Sommarföljetongen del 2

KAPITEL 2

När Dogge lämnat tv-huset lyfte Gary Engström telefonluren och slog ett lokalt nummer. Han fick svar redan efter den andra signalen.
– Köge.
– Tjenare Walt. Gary på Aktuellt här. Jag tror att vi fått ett problem på halsen. Kan vi träffas?
Walter Köge, utrikesansvarig hos säkerhetspolisen tittade snabbt i agendan och föreslog att de skulle träffas redan samma dag.
– Vi kan ses på Centralen. Jag fikar på Hyllan vid 17-tiden, sade SÄPO-mannen.
Engström bekräftade och ringde av.
Dogge löste in checken han fått av Engström på postkontoret i Fältöversten, det moderna innecentrumet vid Karlaplan. Han konstaterade belåtet att behållningen på bankboken stigit till avsevärda 55 000 kronor. Den summan kunde man köpa en spritt ny japansk bil för.
Dogge hade redan en japan, men den var långt ifrån ny. Hemma på parkeringen stod hans blå Datsun 120 Y och rostade sönder. Bilen hade han fått köpa billigt av en motortidning som haft den i sitt långteststall. Bilen var av 1975 års modell och hade blivit ganska sliten med åren, men så länge den klarade bilprovningens skärseld och startade som den skulle såg Dogge ingen anledning att byta. Dessutom åkte han oftast kommunalt när han befann sig på hemmaplan.
Han passade på att ta en sväng in på Metro. Den butikens delikatessavdelning var vida känd, så han belönade sig med en liten påse som han fyllde med några patéer, några smågurkor och en liten flaska Cumberlandsås. Delikatesserna skulle sitta fint till kvällens tv-nyheter.
Dogge köpte kvällstidningarna i Pressbyråkiosken på perrongen innan han tog tunnelbanan till Centralen. Han gick genom tunneln och slängde en enkrona i den klarinettspelande kvinnans keps. Han hade hört rykten om att tiggartanten egentligen var stenrik, men en dag som denna ville Dogge bara le mot hela världen. Världen var hans och det stora scoopet skulle snart göra honom både rik och berömd.
Samtidigt som Dogge passerade spärren till pendeltåget stannade en taxi ute på Centralplan. Gary Engström klev ut och gick med snabba steg in genom dörrarna till den stora hallen. När han kommit fram till ringen i hallens mitt tog han av till vänster. Längst in ledde en trappa upp till Hyllan, ett café med utsikt över hela Centralhallen.
Engström stretade uppför trappan. Han stannade till på krönet och spejade efter sin gamle vän Walt Köge, höjdare på SÄPO.
Plötsligt knackade någon på Engströms axel. Engström ryckte till och vände sig om med knutna nävar. Köge hade överrumplat honom genom att vänta nere i hallen och följa efter tv-mannen uppför trappan. Gary Engström rodnade lite över att ha låtit sig skrämmas.
De båda vännerna beställde varsin kaffekopp innan de satte sig vid ett bord närmast mässingsräcket. Då hade de full kontroll på vad som försiggick omkring dem. För Engströms del spelade detta faktum mindre roll men Köge var mer eller mindre yrkesskadad efter sina 20 år hos Rikspolisens Säkerhetsavdelning.
Efter att de båda herrarna utbytt sedvanliga artighetsfraser och förhört sig om hur det stod till med hälsan och kärleken kom de till saken. Efter att Köge antytt att kusten var klar tog Engström till orda.
– En frilanskille håller på att gräva i en vapenaffär. Vi ska tydligen ha sålt haubitsar till DDR.
Köge nickade instämmande. Engström fortsatte sin historia.
– Nu har den killen fått nys om att vapnen sålts vidare till Kina. Är det något som ni känner till? Köge tittade bekymrat på sin gamle vän och svarade.
– Ja. Tyvärr. Sanningen är att vi visste redan från början att haubitsarna skulle säljas vidare. Men vi har en del annat samarbete på gång med östtyskarna och det vill vi inte riskera. Hur mycket vet din man?
