit med Germanwings till Köln och bokat boende i Bonn. Med Bonn som "Base Camp" finns det massor av vackra samt kulinariska upplevelser att få.
Denna gång var målet lite mer söderut. Jag hann kolla in två städer, Speyer och Mainz. Därför blev det Ryanair till Frankfurt/Hahn.
Noterade direkt vid embarkering att det fanns två trappor att välja på. Valde direkt den bakre, då de flesta trängdes vid den främre trappan. På så vis fick jag en plats vid gången längst bak. En kille satt redan vid fönstret och nästa passagerare som gjorde anspråk på vår stolsrad fick vackert sätta sig i mitten. Med väska och allt!
När det var dags att flyga hem körde jag samma taktik, men utvecklade den lite.
Jag såg till att vara hyfsat snabb i kön till ombordstigningen. Tog bakvägen och satte mig på samma plats (fast i nytt plan) som sist. De övriga två stolarna var lediga, så varje gång det kom någon ny passagerare skärpte jag upp min "böse blick" och såg sur ut. Resultatet: Jag slapp sällskap, så när vi var i luften fällde jag upp armstöden, tog av mig skorna och säkerhetsbältet, la mig raklång med jackan som kudde och zzzzzzov mig till Skavsta.
Snacka om businessclass, trots att det var längst bak:-)
Då jag nu har förtäljt alla bloggissar om mitt beteende på flyget så vet ni att både Speyer och Mainz är två trevliga städer som kräver mer än en helg. Ta en stad per weekend så blir det mera soft...

Recension

Nu har jag läst Christian Holms debutroman.
Boken heter I Odens skugga och handlar om en serie mord i idyllen Oxie utanför Malmö.
Språkligt finns det en del att kritisera. Holm borde anlitat en redaktör innan han gav ut sitt första alster, men om man har överseende med de ganska många språkmissarna så får man några timmars underhållning. Holm har lyckats att skapa en spänningsroman av klass.
Boken beskriver polisens spaningsarbete efter mördaren på ett mycket trovärdigt sätt. Jag antar att han gjort research hos Malmöpolisen. Likaså får man en hel del intressant information om asatron. Jag brukar inte gilla deckare som fylls med fakta om läkares vardag, hypnositörer etcetera, men i detta fall är Holms kunskaper om asatron intressant och ger mer tyngd åt manuskriptet.
Förordet, som innehåller en del statistik om kvinnomisshandel, borde dock lagts som efterord. Ett förord ska, enligt min åsikt, förklara författarens egna tankar och avsikter kring sitt alster.
Att en av bokens huvudpersoner träffar sin livskamrat på en finlandsfärja 18 år innan det omnämnda fartyget sjösattes är inget som läsaren far illa av, men just sådant vittnar om att I Odens skugga har varit ett hobbyprojekt.
Inget ont i det. Boken är läsvärd och jag är övertygad om att mina Malmöbaserade bloggläsare kommer att känna igen många platser där handlingen utspelas.
Jag tycker, helt spontant, att Christian Holm borde gå igenom manuset en sista vända, rätta misstagen och sedan låta trycka en pappersupplaga för att få ut boken på biblioteken.
För närvarande finns boken att köpa som pdf på nätet. www.vulkan.se. Den kostar 65 kronor och då går 25 kronor till Malmö Stadsmission.

Debut-författare hjälper Stadsmissionen

Somliga är mer än ideella.
Min polare Christian Holm i Malmö har skrivit sin debutroman.
I stället för att ge ut den i handeln där den kan rendera inkomster har han valt att samarbeta med Malmö Stadsmission. Boken finns upplagd på www.vulkan.se, titeln är "I odens Skugga". Den vinst eventuell försäljning kommer generera går oavkortat till Malmö Stadsmission. Den säljs som e-book för 65:- och då går 25:- direkt till Stadsmissionen, resten är kostnader som Vulkan tar ut.
Jag ska läsa den under veckan. Den handlar om ett antal brutala mord i den idylliska Malmöförorten Oxie, där även Christian har sina bopålar.
Rätt gjort, Christian. Man ska hålla handlingen så nära sig själv och sina läsare som möjligt.
Återkommer med recension när jag läst klart.

Snusk-Tito

Såg i tidningen att Tito Beltran begärt resning.
Var det inte just för att han fick "resning" som han dömdes till fängelse?

Utlovade recensioner

Jodå, Mari Jungsteds senaste var rätt så okej. Som vanligt mycket Gotland. I just detta fall ganska Ingmar Bergman-fixerad. Några drabbas av ond bråd död, men de duktiga poliserna löser fallet, som vanligt.
Jan Guillous nya var ännu bättre. Förmodligen beror det på att jag själv jobbar i samma bransch. Boken handlar mycket om IB-affären vilken jag är något för ung för att vara helt insatt i. Däremot minns jag Rekord-Magazinet i tv mycket väl. Guillou berättar utan omsvep om hur programmet lades upp, om hur han var tveksam till att Göran Skytte skulle var med och om hur programmet lades ner på grund av att Barnjournalen behövde tv-pengarna bättre. Man riktigt känner Guillous harm över detta.
Det var också kul att få reda på hur romanhjälten Hamilton kom till. Bokens handling slutar med att Guillou startar Piratförlaget tillsammans med sin livskamrat. Bokens releaseparty hölls passande nog när Piratförlaget fyllde tio!

Frysen

Så där ja. Nu är det levererat till tidningen. Är dock lite orolig för att ett par av mina fasta uppdragsgivare fått tomt i kassan och därför inte kan beställa fler knäck av mig i år.
Håller på att leta upp nya tänkbara tidningar. Men man ska ju gilla det man skriver om också.
Idag testade jag en ny variant på att rädda min gräslök som jag har på balkongen.
Vartannat år ungefär så dör den under vintern och jag får så ny. Nu testar jag med att klippa ner all gräslök och fryser in den. Slet bort de gula stråna och vattnade den en sista gång före vintern.
Nu har jag i varje fall gräslök så jag klarar mig till midsommar och skulle årets gräslök dö i vinter så hinner ju den jag sår i vår att komma upp till midsommar.

Jobb och fotbollstankar

Ambassadveckan var trevlig, men nu får man landa i vardagen igen.
Håller på med ett reportage om stambyte och räknar med att ha det klart på torsdag.
Därefter ska jag skriva tre reserelaterade snuttar åt en branschtidning. Alla tre smågrejorna kommer att handla om Finland.
Såg i DN i morse att sportkrönikören tyckte att Svennis och Pia Sundhage borde bli nya förbundskaptener för fotbollslandslaget. Ett mycket intressant förslag, men tyvärr så är väl de styrande inom herrfotbollen alldeles för inskränkta för att kunna tänka sig en kvinna på en så pass framskjuten position. Svennis kunskaper är ju väldokumenterade och Sundhage har gjort ett bra jobb med USA: s damlag. De borde kunna skapa framgång för de blågula gubbarna.

Ambassadveckan

Så här på hösten brukar många ambassader ordna olika tillställningar med avsikt att sätta det egna landet i fokus. I bland haglar inbjudningarna i mailboxen.
I morgon har Ungern en tillställning, men jag stannar hemma.
På tisdag är det Lettlands tur. Temat är affärer och ekonomi. Då jag fått ett fotojobb, ska plåta åt Etablering Utomlands samt åt ambassaden, så åker jag dit och kommer att stanna på minglet efteråt.
På onsdag har Finland ett ambassadparty med turismen i fokus. Jodå, jag lär infinna mig. Man kanske får lite heta nyheter. På torsdag har jag ett möte på kvällen, men räknar kallt med att hinna in till Polska ambassaden under eftermiddagen för att se vad de har att visa. Hektiskt värre!

Blöt bokmal

Tog en prommis till biblioteket i dag. Såg att det regnade, så jag tryckte en keps på huvudet som skydd.
När jag gått några hundra meter kom spöregnet. Fällde upp paraplyet som alltid finns till hands i ryggan och knallade vidare. Blev dyblöt på vaderna och fötterna.
Väl framme hittade jag Mari Jungsteds senaste som enveckaslån. Tog den och frågade samtidigt om Guillous senaste kommit. Jag stod på väntelista. Fick besked att boken kommit så jag tog med mig den också. Nu har jag en vecka på mig att läsa Jungsteds bok och två veckor att hinna med Guillou. Men det ska väl fixa sig.
Återkommer med recensioner.

Bokblogg

Jag läser ganska mycket. Mest böcker. Skriver även en del sådana emellanåt...
Men det är alltid roligast att läsa en bok som någon annan skrivit. Oftast blir det en kul upplevelse, men emellanåt blir det bara trist.
Exempelvis Lars Keplers, pseudonymen makarna Ahndorils thriller Hypnositören. Jag såg fram mot att njuta av den bok som var så pass hajpad och såld till så pass många länder så jag trodde i min enfald att den skulle vara bra. Det är den inte. Jag blev besviken. Hypnositören är en ganska medioker deckare som fyllts med fakta om hur polisen jobbar, om hur en läkare jobbar och framför allt - om hur en hypnositör jobbar.
Om jag hade velat ta reda på fakta om polisarbete eller hypnositörer hade jag köpt en bok om det ämnet i stället för att traggla mig igenom en ganska medioker deckare som borde vara hälften så tjock som den blev efter författarparets lämning till förlaget.
Jan Guillou är en författare jag gillat. Men efter att han låtit Hamilton återuppstå i boken Madame Terror sviker han sina läsare. Madame Terror är illa skriven och känns mest som att Guillou vill suga ut det sista ur sin populära romanhjälte. Guillou vill förmodligen tjäna några nya miljoner med så lite arbete som möjligt.
En som gjort precis tvärtom är Henning Mankell. Tio år efter att hans senaste roman med Kurt Wallander i huvudrollen släpptes kommer en ny bok. Den absolut sista i serien. Mankell har blandat friskt. Han har tittat tillbaka i sina äldre romaner och låter Wallander minnas sitt liv samtidigt som hans nya äventyr framskrider.
Nya Mankell-romanen rekommenderas. Jag ska inom kort läsa Guillous självbiografi, Ordets makt och vanmakt. Det påstås att det är hans bästa bok någonsin, då den handlar om hans favoritämne - sig själv!

