Att slåss med korv...

...eller med annat ätbart.
I min gröna ungdom jobbade jag på vår lokala pendeltågsstation.
Stationen fungerade, förutom som en plats att resa till och från, som värmestuga för det lokala A-laget. Jag brukade låta dem hållas, så länge de inte störde de resande för mycket.
En dag kom ett av våra lokala original in, märkbart påtänd.
Killen hade just gjort en raid på någon av butikerna i centrum och snattat en fryst oxfilé som han erbjöd mig till ett bra pris.
Jag avböjde. Trots min ringa ålder och avsaknad av erfarenhet insåg jag faran av att skaffa mig ett rykte som hälare. Varenda A-lagare skulle väl komma med erbjudanden i så fall. Därför tackade jag nej till affären.
Killen gav dock inte upp. När han insett att jag inte var en presumtiv kund erbjöd han resenärerna att köpa köttet. En prydlig herre i övre medelåldern visade ett visst intresse, men frågade om det var ärliga affärer A-lagaren sysslade med.
Då brann det för snattaren. Han började veva med oxfilén och gubbstackaren som ställt den dumma frågan fick ett par rejäla slag med det avlånga djupfrysta tillhygget.
Då gick jag fram och avväpnade den våldsamme snattaren. Gubbstackaren hann precis med tåget, förhoppningsvis inte allt för mörbultad, medan snattaren stack iväg åt andra hållet.
Det kom aldrig någon anmälan om intermezzot och tur var väl det. Bevismaterialet hamnade på grillen redan samma helg!