– Han vet det mesta. Men han saknar bevis. Jag har lånat ut ett arbetsrum som han kommer att jobba ifrån, så vi borde kunna hålla koll på honom, sade Gary Engström.
– Perfekt. Men vi måste ordna med avlyssning av hans telefon och ordna med buggning av hans bostad. Är rummet klart för avlyssning?
– Det vet du. Han har fått låna det rum vi på skoj kallar T-kontoret, skrattade Engström.
– T som i Tala, flinade Köge. Engström räckte över en lapp med Dogges namn och adress. Köge tittade på lappen, vek ihop den och stoppade den i fickan.
– Jag ska ordna med avlyssning så vi får killen på linorna så snart som möjligt. Vet du var han förvarar de dokument han fått tag på?
– I bostaden antar jag. Vill du att jag ska övertala honom att flytta grejorna till kontoret?
– Det vore finemang. Ställ dit ett kassaskåp och ordna med en dubblettnyckel, svarade Köge.
Gary Engström nickade och vinkade på servitrisen. Han räckte över sitt Amex-kort. Det skulle knappast märkas i televisionens representationsbudget att han bjudit en hemlig polis på kaffe.

Dogge visslade glatt medan han laddade kylskåpet med delikatesserna från Metrobutiken. Han hade redan ett antal ölflaskor av märket Berliner Kindl ute på balkongen. Hans favoritmärke, inköpta vid hans senaste besök i den delade staden.
Plötsligt ringde telefonen. Han lyfte den trådlösa luren och förde strömbrytaren till on-läge.
Det var Dogges gamla skolkamrat och gode vän Lelle Gran som var på tråden.
– Tjenare Dogge. Det var längesen. Hur är det annars?
– Jotack. Bara bra. Själv då?
– Det knallar… Vad händer i kväll då?
– I kväll. Ingen aning?
– Dogge för fan. Det är ju fredag! Vad sägs om en pjolter och galanta damer?
Snart hade de gamla vännerna beslutat att Lelle skulle komma hem till Dogge för en bit paté och en pilsner. Sen fick man se vad kvällen hade att erbjuda.
– Jag har ju jobbat ganska hårt och är förtjänt av lite avkoppling, tänkte Dogge när de ringt av.
Dogge hann ta ett varmt bad och stryka en skjorta innan Lelle kom. När vännen ringde på dörren var delikatesserna framdukade tillsammans med det avokadogröna finporslinet. De immiga ölen väntade i kylen och Dogge var nybadad och väldoftande.
– Hej du gamle kamrat, sade Lelle och överräckte en liten flaska Explorer.
– Jag tänkte att vi skulle ha en nubbe till godsakerna, fortsatte han och hängde av sig sin jeansjacka. Jackan var av högsta mode, men aningen för kall i mitten av oktober. Lelle hade alltid varit en smula fåfäng. Redan som nioåring stoltserade han med V-jeans i plugget. Dogge hade fått nöja sig med Vinson-jeans från kooperativa Domus.
Dogge letade fram varsitt snapsglas och kompletterade dukningen innan de satte sig ned och lät sig väl smaka. Patéerna hade en strykande åtgång, trots att Dogge bjöd på rostat bröd till. Ölen och innehållet i flaskan med vikingaskeppet sjönk och stämningen blev hög.
När förtäringen var slut delade de på den sista skvätten i kvartingen. Lelle log triumferande och halade fram en slips ur byxfickan.
Vad sägs om att gå på Adam och Mari? Ta på dig slipsen bara, annars kommer vi aldrig förbi biffen i dörren.
Dogge rotade fram en röd snara ur garderoben innan han greppade telefonen och ringde Huddinge Taxi. Carina i växeln lovade att ha en bil på plats inom fem minuter. Lelle stod redan i hallen och knöt skorna när Dogge kom ut.
– Mysko grannar du har. Dom fick besök precis nu. Brukar de få främmande så här dags?
Dogge ryckte på axlarna. Grannarna fick väl göra vad de ville och dessutom var inte klockan mer än halv elva på kvällen. Fredagskväll dessutom.
Taxin stod redan och tickade enkronor. Föraren, en ung man i deras egen ålder hälsade glatt.