Barncancerfonden

Jag köpte en bok häromdagen. Alla inkomster från den försäljningen går oavkortat till Barncancerfonden. Det är ju ett behjärtansvärt ändamål. Men varför måste man skilja på barns cancer och vuxnas cancer?
Den sjukdomen är ju lika hemsk vem den än drabbar och jag tror att botemedlet (när nu forskningen löser cancerns gåta) blir samma för både barn och vuxna. Varför då dela upp fonderna som ändå gäller samma sjukdom? Då försvinner ju det mer pengar i administrativa kostnader än om vi bara hade en renodlad cancerfond rakt av.
Eller har jag fel?

Skräpmat

Var inte särskilt sugen på att stå vid spisen i afton. Därför köpte jag en burk med ravioli att köra i mikron. När jag öppnade burken fick jag känslan av att jag höll på att bryta upp en burk med hundmat. I och för sig har jag aldrig ätit hundmat, men jag kan tänka mig att Euroshoppers ravioli påminner om sådant. Jag får glädja mig åt den fyrarätters gourmetlunch jag avnjöt tidigare idag och glömma hundkrubbet nu senast...

Följetongen

Har som ni märkt inte lagt ut någon följetong på ett tag.
Jag undrar därför om någon är intresserad av att jag fortsätter lägga ut kapitlen. Annars kan jag ju blogga om annat, exempelvis om det vardagliga livet som är alldeles för stillsamt just nu.

Jakt på ett scoop

Har ett scoop på gång, men min sagesman har totaltystnat av rädsla för repressalier.
Därför skulle jag behöva hjälp från alla bloggisar och alla andra som kan hjälpa till.
Jag söker en mycket känd person (vet inte vilken) som bodde på ett äldreboende i Täby, saknar familj (har ett par syskon som bor utomlands) och avled under år 2008 eller 2009. Bara jag får namnet så kan jag gå vidare. Kom gärna med idéer på vem det kan handla om så forskar jag vidare.

Facebook

Jag erkänner. Jag är rätt så dålig på att använda Facebook, men de senaste två dagarna har jag gjort ett ryck. Flunkbuster inspirerade mig att leta upp några gamla vänner och bekanta.
När jag och Bitte var på rundresa i Illinois träffade vi en mycket trevlig limousineägare som tävlade i Nascar-racing på helgerna. Han bjöd på några varv i en äkta Nascar-racer med passagerarstol. En upplevelse för memoarerna!
Jag hittade Randy som han heter på Facebook och nu har vi kontakt. Han berättade att läkarna förbjudit honom att fortsätta tävla, så nu är det läktaren som gäller för honom. "Bättre det än att hamna i rullstol" kommenterade han.
Jag hoppas att komma över igen och träffa den trevlige jänkaren som för övrigt är kompis med Rick Nielsen, frontfigur i Cheap Trick.

Kaffe

Morgonfikat är viktigt. Likaså eftermiddagsfikat och en kopp kaffe på maten, tycker jag. Då jag är singel och bor ensam köper jag hela bönor (Zoegas) och mal dem så jag alltid har färskt kaffe i Bodumbryggaren.
Men tiderna förändras. Sedan slutet av juli är det färdigmalt som gäller.
Fick bland annat ett halvkilo färdigmalt av Jenny i födelsedagspresent. Ett kaffe som är särskilt avsett för min typ av bryggare.
Samtidigt så kom polaren Roger och hälsade på. Han hade med sig tre halvkilospaket med kaffe. Två med hela bönor och ett med färdigmalt. Jag tackade och tog emot. Började med Rogers färdigmalda och förbrukade det. Har nu hunnit med halva Jennys paket och började se fram mot att återinföra ritualen med att mala själv. Men det får dröja ett tag till.
I dag, efter att ha besökt en mopedmarknad och plåtat en del (tack för tipset Flunkbuster och tack för liften Tore), gick jag till ICA och köpte kvällstidningen. Tjejen i kassan räckte över ett kuvert och undrade om jag ville svara på en enkät. Visst kunde jag göra det. Väl hemma öppnade jag kuvertet och kryssade i rutorna innan jag rev bort kupongen för den premie som jag kan hämta ut som tack för hjälpen. Gissa vad premien bestod av...
Ett halvkilo färdigmalt kaffe!
Det dröjer nog ett tag tills jag börjar mala själv igen. Får väl mala lite mer på bloggen i stället:-)

Nähä

Inte blev det något besök hos doktorn inte.
Hon ligger hemma i misstänkt influensa.
Även en doktor kan tydligen bli sjuk.
Fixade till årets rapport till BUS och jagade en trög betalare i stället.

Kanske shit...

Ska till en läkare i morgon. Hoppas jag...
I dag la jag min trådlösa fasta telefon på laddning och gick sedan ut för att fika hos mina föräldrar och för att handla. Motionen fick jag på köpet.
Väl hemma hade jag missat ett telefonsamtal som kom från just den läkarmottagningen.
Då Eniro bara redovisar hemnumret samt ett mobilnummer som enbart används för utgående privatsamtal så kunde de inte nå mig på mobilen.
Mailade dem för ett par timmar sedan och hoppas att besöket inte blir uppskjutet. Med tanke på att det rör sig om ett av de nya privata läkarföretagen ska man kanske inte våga hoppas för mycket...

Roliga sms

som nyss kommit ut i bokform recenserades i Expressen i går.
Tyvärr så var det rätt få sms som ansågs roliga nog att ta med i boken, men de redovisade en pärla:
Ja har inte drukkit e nytker kaan ja kåmma örev????
Kanon-sms av någon som förmodligen var kanon:-)

Statistiken funkar igen

men den var inte så värst.
56 unika besökare förra veckan.
Men det ska väl ta sig.

Onödig byråkrati

Fick två exakt likadana brev från Bolagsverket i går.
Verket undrar om mitt företag är aktivt. Orsaken är att det gått över tio år sedan de hörde av mig.
Då undrar man om de inte kunde kolla med Skatteverket om jag betalar in preliminärskatt i stället för att skicka brev till mig.
Ett nedlagt företag lär ju knappast betala in skatt, liksom.
Frågan är vad Bolagsverket egentligen gör. Har de något existensberättigande överhuvudtaget?
Efter denna, hittills enda kontakt, på över tio år funderar jag över vad de är till för. Lika bra att lägga ner skiten och låta de skattepengarna gå till äldreomsorgen i stället. Eller vad tycker ni?

Dragracing på tv

Onsdagar klockan 18.00 är nu en helig tid för mig.
Då sänds Nitroz Burnout på TV4 Sport.
Serien följer Top Doorslammerklassen som kördes i Sverige och i Norge under sommaren.
Programmet är bra. Den mycket insatte kommentatorn Henrik Modigh ställer rätt frågor vid förarintervjuerna utan att bli långrandig.
Programmets producent, Tommy Ledberg, sköter också en del intervjuer och klarar det bra.
En detalj jag gillar är att programmet inte är en lektion i hur dragracing fungerar, utan man vänder sig till dem som redan är insatta. Precis som Hockeykväll och andra liknande program.
Men nåt ska man ju gnälla på. Att Ledberg och Modigh var klädda i kostym när de syntes i rutan var väl bra. Det ökar sportens vederhäftighet och anseende, men att en av de båda knallade omkring i en slips mönstrad som USA:s flagga kändes lite löjligt.
Byt slips, Tommy Ledberg!

Besviken

Blev sugen på lite stark ost i går. Med stark menar jag stark, ultrastark!
Danskarna fixar mestadels bra ost, typ Svarta Sara och Gamle Ole. Det är ostar som luktar surströmming och smakar så mycket att tungan krullar sig.
En bra ost ska innebära problem. När man öppnar vacpacen ska doften sprida sig över nejden, frugan ska lägga in om skilsmässa och katten ska dra till skogs.
Om fastighetspriserna minskar i grannskapet så har man fått tag i den ultimata osten, tycker jag:-)
Hittade en Svarta Sara på min lokala ICA-butik. Rätt så dyr, 124 spänn kilot, men vill man ha en stark ost så kostar det.
Men något har hänt. Svarta Sara smakade som en mesig Herrgård. Doften och vasslan fanns inte. Jag känner mig lurad.
Eller kan det vara så att åldern har tagit ut sin rätt? Min ålder alltså, inte ostens. Att smaklökar och luktsinne blivit sämre. I så fall vill jag gärna ha ett tips om en riktigt gröndjävlig ost som smakar och stinker så pass att man kan slå ut en armé med den! Kom gärna med tips nu när Svarta Sara förefaller ha gått i kloster och blivit en kysk nunna.

Nåt för diskrimineringsombudsmannen

OKQ8 har ett erbjudande för sina medlemmar.
Herrplånbok. Plats för körkort och tio kreditkort.
Damplånbok. Plats för körkort och tolv kreditkort.
Hrmmm...

Jippie!

Tänka sig.
Jag hann med allt som skulle fixas inför resan.
Uppvaktade farsan med min sista flarra Rödluvan, ett mousserande vin från forna DDR.
Jag får väl köpa en flarra eller två när jag kommer ner till Tyskland, för det är ett gott bubbel.
I morgon ska jag posta en cd med englandsjobbet till beställaren. Sen vankas det tripp till Arlanda, tåg från Kastrup till Malmö, buss till hotellet och massor med väntan mellan bytena. För den sakens skull har jag köpt en korsordstidning så man kan hålla sig sysselsatt.
Nu lär jag inte hinna blogga något före lördag kväll, men när jag är tillbaka i civilisationen efter min tripp i forna Östtyskland kanske det finns mer att berätta.
Ha det bäst så länge.

Måndagskänsla

Vi hade en kul kräftskiva i fredags.
I går, lördag, fick både jag och polaren en känsla av att det var söndag. Förmodligen på grund av fredagspartyt.
Då bestämde jag mig för att jobba lite.
Har sorterat bilder och jagar en bild som jag tog med en polares kamera i onsdags.
Sen ska jag ringa en kille som har en tuff Jeepster och ställa några kompletterande frågor.
Därefter blir det bildtextsrandande.
Sen kan jag med gott samvete skicka två färdiga jobb och fortsätta med Englandsjobbet innan jag drar till Tyskland på onsdag.

