Billös efter nästan 30 år

I dag sålde jag bilen som jag ägt i snart elva år.
Jag hade i och för sig lagt ut några trevare om att bilen var till salu under drygt ett år, men inte ansträngt mig för att bli av med denna penningslukare. Sent ska syndaren vakna, liksom...
Jag köpte min första bil i februari 1980. Sedan dess har jag oavbrutet varit bilägare, även om jag vid ett par tillfällen haft fordonen avställda.
De avställda bilarna har körts ändå, i ungdomligt oförstånd.
Jag hade lånat ut min Opel Rekord 1900, tvådörrars HT med grymmaste stereon i stan, till en dåvarande polare som smällde den. Då fick jag en obesiktigad Volvo 164 som ersättning. Volvon klarade inte bilprovningens skärseld, men bilen var ball. Den fick rulla i skydd av mörkret tills jag sålde den och köpte en Chrysler Valiant i stället. Volvon sålde jag till dåvarande streetracern Fredde Fagerströms polare Leffe som behövde växellådan och bakaxeln till sin gatracer, en Volvo PV. Så vitt jag vet kapades karossen i bitar och dumpades i en container i Flemingsberg när drivlinan var bärgad.
Vallen var också rätt ball. En 64:a med tryckknappsautomat och slantsexa. En amerikansk variant på Volvo Amazon, liksom. Tyvärr så blev jag sugen på max ax, så Fredde Fagerström (Fast Fred) fick mickla lite med sexan. När han var klar körde jag ifrån grannens Camaro, men när jag skulle lägga en burnis blev fästet för mycket så en bladfjäder slets tvärt av. Det blev några kvällar och nätter på rygg under bilen för att få den i kördugligt skick igen. Jag ägde samtidigt en MG Midget, en jätterisig cab som aldrig besiktigades, som jag hade en sommar tillsammans med en kompis. När sommaren var över och "badbilen" gjort sitt sålde vi den.
Nåväl, min Volvo S40 köpte jag vintern 1999 och den har varit en trogen vän i alla år. I början tog jag bilen överallt dit jag skulle, även till ICA, 300 meter hemifrån.
När jag började bry mig om min hälsa och började gå i stället har bilen mest blivit stående. Ska jag handla tar jag med mig en ryggsäck och knallar till centrum eller till min lokala ICA-butik.
När jag upptäckte att jag kör mindre än 20 mil om året (med den bilen) var det läge att tänka om. Bara min p-plats kostar 1 800 kronor om året, försäkringen 4 000, skatten 1 800 och så vidare. Värdeminskningen är väl redan i bottenläge antar jag.
Rogers frus son från ett tidigare äktenskap, Daniel, fick tillgång till nycklarna i tisdags och på så vis lite tid att känna på kärran. Han är i mitten av de 20 och jag vet hur man tänker i de åren. Hans andra alternativ var en VW Golf VR6, en klart roligare bil än min grå Volvo, men Danne var klok nog att köpa min trotjänare till ett bra, men inte kanonpris.
Hoppas att han får många års glädje av "Gamla Bettan" innan hon säckar ihop.