– Nämen hej Dogge. Jag såg dig på tv i går. Det verkar ha gått bra för dig.
Dogge fick ta sig en funderare innan han kände igen drosk-kusken. Visst ja. Chauffören var en gammal skolkamrat, Ferdinand Brodin hette han visst.
– Jotack. Hur är det med dig då, Ferdinand?
– Jag kör taxi som du ser. Men det är bara tillfälligt. Jag pluggar till jurist. Jaså, du och Lelle är fortfarande som ler och långhalm?
Lelle avbröt dialogen.
– Som du ser. Kör till Adam och Mari. Vill du göra upp om ett svartpris?
Juridikstuderande Brodin visade sig helt sakna skrupler när det gällde att bedra sin arbetsgivare. En femtiolapp svart räckte för att transportera de båda festprissarna till dansrestaurangen femton kilometer norrut.
Under resans gång hann chauffören ta reda på att Lelle tjänade stora pengar som börsmäklare.
Dogge och Lelle tog sig smärtfritt förbi broilern i dörren. Efter att björnen i garderoben ryckt dem på varsin femma i garderobsavgift strosade de in i baren och beställde varsin drink.
Kvällen blev lyckad. De fick med sig varsin dam hem till Lelles nyinköpta villa i Mälarhöjden och festen fortsatte långt in på småtimmarna.
När damerna gett sig av på morgonkulan tog herrarna sig en stärkande lur på skinnsofforna i vardagsrummet innan de hjälptes åt att röja undan efter festen. När huset var normaliserat igen erbjöd sig Lelle att skjutsa sin gamle kompis hem. Dogge nickade tacksamt och snart satt de i Lelles årsgamla Mercedes. De anlände till Runvägen en kvart senare. En flyttbil blockerade infarten. Dogge trängde sig förbi medan den avflyttande grannen nickhälsade.
– Konstigt. Hon hade ju främmande så sent som i går kväll. Men det kanske rörde sig om en avflyttningsfest, tänkte Dogge och åkte upp till sig.

Resten av helgen förflöt i ett lugnt tempo. Dogge tillbringade lördagskvällen framför tv-n. Söndag förmiddag rotade han fram bilnycklarna och körde till OK: s gör-det-självhall där hans Datsun fick en rejäl översyn med avslutande tvätt. Sedan tog han en sväng förbi sina föräldrar och lät sig bjudas på söndagsmiddag. Slottsstek med inlagd gurka och gelé. Han stannade till vid kiosken och köpte kvällstidningarna på hemvägen. Med tidningarna som sällskap lade han sig i soffan och hade en riktigt mysig söndagskväll.
Dagen därpå ringde Dogges väckarklocka tidigt. Han steg upp, gjorde morgontoalett, åt frukost och läste DN. När han lämnade lägenheten noterade han att namnskylten på grannens dörr var utbytt. K. Kindblom stod det. Ibland är det tydligen snabba puckar, tänkte han medan han stod i hissen.
Måndagen den 15 oktober var gråmulen. Dessutom regnade det. Dogge grinade illa åt det usla vädret som fått hans goda humör att försvinna. Han gick med långa steg till busshållplatsen och tog 744: an till Rågsved. Där bytte han till tunnelbanan. Strax innan klockan slog åtta visade han upp sitt nya tjänstekort för vakten på Sveriges Television.
Dogge blev insläppt och gick till sin kontorsmodul. Han lyfte telefonluren och ringde växeln.
– Hej. Jag har inte fått några telefonkataloger ännu. Kan du ge mig telefonnumret till Bofors i Karlskoga?
Telefonissan levererade det önskade telefonnumret efter mindre än en minut. Dogge lät luren studsa i klykan innan han slog numret till Sveriges enda krigsindustri.
Han blev kopplad till presschefen, herr Bewert, och presenterade sina önskemål.
– Jag skulle vilja ha en kopia på kontraktet med DDR angående de haubitsar ni levererade i våras.
Bewert var tveksam. Han förklarade att det rörde sig om topphemliga handlingar. Dogge hade hunnit bli varm i kläderna, så han påminde Bewert om att Dogge representerade den tredje statsmakten och att Bewert kunde bli uthängd med namn och bild i televisionen om han inte skötte sig.