Halvtajt program, men skoj

Banne mej så är man på bättringsvägen. Foten är ok, handen likaså.
Märkte bara att jag fick ta det lite lugnare under dagens promenad.
Skrev en grej om Cambridge i måndags. Borde fixat en grej om rundturen under tisdagen, men det dök upp lite annat i stället. Typ betala räkningar, sälja in nya jobb och så...
Men säljer man så måste man skriva också. Så är det bara.
Ska dra ner till Åkers Styckebruk i eftermiddag för att koordinera juryn inför Micke Dubois Memorial hos Persåkers Speed Shop. Liftar med Uffe Thuresson, mannen som importerar Grabberskruvarna till Sverige. Ska bli kul att uppleva hans nya Cadillac Escalade. Sen kommer kusin Peter och hämtar. Vi ska ha kräftskiva hos honom på fredag.
Då kommer några ur gänget från Huddinge och deltar och jag räknar med att lifta med dem hem.
Syrran ville träffas på lördag kväll. Vi har inte sett varandra sedan den 17 juni trots att vi bor en dryg kilometer från varandra. Det ska bli kul.
Sen måste jag göra en intervju på söndag samt fixa klart Englandsjobbet innan jag drar till Tyskland om en vecka.
Visst ja, måste hitta på en kul present att uppvakta farsgubben med dagen innan jag lättar iväg på Tysklandstrippen.
Statistiken från Google visade att jag inte haft några besökare förra veckan, men jag vet att det inte stämmer. Talade med Bitte på telefon och hon kommenterade ett av inläggen, så jag tror att Google haft tillfälliga problem med statistiken.

Halvskadad

Varför ska jag alltid bli halvskadad när jag besöker England?
Traditionen säger att jag ska vricka höger fot, men så blev inte fallet denna gång.
I stället fick jag smärtor i bröstkorgens nedre del samt på sidan. Till vänster alltså.
Det skedde i fredags och har inte släppt ännu. Skälet är troligen att jag använde vänsternäven för lite mer tunga grejor än jag brukar natten till fredag. tung dörr som skulle öppnas i motvind, liksom.
Senare samma dag fick jag ont i vänster fot. Hade gått upp för trappan i ett bevakningstorn. Det var förmodligen orsaken att foten hade några blåmärken på insidan.
Därefter var det vänster hand som förmodligen fick en kyss under sömnen.
Men jag är förmodligen på bättringsvägen.
Hade jag fått en hjärtinfarkt så skulle man väl känt av det i armen eller så, men så här efter snart tre dygn kollade jag med en kompis som en gång fått inflammation i en magmuskel med samma symptom som jag, fast en decimeter längre ner i kroppen.
Han berättade att han haft ont i två veckor. Hm, hoppas att mitt onda går över snabbare, även om det inte gör ont för jämnan...

Till England, ja, ja...

Packat och klart inför nästa resa, till östra England.
Det lär bli lite jobbigt i morgon.
Upp med tuppen för att åka till Arlanda. Sen blir det 2,5 timmars väntan på tråkiga och dyra Kastrup innan nästa flyg tar mig vidare till Billund där en taxi väntar.
Sen bär det av till Esbjerg där jag embarkerar DFDS färja till Harwich.
Om jag själv skulle planerat resan hade jag tagit flyget direkt till Billund. Cimber Air har två dagliga avgångar från Arlanda. Då hade man fått en dags flanerande i Esbjerg i stället för att hänga på flygplatser och sitta i flygplan.
Men det blir säkert en trevlig resa.

Följetongen del nio

KAPITEL 9

Walter Köge blev överraskad när Markus Wolf ringde och förklarade att Köges uppdrag i Berlin var över och att han kunde förbereda sin hemresa.
Strax efter lunch körde den välbekanta Volvon upp framför Hotel Stadt Berlin. Chauffören tog hand om Köges gepäck medan Wolf och Köge tog plats i baksätet.
– Vi har fått tag i spionen. Nu ska vi förhöra honom rejält och sätta stopp för journalistens framfart. Du åker hem till Stockholm med ett tåg som avgår klockan 18.00. Du är framme vid Centralstationen i Stockholm klockan åtta i morgon bitti, sa Wolf och räckte över ett konvolut med resehandlingar.
Volvon stannade utanför Deutsche Reichsbahns stora stationsbyggnad. Chauffören tog Köges väska och gick in. Wolf och Köge väntade i bilen tills chauffören kom tillbaka.
– Er väska kommer att finnas i er singelkupé. Vi har sett till att ni kommer att få förstklassig service och givetvis få vara ensam i en bekväm sovkupé, sa chauffören.
Köge tackade med en nick. Wolf och Köge gjorde sällskap in i stationsbyggnaden. De satte sig ner på en Mitropa-servering och beställde varsin äppeljuice.
Köge smuttade på juicen. Det var längesedan han druckit en så god juice. Den smakade nästan som om den var gjord på riktiga äpplen. Han berömde den goda drycken och Wolf förklarade:
– Här i DDR har vi inte lika bråttom som ni har i väst. Juicen är tillverkad av äpplen som fått växa tills de blivit stora och saftiga. Därefter skalas de och kärnas ur för hand. Sedan körs de i en råsaftcentrifug och hälls på flaskor. Det är inga konstigheter alls. Prova gärna vinbärsjuicen också, sa Wolf och vinkade till sig servitrisen. Köge svepte glaset och tog tacksamt emot ett nytt glas fyllt med juice tillverkad av svarta vinbär. Den var ännu godare.
Wolf räckte över en trave med en dag gamla svenska dagstidningar.
– Varsågod. Lite läsning under resan skadar inte. Prova gärna restaurangvagnen på tåget. Allt ingår och det är Mitropa som ansvarar för servicen i pullmanvagnen och i restaurangvagnen. Du får ursäkta mig, Walt, men jag måste iväg och jobba lite. Glöm inte att skaffa fram min dator, sa Wolf och tog Köge i hand innan han småsprang ut till bilen.
Köge satt kvar och svepte juicen. Han beställde en till och började läsa gårdagens Svenska Dagbladet. Än återstod det några timmar innan tåget skulle rulla norrut.
Markus Wolf beordrade chauffören att köra till den hemliga lägenheten vid Sonnenallee. När de kommit fram fick chauffören hämta Egon Krentz till bilen. Krentz satte sig i baksätet tillsammans med Wolf som drog för mellanrutan så att inte chauffören skulle uppfatta vad som sades.
– Jag hörde att ni fångat in svensken. Är han inlåst häruppe? Krentz nickade.
– Ja, det stämmer. Vi har dock inte börjat förhöra honom ännu. Vi vet liksom inte vad han är misstänkt för. Markus Wolf såg Krentz i ögonen och svarade med skarp stämma:
– Ni ska inte göra någonting. Se till att svensken förs in på mitt tjänsterum i morgon bitti klockan 8.00. Ge honom någonting att äta och se till att han har vatten att dricka så han är i fin form i morgon. Det lär han behöva, sa Wolf och släppte ut Egon Krentz på gatan.
Chauffören lättade på handbromsen och lät den stora bilen sakta rulla framåt.
– Kör mig till bostaden. Jag kan ändå inte göra mer idag, beordrade Wolf och lutade sig tillbaka.
Han skänkte sin gamle vän Willy Kant en tanke. Willy Kant låg nu och jämrade sig i en förhörscell på STASI:s högkvarter. Det hade känts svårt att misshandla en gammal vän på det viset. Först med elchocker och sedan med sparkar och slag, men om inte Wolf hade gjort det hade någon annan fått rycka in. Dessutom så hade Wolf med all säkerhet kommit i onåd hos sina överordnade och degraderats eller i värsta fall fått sparken.
Det hade tagit drygt fyra timmar att få Willy Kant att erkänna. Sedan tog det ett par timmar till innan han angav sin svenska kontaktman och avslöjade vilket hotell svensken bodde på.

Dogge var inlåst. Han hade fått in en bricka med något slags pölsa och en karaff vatten. Han var hungrig så han åt den osmakliga röran med god aptit och tömde tillbringaren. När hans fångvaktare kom för att hämta brickan försökte Dogge få igång en konversation, men den nollställde väktaren teg som Berlinmuren. Strax därpå öppnades dörren igen. Väktaren ställde in en ny tillbringare med vatten och gick ut ur rummet. Dogge hörde hur det rasslade i låset och att vakten låste med tredubbla slag.
Dogge insåg att det enda han kunde göra i sin nuvarande situation var att vänta. Han lade sig på sidan med jackan som kudde och somnade.
Han sov oroligt och vaknade flera gånger. Han började förstå varför östtyskarna kidnappat honom. Han hoppades att de inte gått alltför hårt åt den stackars krypteringsteknikern.
– Men det måste de väl ha gjort. Hur skulle de annars känna till min enkla person, tänkte han och somnade om.
Köge sov desto bättre. Han blev väckt i passkontrollen när tåget rullade av färjan i Trelleborg. Han somnade om och sov ytterligare fem timmar innan han steg upp för att hinna med en frukost innan tåget var framme i Stockholm.
Samtidigt som Walter Köge avnjöt en god frukost som avslutades med en dubbel svartvinbärsjuice i restaurangvagnen låstes dörren till Dogges cell upp. En plåtbricka med ett par Brötchen, ett kokt ägg, en kanna kaffe och en tillbringare vatten skramlade in längs golvet.
– Skynda dig med frukosten. Vi ska ut och åka, sa vakten innan han slog igen dörren och låste den.
Dogge slukade de torra brödhalvorna och det stenhårda ägget med god aptit. Han drack en kopp av det jolmiga surrogatkaffet och svepte sedan innehållet i tillbringaren.
Femton minuter senare öppnades dörren på nytt. Dogge försågs med handklovar och fick en bindel för ögonen. Sedan leddes han in i en hiss. Han kände att de färdades nedåt. Sedan fick han böja sig ner för att krypa in i baksätet på en bil. Bilens interiör stank av solbränd galon och papyrosser. En man klädd i likadan läderrock som hans kamrater satte sig bredvid Dogge och pressade hans huvud mot sätet. Det var inte meningen att transporten skulle synas för utomstående.
Bilen stannade en kort stund för att sedan fortsätta med låg fart. Bindeln lossades och han fick sätta sig upp. De befann sig i ett garage. När bilen parkerat leddes han ut genom en ståldörr och vidare i en korridor. De mötte ett par karlar som bar läderrock och höll en stor schäferhund i koppel. Djuret blängde på Dogge med sina gula ögon och morrade när de passerade.
Efter en lång promenad genom olika korridorer och upp för några trappor föstes han in på ett kontor. Dogge befriades från sina handfängsel och fick sätta sig ner i en obekväm stol.
När dörren återigen öppnades inträdde Markus Wolf och Ralph Piwek. De presenterade sig inte. Wolf spände blicken i Dogge och började tala.
– Ni är Douglas Falk från Stockholm. Jag har den tråkiga uppgiften att delge er varför ni tagits i förvar. Ni är misstänkt för grovt spionage mot den Tyska Demokratiska Republiken. Ni kommer att förhöras och det är bäst för er själv att ni talar sanning.
– Spionage är ett allvarligt brott. Er kumpan, Willy Kant, har redan erkänt, fyllde Piwek i.
– Jag känner ingen Willy Kant. Allt måste vara ett fruktansvärt misstag, rosslade Dogge som plötsligt blivit rejält torr i halsen.
– Berätta nu vad ni haft för er de dagar ni besökt Västberlin, sade Piwek medan Wolf tryckte ned knappen på snabbtelefonen och begärde in vatten åt fången.
Dörren öppnades och en sekreterare kom in med en vattenflaska. Dogge drack girigt och förklarade att han befann sig där som turist, ingenting annat.
– Turist. Ha! Ingen turist reser till Västberlin för att roa sig i oktober månad. Hade det varit vår eller sommar hade jag kanske trott er. Bättre kan ni, min käre herr Falk, sa Wolf och spände sin mörka blick i Dogges ögon.
– Dessutom besökte ni DDR i fredags. Vad gjorde ni då, sporde Piwek.
– Turistade. Jag tog en promenad till Alexanderplatz och sedan gick jag tillbaka via Checkpoint Charlie. Ingenting annat, försäkrade Dogge.
– Hm. Vi kanske skulle sammanföra Falk med Kant, sa Wolf.
– Inte här. Vi tar med honom till huset vid Oranienburger Strasse så blir han nog mer pratsam, sa Piwek med ett dolskt grin.
Wolf log och godkände Piweks idé med en kort nick.
– Kom nu Falk. Vi ska ut och åka, sa Piwek och ledde ut Dogge ur rummet.

De två läderklädda männen väntade utanför kontoret. På Piweks uppmaning grep de ett kraftigt tag om Dogges överarmar och förde honom till garaget. Han tvingades in i en bil och kördes med ilfart genom Östberlin. Folklivet blev allt mindre och trafiken glesare ju längre de körde. Dogge släpades in i en rivningsfastighet och knuffades in i ett rum. Dörren låstes utifrån och hans fångvaktares fotsteg försvann i fjärran.
Rummet var spartanskt möblerat. Ett skrivbord med en skrivbordslampa fastskruvad i bordsskivan, en fåtölj och tre pinnstolar. Det var allt. Dörren öppnades och en annan person knuffades in. Dogge såg till sin fasa att det var hans uppgiftslämnare.
Krypteringsteknikern såg förfärlig ut. Hans kläder var i oordning, han var orakad och det syntes att han blivit misshandlad.
– Inget vidare party, eller hur, sa krypteringsteknikern ironiskt.
Dogge skakade på huvudet. Teknikern fortsatte:
– Tillåt mig presentera mig. Willy Kant heter jag. Det här rummet är inte avlyssnat så vi kan tala fritt. Jag har inte avslöjat något om din bil. Har de muddrat dig?
Dogge kände efter i jackfickorna. Plånboken var borta. Nycklarna hem till lägenheten låg kvar men bilnycklarna var puts väck. Plötsligt kom han ihåg att nycklarna låg på Golfens framhjul.
– Ja. De har tagit min plånbok. Men alla viktiga handlingar inklusive bilnycklarna finns på ett annat ställe, svarade Dogge.
– Bra. Nu ska vi planera för din och min flykt. Tyst nu. De kommer tillbaka, sa Kant och la ett varnande finger över sina sönderslagna läppar.
Dörren öppnades ånyo. Piwek och de båda läderrockarna stövlade in.
– Ni kan ta lunch. De här gossarna klarar jag själv, sa Piwek och drog sin tjänstepistol.
Läderrockarna stövlade ut igen. Piwek stängde dörren och röt åt fångarna att de skulle sitta ner. Piwek gick fram till fönstret och såg hur de båda STASI-männen gick Oranienburger Strasse i riktning mot Alexanderplatz.
– Så ja. Nu är vi ensamma, sa Piwek och la pistolen på skrivbordet.
– Hur kunde ni få reda på att jag är läckan, frågade Kant.
– Det är din sons fel. Han råkade berätta i skolan att han sett Kalle Anka på tv. Då gjorde läraren en notering om att ni ser på dekadent väst-tv hemma. Sedan dess har du haft ett par extra ögon på dig. När det stod klart för Wolf att det läckte information från STASI lät han Krentz utreda saken. Alla spår ledde till dig. Jag fick veta det av Wolf i morse och han är mycket sorgsen. Ni var ju goda vänner, sa Ralph Piwek.
– Egon Krentz. Den jäveln. Han siktar nog på att bli STASI-chef en dag.
– Förmodligen siktar han högre än så. Men nu är det bråttom om ni ska hinna iväg. Vi börjar med dig, Willy, sa Piwek och överräckte en bag till Kant.
Kant öppnade bagen och började klä av sig. Medan Piwek fortsatte att tala bytte Kant om och torkade sig ren med ett par våtservetter.
– Du Falk springer ut och går till vänster. Det står en sopvagn med en kvast och en grå svalrock utanför porten. Ta på dig rocken och dra med dig sopvagnen. Här är du nu, sa Piwek och visade på en karta innan han fortsatte.
– Här ligger tågstationen vid Friedrichstrasse. Låtsas jobba. Sopa dig upp för trapporna till perrongen för dem som ska till väst. Sopa sedan perrongen tills du ser en av gränsposterna tända en cigarrett. Då kastar du dig ner under tåget och håller dig fast. Stick nu och lycka till!

Dogge rusade ut genom porten och fick syn på städvagnen. Han tog upp nyckelknippan ur jackfickan och satte fast nyckelringen i en byxhälla i stället. Han tog av sig jackan och la den i sopsäcken som satt fäst på vagnen. Sedan drog han på sig svalrocken och gick ned mot Bahnhof Friedrichstrasse.
Kant tog samtidigt emot en flygbiljett, en bunt sedlar och ett pass. Biljetten var bokad till Stockholm och planet skulle lyfta från Schönefeld om en halvtimme.
– Din taxi väntar om hörnet. Men först återstår det en liten detalj. Du måste knocka mig med en av stolarna, sa Ralph Piwek allvarligt.
Kant tvekade inte en sekund. Han tog en stol och drämde den i bakhuvudet på Piwek som föll ihop över skrivbordet. Kant tog dokumenten och rusade ut på gatan. Snart satt han i taxin på väg mot friheten.
Dogge var snart framme vid stationen. När han sopade sig förbi passkontrollen röt mannen i luckan att han ville se på hans papper. En beväpnad gränsvakt log och svarade i Dogges ställe.
– Det är okej. Jag känner igen honom. Hindra inte en folkarbetare i hans dagliga värv. Tänk på femårsplanen. De skrattade och Dogge fortsatte låta kvasten svepa över trappstegen.
När Dogge kommit upp på perrongen blev han stel av fasa för en sekund. Var tionde meter stod beväpnade DDR-soldater posterade beredda att hänsynslöst skjuta ihjäl de stackare som försökte hoppa över till perrongen där Dogge befann sig.
Lokaltåget till Västberlin stod redan inne. Några gränsvakter kontrollerade tågets underrede med speglar. När de var färdiga skymtade Dogge i ögonvrån att en av dem tände en cigarrett.
Han kastade sig ner på spåret och lyckades få tag i en balk just som tåget satte sig i rörelse. Han sparkade upp med benen och fick grepp om en liknande balk en bit bort. Ingen, förutom den röksugne gränsposten, verkade ha märkt att gatusoparen schappat.
Tåget rullade mot väst i god fart och Dogge hade all världens problem att hålla sig kvar under tåget. Lårmusklerna värkte och det kändes som om fingrarna skulle gå av. Men när han vred på huvudet och såg sliprarna som ett dimmigt töcken ökade motivationen att hålla sig kvar till varje pris.
Efter en evighet saktade tåget in och stannade med gnisslande bromsar. Dogge släppte taget och lät sig falla ner på rälsen. Han låg kvar när tåget fortsatte.
När han reste sig för att klättra upp på perrongen började folk jubla. Många hjälpsamma händer drog upp honom på perrongen och önskade honom välkommen till friheten.
En karl tog fram plånboken och tog fram en 20-markssedel som han gav till Dogge.
– Nu kan ni äta ett anständigt mål mat och ta en riktig öl innan ni anmäler er hos polisen. Lycka till med ert nya liv i väst, sa mannen.
Dogge tackade. Han läste på skyltarna att han befann sig på Lehrter Stadtbahnhof. Han vinkade åt folkhopen och gick stelbent mot utgången.
Innan Dogge gick ut på gatan uppsökte han en toalett där han tvättade av sig och stoppade sina lägenhetsnycklar i byxfickan. Svalrocken lämnade han åt sitt öde i en papperskorg.
När han kommit ut på gatan stoppade han en taxi och bad chauffören att köra till Kantstrasse. Dogge dirigerade sedan taxin vidare. När de passerat hyrbilen lät han taxin fortsätta ett kvarter innan han beordrade stopp.
Taxiresan kostade bara fyra mark, så Dogge nöjde sig med 15 i växel.
– Det kanske räcker till en Currywurst och en öl på flygplatsen, tänkte han när han vandrade tillbaka till Golfen.
Nycklarna låg kvar på vänster framhjul. Han började med att öppna bagageluckan och rota fram en kavaj och en ny skjorta ur väskan. Han bytte om i skydd av höger bildörr. Sedan letade han fram passet, blåkopiorna och den svenska tusenlapp han lämnat i reserv. Sedan satte han sig bakom ratten, startade motorn och körde så fort han vågade ut till Tempelhof.
När han var framme parkerade han Golfen på AVIS parkering. Han gick bort till disken, lämnade in nycklarna och påpekade att han var en dag försenad. AVIS-mannen tyckte tydligen att Dogge gjorde ett ärligt intryck så han gick med på att skicka en faktura på den extra dygnshyran.
Dogge tackade för hjälpen och gick bort till Lufthansas disk. Det fanns plats på en Boeing 737 som skulle lyfta en timme senare. Dogge fördrev väntetiden med att handla upp trehundra kronor i taxfreeshopen. Det räckte till en limpa Marlboro, en sexpack Berliner Kindl och en flaska Smirnoff Vodka. Sedan la han sina sista surt förvärvade D-mark på en Currywurst och en källarsval Berliner Kindl. Måltiden smakade ljuvligt.
Först när Boeing-maskinen var i luften vågade Dogge andas ut ordentligt. Han sträckte på sig och beställde en whisky av flygvärdinnan. Han svepte whiskyn och somnade som ett barn.