Bewert suckade djupt. Han lovade att ta en Xeroxkopia på dokumentet och skicka kopian till tv-huset.
När Dogge lagt på luren knackade det på dörren. Dörren öppnades och Gary Engström steg in i sällskap med två overallklädda män som bar ett mindre kassaskåp mellan sig.
– Gomorron. Jag tänkte bara att du skulle få ett säkert skåp att förvara dina dokument i, sade Engström med ett leende.
Dogge Falk log tillbaka. Gary hade tydligen underskattat honom.
– Jag har redan ett värdeskåp hemma i lägenheten. Alla papper finns i tryggt förvar där, svarade han.
– Du borde inte ha allt hemma i din bostad. Om något skulle hända dig vore det ju bra om vi kunde komma åt dina handlingar så att vi kan fortsätta söka sanningen, sade Engström barskt.
Dogge lovade nyhetschefen att samtliga dokument skulle placeras i det nyinstallerade skåpet i tv-huset. När han till slut blev lämnad ensam lyfte han telefonluren och ringde Rikspolisens växel. Han bad att få bli kopplad till den som arbetade med utlandsärenden. Tyvärr så fanns inte Walter Köge på sitt tjänsterum, men damen i växeln lovade att ta ett meddelande.
– Be att han ringer upp mig när han kommer in, sa Dogge och ringde av.
Dogge skulle ha blivit förskräckt om han visste vad Köge hade i görningen. Strax efter det att Dogge lämnat sin lägenhet rapporterade ”den nya grannen” att kusten var klar för buggning.
Köge dök upp en halvtimme senare. Han hade en stab med tekniker i sällskap.
De började med att dyrka upp låset till Dogge Falks bostad. När Köge fick syn på den trådlösa telefonen brast han i skratt.
– En smuggeltelefon. Perfekt. Kolla vilken frekvens den jobbar på så ordnar vi med en slavsändare i grannlägenheten. Två av teknikerna nickade och började med att duka upp en del radioutrustning på Dogges köksbord.
Medan pejlandet pågick övervakade Köge att resten av buggningen fortgick som den skulle. Då grannlägenheten endast vette mot Dogges vardagsrum insåg Köge att de skulle få nöja sig med att avlyssna den trådlösa telefonen samt vardagsrummet. Det stod en gammal svart bakelittelefon i hallen, men Köge antog att den bara fungerade som prydnad.
Teknikern i grannlägenheten borrade ett smalt hål i betongväggen. När borret var framme vid Dogges tapet släppte han knappen och tryckte in en liten strålningsmikrofon i borrhålet. Efter en provkörning av arrangemanget visade det sig att allt fungerade över förväntan. Från och med nu skulle allt som försiggick i Falks vardagsrum samt allt som sades i den trådlösa telefonen spelas in på den röststyrda bandspelare som installerats i lägenheten intill.

För Dogge Falks del fortsatte måndagen i ett lugnt tempo. Köge hörde inte av sig och Boforspappren skulle inte hinna fram förrän tidigast dagen därpå.
Efter att ha lunchat tillsammans med Gary Engström, som påminde Dogge om vikten att förvara samtliga dokument i ärendet i det nyinstallerade kassaskåpet, ringde han det telefonnummer han fått till sin kontakt hos STASI.
Det var ingen som svarade så Dogge drog på sig jackan och gjorde kväll redan vid halv tvåtiden på eftermiddagen.
Dagen därpå samlade han ihop alla handlingar och stoppade ner dem i en sliten portfölj från skoltiden. Han åkte kommunalt till tv-huset och sitt lilla redaktionsrum. Där låste han in dokumenten i kassaskåpet. När det var gjort gick han ut till automaten i korridoren och hämtade en kopp kaffe. Med muggen i näven gick han tillbaka till sitt rum och satte sig bakom skrivbordet.
Han läppjade på den heta drycken och lät tankarna fara.
Plötsligt knackade det på dörren. Det var vaktmästaren som kom med dagens post.
Förutom interntidningen Vipåtv och ett par andra publikationer fick han ett kuvert med Bofors logotyp i nedre vänstra hörnet.
Dogge väntade tills vaktis gått vidare på sin runda innan han sprättade upp kuvertet. Kontraktet med DDR var skrivet på tyska och undertecknat av tre personer. Bofors´ exportchef Pär Algotsson, en Markus Wolf som representerade DDR, samt ett bevittnande av namnteckningarna. Bevittnandet var signerat av Walter Köge.
Dogge lyfte telefonluren och slog Köges direktnummer. Han fick svar efter andra signalen.
Köge beklagade sig över att han inte ringt tillbaka.
– Ibland är det fullt upp. Då hinner man inte med allt, ursäktade sig Köge och föreslog att de båda skulle träffas.
– Vad sägs om redan i eftermiddag, frågade Dogge.
Köge föreslog att de skulle mötas på Centralens Restaurang och äta lunch tillsammans. Dogge samtyckte med ett leende. Han insåg att SÄPO-mannen gärna lät sig bjudas på en matbit. Dogge tog fram plånboken och bläddrade i sedelfacket. Jodå, där fanns tillräckligt för en rejäl lunchnota och mer därtill. Han stoppade på sig plånboken och ögnade igenom Boforskontraktet en gång till. Haubitsarna hade tydligen skickats med ASG: s lastbilar ner till Trelleborg där ett lastfartyg från DDR tagit över. Fartyget skulle sedan ha gått vidare till hamnstaden Rostock där den farliga lasten skulle ha lossats. Vad som hände därefter var fortfarande höljt i dunkel.
Dogge drog på sig jackan och låste in kontraktet i kassaskåpet. Han småsprang till tunnelbanestationen vid Karlaplan och hann precis med ett tåg mot sydväst.
Under de minuter tunnelbaneresan tog i anspråk bestämde sig Dogge för att låtsas som han inte kände till Köges vittnesunderskrift på kontraktet.
– Bäst att man spelar dum. Tänk om karlen är inblandad på något vis, tänkte Dogge Falk när han steg av tåget på T-Centralen.
När Dogge kommit fram till restaurangen anmälde han sin ankomst till hovmästaren som visade honom till ett fönsterbord. Där satt redan en vältränad och muskulös herre i 40-årsåldern. Mannen reste sig upp och sträckte fram näven.
– Douglas Falk förmodar jag. Mitt namn är Walter Köge, men du kan kalla mig för Walt.
De hälsade. Köge hade ett fast, på gränsen till hårt grepp när han hälsade. Dogge sträckte sig efter menyn och snart hade de varsin råbiff framför sig. Köge beställde starköl till maten medan Dogge nöjde sig med isvatten. När kaffet stod på bordet tog Dogge upp sitt ärende.
– Jo Walt, jag har ramlat på en historia om eventuell vapensmuggling till Kina…
Han berättade historien på ungefär samma sätt som han dragit den för Gary Engström. Dogge var noga med att inte berätta för mycket. Framför allt skulle han inte ens antyda om att han kände till Köges namnteckning på kontraktet. Köge lyssnade uppmärksamt.
– Jaha du Dogge. Det verkar som du kommit en fin historia på spåren. Kina är ett av de länder som regeringen beslutat att inte exportera vapen till. Kontrakten med Bofors är av naturliga skäl hemliga, men jag kan garantera dig att det inte finns några luckor. Det måste vara östtyskarna som bedrar oss om det nu har exporterats några haubitsar överhuvudtaget. Jag tycker att du ska snoka vidare i det här, men lämna Bofors ifred. Leta i DDR och hör av dig till mig om det händer något.
Dogge lovade att hålla kontakten. Köge reste sig och tog farväl medan Dogge vinkade på servitrisen för att betala lunchnotan.

När Dogge betalat vek han ihop notan och stoppade ner den i ett av sedelfacken i plånboken. Notan kunde vara bra att ha inför deklarationen även om det glunkades om att skattmasen var på gång med begränsningar när det gällde representation.
Han gick med snabba steg genom Centralhallen och tog trapporna ner i underjorden.