Rolig bloggträff

Sådärja, hemma igen efter en mycket trevlig bloggträff.
Bittes kompis Tim mötte upp vid Djurgårdsbron så att vi åtta övriga kunde borda hans balla båt. Väl ombord fick vi vitt vin alternativt öl. Allt var givetvis kravmärkt. Det handlar ju om Ecotrip.
Vi gick ut genom Djurgårdskanalen och fortsatte till Fjäderholmarma där vi picknickade.
Jag hade gjort ett par mackor med tonfisk, majo och tomater, Flunkbuster käkade rejäla dubbelmackor med korv, Tibor hade med sig grillad kyckling etc... Var och en njöt sin egen matsäck medan vi smakade på varandras dryck.
Jag hade laddat ett par kylklampar i ryggan, så rosévinet höll sig kallt.
Efter käket passade några på att ta ett dopp innan vi vandrade tillbaka till båten. Innan vi åkte kollade jag var Mackmyra har sin whiskydepå på ön. Påpassligt nog så fanns den nära toaletterna:-)
Sen seglade vi hemåt via Skeppsbron.
Vädret var toppen hela resan. När vi landat vid Djurgårdsbron splittrades gruppen en aning, men jag, Bitte, Buzan och Flunkbuster fortsatte med en runda på stan innan vi skildes åt vid Centralen.
När jag hunnit fram till Älvsjö kom regnet. Snacka om tur med vädret.
Vill passa på att tacka Bitte som fixat båtturen med detta inlägg.
Snyggt jobbat!

Paket!

Var ute och gick lite med Jenny och jyckarna i dag.
Hade planerat att bjuda henne på kaffe med bakelse då hon missade födelsedagstårtan för några veckor sedan.
Tyvärr så drog det ihop sig till oväder, så vi hamnade hemma hos henne. Hon bjöd på kaffe och jag köpte en bit sockerkaka i "Turk-affären" intill.
Men jag fick paket av henne också!
En flaska vitt vin som lär vara jättegott, ett paket kaffe, specialanpassat för min presso-bryggare samt en Italiensk delikatesskorv.
Jenny är allt bra snäll hon!

Gyllene Måsen

Surfade in, mest på skoj, på Mc Donalds hemsida.
Fick bland annat lära mig att hamburgaren är en uppfinning från de baltiska staterna.
Kollade sedan in pressrummet och saxade lite ur den senaste releasen:

2009-07-14 /Pressrum/Pressmeddelande

Händelsen på McDonald's i Göteborg

Natten till söndagen den 12 juli skadades en gäst i samband med ett bråk som involverade en medarbetare och en vakt på Avenyn i Göteborg. Den händelse som inträffat är helt oacceptabel och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Så fort vi fick kännedom om händelsen, tjänstebefriade vi den utpekade medarbetaren och startade en egen utredning.

Att "tjänstebefria" någon låter ju vackert...
Varför inte skriva som det är: Den anställde fick Mc Sparken:-)

Massor med events

På lördag händer det massor i Stockholm.
Stockholm Cruising är min favorit, sen går ju Midnattsloppet (eller avloppet som jag kallad det) på Söder.
Men viktigast är ju bloggträffen. Vi är ett tiotal pers som ska segla ut från Djurgårdsbron och sedan ha picknick. Jag gissar att jag blir kvar i stan ett tag efteråt för att kolla på balla raggarbilar längs Sveavägen...

Passande eller?

Undrar om det anses ofint att ta med några böcker innehållande följetongen på bloggträffen? Då drabbas ju inte eventuellt intresserade av fraktkostnaden. Hm, jag stoppar nog ner några ex i ryggan om ingen skulle bli allt för upprörd. I så fall, kommentera gärna.

Ny layout

Hoppas att det blir lättare för alla följare med denna design. Ha D!

Stadsliv intill naturen

Tog en kort promenad till butiken i eftermiddags.
Hade suttit på balkongen och kollat på utsikten samt torrlagd njutit av det spöregn som passerade.
När regnet avtagit drog jag på mig skorna och knallade iväg i det milda sommarregnet.
När jag kommit in på lekplatsen som finns mellan min kåk och ICA flyr två harar från min framfart. De schappar upp i skogsdungen för att några sekunder senare nyfiket titta fram bakom en gran.
När de fått vittring på mig stack de igen. Åt samma håll.
Jag hade inte en aning om att harar lever flockliv:-)
Däremot ser jag fram mot bloggträffen på lördag.

Försvunnet fartyg

Lastfartyget Arctic Sea som kapades utanför den sydsvenska kusten är nu spårlöst försvunnet.
Genast börjar rykten om "lik i lasten" att florera och vem vet, de kanske stämmer.
Mest intressant är att AIS-transpondern som visar var all världens fartyg befinner sig är avstängd så GPS-systemet inte kan få kontakt med Arctic Sea.
Alltså, då det enligt internationell sjölag krävs en sådan, varför finns det då en avstängningsknapp på transpondern?
Vill du leta efter något särskilt fartyg kan surfa in på http://www.marinetraffic.com/ais/. Där finns den vessel du söker. Om transpondern är påslagen:-)

Bloggträff på lördag

Nu är det dags att anmäla sig till bloggträffen nu på lördag.
Vi lämnar kajen i Stockholm med en läcker amerikansk elbåt, dricker ett glas bubbel ombord och har picknick på Fjäderholmarna. (Egen matsäck medtages).
Det finns några platser kvar, så häng på nu!
Svara på inlägget om du är intresserad och kan offra några timmar av lördagseftermiddagen för att mötas IRL.
Måste ha svar senast i morgon,måndag.

Följetongen del åtta

KAPITEL 8

Dogge lade in ettan och körde vidare norrut. Efter några kringelikrokar som hans passagerare anvisade var de tillbaka på Kantstrasse, fast nu i sydöstlig riktning. Just som de passerade Hotel Crystal beordrade krypteringsteknikern Dogge att svänga till höger och parkera så snart som möjligt.
När Dogge hittat en ledig ruta gick hans passagerare ut och la ett enmarksmynt i parkeringsmätaren. Han vred inte om vredet, så mätaren fortsatte att flagga rött.
– Ett gammalt knep. Lapplisorna är instruerade att de måste vrida om vredet innan de skriver ut böteslappen eller ringer bärgare. Man kan ju stoppa i rätt belopp men glömma att vrida om vredet. Nu kommer du att kunna stå lagligt ett dygn efter att de varit här. Så fungerar det tyvärr inte i DDR. Däremot får vi köra mot rött. Om man ska till höger så är det fullt lagligt att köra om det råder fri väg. Även om trafikljuset visar på rött. Det kallas för den socialistiska högersvängen, förklarade krypteringsteknikern med viss ironi.
– Förresten så var det idiotiskt av dig att besöka DDR igår. STASI letade efter dig. Om de får tag på dig är du en död man, fortsatte krypteringsteknikern.
Dogge häpnade över uppgiften om att STASI hade utfärdat hans dödsdom men morskade snart upp sig. Inte skulle de våga mörda en svensk journalist hur som helst. Hans försvinnande skulle skapa feta rubriker. Särskilt om han försvann i DDR. Han gick dock inte i svaromål, utan lät sin informatör fortsätta.
– Nu vill vi ha 2 000 D-Mark av dig. I gengäld får du blåkopior på kontraktet med Kina, sa krypteringsteknikern och drog fram ett kuvert ur innerfickan.
– Jag har inte 2 000 Mark. Vilka är ni förresten, frågade Dogge.
– Vi är en liten sammanslutning som vill visa västvärlden hur illa det har gått med den ledande socialiststaten. DDR alltså, svarade krypteringsteknikern.
– Jag har tusen Mark i kontanter. Men du kan få en svensk tusenlapp också, föreslog Dogge förhoppningsfullt.
– Två svenska tusenlappar, fastslog krypteringsteknikern.
Dogge andades ut. Då skulle han ha drygt 200 D-Mark och en svensk tusing kvar att leva på.
Visserligen hade han 20 värdelösa DDR-Mark i byxfickan men de räknades inte. Hans gångbara valuta skulle ändå räcka till en fin taxfreepåse och en helkväll sista natten i Berlin.
Dogge letade i plånboken och fick fram två tusenlappar samt tio hundramarkssedlar. Krypteringsteknikern lämnade över kuvertet. Dogge öppnade det och såg att innehållet var tillräckligt för att avsätta en regering.
– Det där är politiskt sprängstoff. Göm papperen under sätet och lämna bilen här. Vilket hotell bor du på, förresten, undrade krypteringsteknikern.
– Hotel Crystal på Kantstrasse. Hur så, undrade Dogge Falk.
– Blir jag avslöjad och torterad så kan jag att avslöja vilket hotell du bor på. Jag kommer att tiga som muren om var din bil står parkerad, lovade krypteringsteknikern och steg ur Golfen.
Dogge gjorde likaledes och stack nyckeln i dörrlåset. Han vred om och ett klickande ljud bekräftade att centrallåset fungerade.
Krypteringsteknikern hade redan försvunnit utom synhåll när Dogge låst Golfen. Han låste upp bilen igen och gömde sin flygbiljett och sin sista tusenkronorssedel under samma säte som blåkopiorna från DDR. Sedan gick han ut på Kantstrasse igen. Den här gången valde han att gå i sydöstlig riktning, alltså bort från Hotel Crystal. På nästa tvärgata låg en liten restaurang där han gick in för att äta middag, ta en öl och ett antal snapsar. Helst Malteserkreuz. Hans uppdrag i Berlin var över och dagen därpå skulle han flyga hem till Sverige igen.
– Det ska bli skönt att få dricka svenskt kaffe igen. Och att få dricka precis så mycket juice som man önskar till frukost, tänkte Dogge när han smuttade på ölen.
Efter en portion Bockwurst mit Kartoffelsalat, två Berliner Kindl och sex snapsglas med Malteserkreuz lallade han hem till hotellet. Han var märkbart berusad, men planet hem lyfte inte förrän 16.00 på eftermiddagen så han skulle nog hinna nyktra till inför avresan.

När Markus Wolf släppt av Walter Köge utanför Hotel Stadt Berlin beordrade han chauffören att lyfta ut det blå utryckningsljuset på taket och slå på sirenerna. Nu var det bråttom!
Wolf åkte tillbaka till högkvarteret vid Normannenstrasse och förhörde sig hur det gått i jakten på den svenska journalisten.
Wolf muttrade ilsket när han fick veta att Dogge Falk lämnat DDR före utsatt tid. Han beordrade hela sin stab att samordna ett gediget detektivarbete.
– Ta samtliga fingeravtryck på exportpärm Z. I den pärmen finns ett avtal med Folkrepubliken Kina. Ta alla fingeravtryck på den akten också. Sedan tar ni samtliga avtryck på våra kopieringsmaskiner. När ni har hittat tre likadana på de tre olika ställena kollar ni med registret. Jag vill veta vem förrädaren är, sa Wolf och ringde efter chauffören sedan han informerat gruppen om att de skulle ringa honom när de hittat något av vikt.
– Ni kan ringa när som helst på dygnet, sa Markus Wolf och gick ner till sin tjänstebil.
Wolf beordrade chauffören att köra honom till bostaden i Hönow, en stillsam förort till Östberlin med villabebyggelse. Volvon körde fram till ett av de största husen och släppte av Wolf. Han vinkade åt chauffören att allt var i sin ordning innan han öppnade dörren och gick in. Hans hustru, Irmelin, hade dukat upp till en rejäl tysk helgmiddag och Wolf lät sig väl smaka.
När Wolf vaknade på lördagsmorgonen ringde han till Hotel Stadt Berlin. En märkbart fyllsjuk Köge svarade. Wolf ursäktade sig och förklarade att han fått en del arbete som krävde en omedelbar insats, så han hoppades att Köge skulle klara sig själv under helgen Tyvärr så var Ralph Piwek helgledig, men de skulle givetvis träffas på måndag morgon. Om Köge ville ha hjälp med visum till väst så skulle han givetvis få hjälp med det.
Köge avböjde. Han tyckte att Östberlin hade en del positiva sidor, så nog skulle han kunna stå ut med en helg för sig själv i DDR:s huvudstad.
Wolf åkte tillbaka till Normannenstrasse redan vid tiotiden på lördagsmorgonen. Irmelin undrade vad han hade på jobbet att göra en lördag. Han var ju ändå chef.
Markus Wolf förklarade att det var just den lilla detaljen att han var chef som avgjorde att han var tvungen att bege sig till STASI:s huvudkontor denna lördag.
– Men jag räknar med att komma hem till kvällen. Då kan vi äta en god middag tillsammans. Ska jag ta med en flaska champagne hem, frågade Wolf.
Irmelin Wolf nickade och började planera kvällens romantiska middag med sin make.
När Wolf anlänt till högkvarteret sammankallade han sina medarbetare.
Han fick veta att de just var i färd med att kontrollera de fingeravtryck som Wolf begärt.
– Chefen hade rätt. Vi hittade samma avtryck både på pärmen, dokumentet och på den apparat som vaktmästaren använder till blåkopior, rapporterade en av STASI-männen. Mannens namn var Egon Krentz.
Han kommer att bli någonting stort. Grabben visar både mod och framåtanda, tänkte Wolf.
– Rapportera till mig så fort det händer något, sa Wolf och gick in på sitt rum för att ta en kopp surrogatkaffe medan han läste de senaste rapporterna från Moskva.
Efter någon timme pep det i snabbtelefonen.
– Kamrat Wolf. Kom ner till arkivet. Jag tror att vi har hittat förrädaren. Egon Krentz röst ekade i rummet och Markus Wolf lovade att komma ner omgående.
Wolf förpassade sin lekamen till arkivet, mycket förväntansfull över vad Krentz hade att rapportera.
– Kallar han mig ”kamrat” borde han vara övertygad om att inte förarga mig ytterligare, tänkte Wolf och öppnade dörren.
Egon Krentz och två andra stod runt ett ljusbord. Wolf gick dit och fick en föreläsning om daktoskopi i allmänhet och just dessa fingeravtryck i synnerhet.
Efter en kvart tröttnade Wolf och ställde en rak fråga.
– Vem är karl’n?
Egon Krentz svarade med viss tvekan.
– Er bäste vän. Krypteringsteknikern Willy Kant!
Wolf svimmade nästan när han fick reda på att hans bästa vän konspirerade mot DDR. Han fann sig dock fort och utfäste en häktningsorder.
– Finn honom snarast och ta hit honom för förhör.
Krentz förklarade att Willy Kant för tillfället befann sig i väst, men väntades att komma tillbaka samma kväll.
– Hugg honom direkt när han passerar gränsen, sa Wolf med rösten full med avsky.
Markus Wolf ringde hem till Irmelin och förklarade att de fick ställa in middagen.
– Det har hänt saker som jag inte kan råda över, försäkrade Wolf.
Hans luttrade hustru accepterade faktum, men frågade om han kunde skicka hem champagneflaskan med bil så att åtminstone hon skulle få en trevlig lördagskväll.
– Ta en flaska vodka i barskåpet, fyllekärring, svarade Wolf ilsket.
– Vad sa du, frågade Irmelin, men då hade Markus Wolf redan lagt luren i klykan.
När det bara återstod ett par timmar till midnatt pep det ånyo till i Wolfs snabbtelefon.
– Hallå Wolf. Krentz här. Din kompis gick just över gränsen vid Checkpoint Charlie.
– Ta honom! Men skada honom inte. Jag vill ha honom förd i handbojor in på mitt kontor. Ni får gärna skrämma upp honom lite, för nu ska det hållas förhör av tredje graden, sa Markus Wolf. Han ringde av och gnuggade därefter händerna av förväntan.
En stund senare fördes en fängslad Willy Kant in i Markus Wolfs tjänsterum. Wolf flinade och hälsade sin vän välkommen.
– Välkommen Willy. Vi har nog en hel del att tala om.
Willy Kant spottade Wolf rakt i ansiktet och tittade ner i golvet.
Wolf torkade av sig saliven med en näsduk och räckte ut handen.
– Krentz. Ge mig en elbatong. Nu ska fågeln sjunga!

Douglas ”Dogge” Falk vaknade av att regnet trummade på fönsterrutan.
Dagens datum var den 28 oktober och det var söndag.
Dogge sträckte på sig innan han satte sig upp.
– Äntligen får man åka hem igen. Skönt att allt väntande här i Berlin är över. Planet skulle lyfta först klockan 16.00 på eftermiddagen, så han väntade ända tills strax före klockan tio innan han gick ned till frukostmatsalen.
Servitrisen tittade menande på sitt armbandsur när Dogge slog sig ner vid sitt stambord. Servitrisen kom tillbaka med en bricka med den sedvanliga frukosten. Hon hade däremot improviserat en aning. Längst fram på brickan tronade två glas apelsinjuice.
Dogge skrattade och tackade för omtanken med ett blankt tvåmarksmynt.
Servitrisen neg tacksamt. Dogge nickade mot henne och greppade en mörk skiva fullkornsbröd som han omsorgsfullt bredde med smör och dekorerade med vitlöksdoftande Jagdwurst.
När han ätit färdigt funderade han på hur han skulle spendera sin sista dag i Berlin. Han hade hyfsat gott om kontanter. 200 D-Mark låg i plånboken och en svensk tusenlapp låg gömd i bilen. Han gick upp till rummet, packade väskan och checkade ut från hotellet.
– Lika bra att lägga väskan i bilen, tänkte Dogge och gick Kantstrasse söderut med väskan i handen.
Snart var han framme vid Golfen. Han öppnade bagageluckan och lade in väskan. Av en ingivelse placerade han sedan bilnycklarna på vänster framhjul. Sedan var han redo att göra Berlin am Sonntag.
Han gick tillbaka längs Kantstrasse och valde att gå upp mot Bahnhof Zoo.
Han lade inte märke till den vita Lada som krypkörde bakom honom innan det var försent. När Dogge passerat järnvägsstationen öppnades bakdörrarna på Ladan och två män steg ut. Männen var klädda i svarta läderrockar. Om Dogge hunnit vända sig om så hade han insett att det var STASI som var ute efter honom. Samtliga STASI-tjänstemän var nämligen utrustade med sådana. De vanliga DDR-medborgarna hade inte möjlighet att skaffa sig en värmande skinnrock av samma goda kvalitet, så STASI skyltade på så vis vilka de var. Rockarna fungerade ungefär som en ordinär polisuniform.
STASI-männen skyndade ikapp Dogge. När de befann sig alldeles bakom kopplade den ene ett grepp runt bröstet på honom. Greppet låste även armarna. Samtidigt tryckte den andre en trasa mot Dogges näsa och mun. Dogge Falk hann inse att han råkat i stora problem innan han slocknade och allt blev svart.
Ladan stannade vid sidan av männen. De öppnade bagageluckan och tryckte ner sin fånge i den. Sedan satte de sig i baksätet och fortsatte i full fart mot DDR. Passageraren i höger framsäte vände sig om och berömde sina mannar.
– Det här gjorde vi bra, sade Egon Krentz till sina underlydande.
När ekipaget kom fram till gränsövergången vid Checkpoint Charlie gick allt som på räls. Amerikanen tittade surt på de fyra östtyskarna och vinkade förbi dem. På den andra sidan visade Krentz ett dokument som fick vakterna att göra honnör och släppa in ekipaget i DDR utan vare sig kontroll eller besvärliga frågor.
Den vita Ladan fortsatte in i Östberlin. Krentz hyssjade åt de småpratande agenterna i baksätet innan han instruerade chauffören.
– Kör till lokalen vid Sonnenallee. Om vi backar in i garaget kan vi bära upp svensken till vår förhörslägenhet utan att någon märker oss.
Chauffören tecknade att han hade förstått och körde mot stadsdelen Neuköln.
Ladan rullade vidare på gråtrista gator. Regnvädret hade gått över till duggregn men gjorde inte situationen trevligare. Dogge hade vaknat och stönade där han låg hopvikt som en fällkniv i skuffen. Dessutom hade han blivit torr i halsen av all eter han andats in utanför Bahnhof Zoo.
Ladan stannade och bagageluckan öppnades. Starka armar drog ut honom ur det trånga utrymmet. Männen släpade honom mot en hiss. Strax befann han sig i ett kalt rum utan fönster. Dogge förstod att det skulle bli vissa problem med att hinna ta flyget från Tempelhof.

Alcatraz-listan med mera

På senare tid har polisen försökt punktmarkera kända grova brottslingar genom olika listor på personer som ska kollas extra mycket.
Polisen håller koll på vilka de träffar, vilka platser de rör sig på, var de bor och mycket annat.
Nu har dessa listor läckt ut från polisen och finns till salu. Listorna cirkulerar i olika kriminella kretsar.
Listorna är sekretessbelagda, vilket innebär att bara vissa betrodda poliser har tillgång till dem.
Ändå påstår polisens interna utredare att ingen inom polisen är misstänkt för läckaget.
Jamen jasså!
Kan det vara städerskan?
Det kanske vore dags för en extern utredningsgrupp att kolla vad som sker inom polismyndigheten...

Vardag igen

Fyllde år förra veckan, så det blev lite fix med städning, göra smörgåstårta och så vidare. Sen kom några av grabbarna hem från en månadslång USA-resa så det blev lite mer sociala grejor att sköta.
I dag har jag i varje fall fått tag på folk.
Fick okejat redan vid första försöket att sälja in ett reportage från England. Skönt.
Då kan man åka med gott samvete och kanske hitta fler saker att skriva om.
Måste hitta några som vill köpa in grejor från forna DDR också. Har iofs publicerat från samtliga resor jag gjort, men jag har med flit samlat bilder och info från det häftiga, grå Östtyskland som jag avser att få publicerat i olika tidningar under hösten. Mer DDR-info får ni ju i följetongen:-)

Följetongen kapitel sju

KAPITEL 7

Dogge vaknade redan vid sjutiden på morgonen. Han tog en snabbdusch innan han gick ned till receptionen för att avbeställa väckningen och fråga om det var möjligt att besöka DDR i några timmar. Portieren lovade att ordna med ansökan och snabbehandling av ett turistvisum för fyra timmar medan Dogge åt frukost.
Dogge gick in i frukostmatsalen och satte sig vid bordet som var prytt med en svensk bordsflagga. Han åt med god aptit och när han spisat färdigt gick han åter ut till receptionen.
Han fick skriva under ansökan och informerades att han skulle ta med sig dokumentet till gränskontrollen vid Checkpoint Charlie.
Han gick ut på Kantstrasse och vinkade in en taxi. Efter tio minuters färd stannade taxin vid den kända gränsövergången. Dogge läste andäktigt på skylten som förkunnade att man nu lämnade den amerikanska sektorn.
När han passerat den amerikanske marinkårssoldaten som kastade ett öga i hans pass fortsatte han promenaden in i öst. Han visade passet och visumansökan för den buttre gränsvakten som tecknade åt honom att komma in och vänta vid disken.
En man med lite mer guld på axelklaffarna tog över ansökan som blev ett regelrätt förhör.
– Vad ska ni göra i DDR? Medför ni förbjuden litteratur? Har ni några andra varor med er? Dogge svarade ärligt nej på samtliga frågor. Gränsvakten dängde några gånger med en stämpel i passet och visumansökan innan han lämnade tillbaks dokumenten.
– Glöm inte att ansöka om visum för återresan. Fyll i den nu så ska jag se till att den är behandlad inom fyra timmar. Dessutom måste ni växla sex och en halv mark så vi är säkra på att ni klarar er utan att ligga DDR till last.
– Jag har mer än så i plånboken, försäkrade Dogge.
– I den där dekadenta västvalutan ja. I DDR har vi vår egen valuta, sa mannen bakom disken och drog lite på ena mungipan.
Dogge fyllde i ansökan för återresan och växlade 20 D-mark till 20 DDR-mark. Han fick med sig en kopia av den godkända visumansökan. Visumet gav honom rätt att vistas inom Östberlins stadsgräns fram till klockan 14.00 samma dag.
Dogge fortsatte genom gränskontrollen. Ett femtiotal meter längre fram fanns ytterligare en kur med vakter samt ett taggtrådsstängsel. Mellan stängslet och själva muren fanns en bilväg, krattad sand med dolda trampminor, en morrande schäferhund och ett vakttorn bemannat med militärer som satt på helspänn med skjutklara Kalasjnikovs.
Dogge fortsatte till fots in i DDR. En Volga med taxiskylt på taket saktade farten och föraren antydde att han var ledig. Dogge låtsades inte förstå utan tog en rejäl promenad i Östberlin. Han slogs av att allt var så grått och trist. Han stannade till på Alexanderplatz och tänkte att torget var som gjort för militärparader. Han kom tillbaka till gränskontrollen i god tid och fick sitt utresevisum utan problem.
När han ändå hade ångan uppe fortsatte han sin promenad nedför KuDamm som Västberlinarna kallar sitt huvudstråk. När han nästan var framme vid Savigny Platz infann sig en rejäl hungerkänsla så han stannade till vid Café Krantzler och spanade in menyn. Lite väl höga priser, tyckte Dogge så han gick in en tvärgata alldeles vid Hotel Kempinski för att undvika fler turistfällor.
Han stannade till utanför första bästa ställe. Stället verkade vara en genuint tysk restaurang som bar det intetsägande namnet Hardtke.
Dogge beställde en portion Eisbein mit Sauerkraut och en Bier vom Fass. Efter en halv evighet fick han sin fatöl. Den var toppad med en rejäl skumkrona och smakade gudomligt.
Maten var både god och mäktig. Det dallrande köttet påminde om fläsklägg och det serverades tillsammans med varm surkål och tysk senap. Dogge åt med glupande aptit och begärde in notan. Hela lunchen, med öl och allt, kostade bara tio mark. Mätt och belåten gick han till hotellet för att hämta bilen innan han skulle ta sin vanliga sväng förbi Bahnhof Zoo.
Han startade Golfen och körde Kantstrasse norrut. Han noterade att fredagsrusningen var nästan lika tät i Västberlin som hemma i Stockholm. Han undrade vad det kunde bero på. Ingen Västberlinare hade väl ett fritidshus på lagom bilavstånd från staden?
– De som vill uppleva något annat än denna isolerade plats måste ju ta flyget härifrån, tänkte Dogge medan han lät Golfen krypa framåt och sakta passera Bahnhof Zoo.
Han gled varvet runt stationen två gånger utan att någonting hände. Då vände han vid trafikljusen och körde raka vägen till hotellet.

Fredagen förflöt i ett behagligt lugnt tempo för Walter Köge.
Han beställde upp sin frukost till rummet, ringde Thomas Lindholm och frågade om han kontaktat bröderna Stenson. Lindholm svarade nekande, så Köge gav sin underlydande en kort uppsträckning och beordrade honom att ordna så att bröderna omgående blev införda i rullorna igen. Det räckte att han talade med bröderna Stenson efter helgen men han ville ha rapport senast måndag förmiddag klockan 10.30.
När Köge lagt på luren ringde telefonen igen.
Det var Ralph Piwek som ville bjuda på lunch och guida honom runt i STASI:s högkvarter.
Köge tackade för inbjudan och de kom överens att Piwek skulle hämta honom klockan 12.00.
Köge tog hissen ner till gatuplanet och gick ut på Alexanderplatz. Han noterade att varuhuset Kaufhof var öppet, så han gick in genom entrédörrarna.
Köge blev snabbt besviken. Bara tomma hyllor och de få varor som fanns var inget han var intresserad av. För att inte visa sig oartig köpte han en potatispress i pressad plåt. Köksredskapet såg ut att vara tillverkat på trettiotalet, men kostade å andra sidan bara en knapp krona.
Han åkte hiss upp till sin våning och gick in på rummet för att lägga sitt nyförvärv i resväskan. När han skulle ta hissen till receptionen igen fungerade inte en enda av de sex hissarna. Köge suckade djupt. Visserligen så låg trapphuset alldeles intill hisschaktet men att traska trapporna 18 våningar var inget han längtade efter.
Köge svor till, öppnade dörren och började sin mödosamma promenad nedåt.
När Köge pustat ut efter sitt ofrivilliga motionspass lämnade han rumsnyckeln i receptionen och gick ut på Alexanderplatz. Piwek hade redan kommit och stod lutad mot en ryskproducerad bil, en Lada. Ladan var mörkblå och hade ett blått utryckningsljus på taket.
Ralph Piwek gick Walter Köge till mötes.
– Du får ursäkta transporten. Volvon är upptagen idag, så nu får uppleva vår vardag, sa Piwek och log. Köge skrattade till och satte sig i baksätet. När dörrarna slamrat igen satte chauffören fordonet i rörelse. Fem minuter senare bromsade han in utanför en restaurang. Piwek tog täten och lotsade in Köge. Chauffören fick vackert vänta utanför.
– En riktig rysk restaurang. Nu ska du få rödbetssoppa till förrätt och björnkött till varmrätt. Det kommer att bli en superb lunch, lovade Ralph Piwek och så blev det också.
När de lunchat färdigt gick de ut till den väntande chauffören som slog på utryckningsljusen och trängde sig före i varje korsning. Snart var de framme på Normannenstrasse där STASI:s högkvarter var beläget.
Köge fick skriva in sig i receptionen och lotsades sedan vidare av Piwek.
Ralph Piwek visade in sin gäst i en stor sal där det satt ett hundratal människor försedda med hörlurar. Piwek bekräftade det som Köge misstänkte. Det här var STASI:s avlyssningscentral.
– Tänk vad mycket skit de får höra, skrattade Köge. Piwek drog lite på smilbanden och fortsatte guidningen. När de kommit upp på chefsplanet passerade de en kontorsdörr som stod på glänt. Ett samtal pågick. Köge kände omedelbart igen Markus Wolfs röst. Han kunde inte undvika att höra vad som sades därinne.
– Svensken är tydligen i DDR. Han passerade Checkpoint Charlie klockan 10.00. Se till att han likvideras innan han hinner återvända till Västberlin.
Ralph Piwek släpade sin gäst vidare genom lokalerna. När klockan närmade sig 15.00 visade han in Köge i ett ordinärt fikarum. Man körde tydligen med kafferaster hos STASI också. Rummet fylldes av STASI-agenter som skulle ha eftermiddagskaffe. Plötsligt kom Markus Wolf in.
– Piwek. Varför bjöd du inte in vår gäst i officersmässen? Följ med mig, Köge. Du Piwek kan ta helgledigt från och med nu, sa Wolf och drog med sig Walt Köge från de övriga.
– Jag hoppas att Piwek tagit väl hand om dig, sade Wolf när han öppnade dörren till STASI:s allra heligaste.

Walter Köge hade en trevlig eftermiddag tillsammans med Markus Wolf. STASI:s chef för utrikesspionage visade bland annat det omfattande arkivet där så gott som varje DDR-medborgare fanns katalogiserad.
– Vi har någonting liknande. Varje svensk har ett personnummer och sedan databehandlar vi dem. Samkörning är officiellt förbjudet, men sånt tjafs behöver inte vi bry oss om, avslöjade Köge. Wolf brummade nöjt.
– Låter intressant. Problemet är att vi inte kommer över datorer lika lättvindligt som ni svenskar. IBM vill inte sälja till socialistiska länder, sa Wolf.
– Jag kan nog hjälpa er. Mot en liten ersättning, så klart, sa Köge och log menande.
– Min käre Walter. Ni börjar bli en smula girig. Men visst kan jag ordna med en dusör om ni ordnar resten. Vi behöver en IBM av senaste sort. Den där gamla BESK:en som du försökte pracka på oss ritningar till häromåret kan du glömma! Wolfs blick hårdnade och Köge rös. Bäst att man håller sig väl med östtyskarna. Särskilt så länge man befinner sig i DDR, tänkte Köge.
Wolf skjutsade sin gäst till hotellet. Köge lyfte telefonluren och fick tag på Lindholm innan han hunnit gå hem och fira helg.
Lindholm lovade att beställa och installera en ny dator åt Köge. Samtliga program skulle kopieras från den gamla och den gamla datorn skulle transporteras till Köges bostad.
– Jag måste jobba en del hemifrån. Men jag vill inte att det kommer ut att jag har en massa hemligheter i min bostad, så knip käft, sa Köge med eftertryck och ringde av.
När samtalet var över tog Köge en dusch innan han tog hissen ner till gatuplanet och en promenad till tv-tornet. Han åkte upp i tv-tornet och tog ett bord i restaurangen. Visserligen var maten på hotellet gratis men han gillade utsikten från tornet där man faktiskt fick en glimt av Västberlin som omväxling mot det gråa och trista DDR.
När han spisat färdigt gick han till hotellet, beställde upp en flaska rysk vodka till rummet och började supa sig plakat.
Dogges fredagskväll blev alkoholfri. Han gick på bio i stället. En gammal rulle med James Bond lockade, men redan efter fem minuter ångrade han sig. Filmen var dubbad till tyska och det kändes fel att se Roger Moore stå med pistolen i hand samtidigt som en främmande röst vrålade ”Hände hoch”!
Kvällens clou kom först senare. Dogge slank in på en Imbiss för en Currywurst och ett glas Sprudel, det tyska mineralvattnet. När han ätit gick han ut på gatan och hörde en upprörd sluddrig stämma som talade de gamla vikingahjältarnas språk.
– Ja é scheeker på att hotellet hette Salve Kvick. Hörru schaffööör´n. Kör oss till Salve Kvick, din dumma djääävel.
Dogge gick fram till den berusade svensken och hans något nyktrare kamrat. Han bad sina landsmän att berätta om sitt problem. Taxichauffören väntade tålmodigt. Den nyktraste av de båda förklarade att de var anställda på Huddinge Kommuns fastighetskontor och att de var på studieresa för att uppleva det nya Berlins arkitektur. Byggnadsfirman Anders Diös stod för fiolerna och de snålade varken på mat eller på dryck av tjänstemännens fläckiga yttre att döma. De var inkvarterade på ett hotell som de glömt namnet på, men kollegan var övertygad om att det hette Salve Kvick. Dogge gapskrattade.
– Det kanske är Hansa Platz han menar, sa Dogge mellan skrattsalvorna.
Taxichauffören tittade upp och log igenkännande medan de båda festprissarna nickade i kapp. Visst var det Hansaplast de menade. Hade de sagt någonting annat? Kommunaltjänstemännen kröp in i droskan medan Dogge fortsatte sin promenad hem till hotellet.
– Hoppas att det händer något i morgon, tänkte han när han lade sig tillrätta under bolstren.

När Dogge vaknade bestämde han sig för att göra ett besök på det stora varuhuset, KaDeWe. Han tänkte skicka vykort till ett par vänner. Ett till Elsy och ett till Lelle.
Den svenska flaggan stod placerad vid det bord som blivit hans stambord. Någon minut efter att han slagit sig ner serverades hans frukost. Dogge svepte juiceglaset och vinkade till sig servitrisen. Han bad om påfyllning men servitrisen skakade på huvudet.
Hon förklarade att frukosten planerades exakt efter antal gäster. Det serverades ett glas juice per man och ville man ha mer fick man vackert bege sig ut på stan.
Dogge fräste något om ”ordnung macht frei” och fick en arg blick tillbaka. Servitrisen ångade ut i de bakre regionerna och kom ut med ett nytt glas juice på en bricka.
– Varsågod. Vi får väl hoppas att någon gäst tar sovmorgon och hoppar över frukosten. Det är ju ändå lördag, sa den bastanta tyskan och satte ner glaset med en smäll framför Dogge.
När han ätit klart rotade han upp två Mark ur fickan och lade dem på bordet. Lite dricks kanske skulle blidka servitrisen. Han skulle ju ändå äta minst en frukost till i matsalen.
– Hoppas att hon lugnar ner sig nu. Så hon inte spottar i kaffet innan hon serverar mig i morgon bitti, tänkte Dogge och log i mjugg.
Han tog trapporna tillbaka upp på rummet, hämtade sin Wrangler-jacka och gick ut för att ta en sväng på stan. Han gick mot Bahnhof Zoo och stannade utanför djurparkens grindar.
Han betalade de fem Mark som mannen i biljettluckan ville ha för att släppa in honom. Sedan tillbringade han tre timmar med att vandra omkring i Västberlins största turistfälla.
Han stannade vid ett souvenirstånd och köpte två vykort. Han bad expediten att frankera dem tillräckligt så att de skulle kunna gå med flygpost till Sverige. Dogge avskydde att komma hem före vykorten när han var ute och reste.
Han slog sig ner på en Imbiss, beställde en Berliner Kindl och började skriva.
Elsy fick en hälsning där han lovade att ringa så fort han kom hem och att han hoppades att få bjuda henne på en middag hemma på Runvägen som tack för senast.
Lelle fick en mer maskulin hälsning, oss grabbar emellan, där Dogge antydde att han skulle ha en kul historia att berätta när de sågs. Han tänkte på gårdagens Salve Kvick-episod och skrattade högt för sig själv.
Dogge drack ur ölen och lämnade stället. Han fortsatte sin vandring runt Zoo, men då han redan sett lejonparten letade han upp utgången och gick mot KuDamm.
Efter en stärkande promenad i vimlet på KuDamm, bland lördagslediga berlinare, letade han upp en brevlåda där han postade vykorten. Sedan letade han upp jättevaruhuset KaDeWe.
Varuhuset var lika fullsmockat med folk som KuDamm men han armbågade sig igenom våning efter våning. På femte våningen kände han att han var på sin mammas gata. Det doftade gott av nylagad mat. Hela våningen var som en jättelik livsmedelsbutik uppblandad med massor av små restauranger. Han hann med ett kvarts varv runt våningen innan snålvattnet började rinna i mungiporna. Dogge kände att han var hungrig, så han valde en hörna som serverade Bayerska specialiteter. Efter en rejäl portion Schweinshaxe med Knödel som han sköljde ner med ett krus mörkt och gott bayerskt öl fortsatte han att botanisera bland delikatesserna. Han köpte ett antal olika korvar från Tysklands alla hörn, en burk rysk och en burk iransk kaviar samt en rejäl bit spansk Jamon Serrano.
Han gick tillbaka till Hotel Crystal, lade in delikatesserna i hyrbilens bagagelucka och gick upp till sitt rum. Han kom på att hans uppdragsgivare varken sett eller hört något från honom sedan måndag. Han lyfte telefonluren och slog landsnumret till Sverige, 0046 följt av en åtta som kopplade honom till Stockholmsområdet innan han slog Gary Engströms direktnummer.
Engström fanns inte på sitt rum. Han hade tagit helgledigt precis som de allra flesta andra svenskar, men Dogge fick Garys hemnummer av den effektiva redaktionssekreteraren.
Han ringde Garys hemnummer, men där svarade bara en telefonsvarare. Dogge talade in ett meddelande om var han befann sig och lämnade telefonnumret till hotellet.
Nu började det bli dags att köra dagens runda förbi Bahnhof Zoo, så Dogge tog på sig jackan och gick ner till sin hyrda Golf GTi.
Han startade motorn och körde ut i den glesa trafiken. Vid Bahnhof Zoo stannade han till och låtsades beundra djurparken tvärs över gatan.
Plötsligt öppnades högerdörren och en karl med ett bekant ansikte klev in. Karlen satte sig i passagerarstolen. Det var krypteringsteknikern från DDR. Han tittade sig nervöst omkring och beordrade:
– Kör. Vi måste iväg härifrån snabbt som katten!