– Opraktiskt. Först ner för en trappa, sen genom spärren och till slut uppför en trappa för att komma till perrongen. Vansinne, tänkte Dogge medan han sprang uppför trappan till pendeltåget. Han hade missat tåget med två minuter så han fördrev de följande 28 minuterna med en kvällstidning och en Marlboro.
Tåget rullade in. Det var ett av de gamla extratågen från trettiotalet. Bruna vagnar som drogs av ett lika brunt ellok. Dogge gillade de äldre tågen bäst. Dels var de plyschöverdragna sofforna bekvämare än de blå galonbritsar som fanns på de moderna tågen. Dels fanns det faktiskt en toalett ombord. Den klassiska vattenflaskan var däremot tom.
Dogge slog sig ned och tåget rullade söderut. Vid Stockholms Södra steg en flyktigt bekant kvinna ombord. Det var hon som hade bott i lägenheten intill Dogges men flyttat under helgen.
Dogge nickade åt henne och makade åt sig så att den före detta grannen fick plats. Dogge påminde sig om att hon hette Elsy i förnamn. De kallpratade ända fram till Stuvsta där hon skulle stiga av. Hon tittade nervöst på Dogge och satt kvar. De gjorde sällskap nedför trapporna vid Huddinge Station.
– Dogge. Har du tid med en fika på Castello. Jag måste tala med dig om en sak. Elsy såg så allvarlig ut att Dogge blev smått skrämd. Han nickade.
De gick in på konditori Castello och tog varsin kaffe. De satte sig i ett avskilt hörn av lokalen så att ingen obehörig skulle kunna höra vad som sades.
– I fredags kväll ringde det på dörren. När jag öppnade trängde sig två karlar in. De krävde att få köpa min lägenhet. Till slut kom vi överens. Jag fick ett fint radhus i Myrängen i stället. Problemet är bara att det var SÄPO som köpte lägenheten, sade hon.
– Vad är det för problem med att det var SÄPO, frågade Dogge.
– Fattar du inte? Din lägenhet är den enda som vetter mot min. De vill väl lyssna på vad du har för dig. Nog har jag fattat att du rotar i en massa konstigheter ibland, men nu bör du ta dig i akt.
Dogge funderade och blev alldeles darrig. Elsy hade rätt. Det kunde inte bero på något annat än avlyssning. Han beskrev Köges utseende så noga han kunde för Elsy och hon bekräftade.
– Exakt så såg han ut. Det verkade vara han som bestämde, sa Elsy med skärpa.
Trots den laddade situationen upptäckte paret att de trivdes i varandras sällskap. Dogge räckte över sitt visitkort och Elsy kladdade ner sitt telefonnummer med läppstiftet på en servett.
Hon föreslog att de skulle träffas igen följande fredag.
– Vi kan ju äta middag tillsammans. Så får du gå husesyn i mitt nya radhus samtidigt, sa Elsy och reste sig. Dogge hjälpte henne på med kappan och lovade att ringa senare under veckan så de kunde komma överens om en tid som passade.
Dogge tog en promenad hem till Runvägen. Under de tio minuter som promenaden tog funderade han över sin situation. Han insåg att han gjort rätt som inte avslöjat allt han visste för Köge. Tänk om Köge var inblandad i vapensmugglingen. Det hade ju uppdagats en del som tydde på att så var fallet.
När Dogge kommit hem gick han igenom posten under tystnad. Bara vetskapen om att andra satt och lyssnade på vad som försiggick i hans bostad fick honom att vara tystare än vanligt. Efter en stund kom han på sig med att vara överdrivet tyst, så han ställde sig i köket och började slamra med disken.
När han diskat klart slog han på tv:n och lutade sig tillbaks i soffan. Plötsligt ringde telefonen. Dogge sprang in i sovrummet där den trådlösa låg på laddning. Han svarade på fjärde signalen. Det var Gary Engström som lät mer än upphetsad.
– Kolla på Aktuellt i kväll. Nu börjar det hända grejor som kan ha med ditt scoop att göra. Jag ringer efteråt så får vi snacka om hur vi ska fortsätta.
Dogge bytte kanal till ettan för att inte riskera att missa Aktuellt. När vinjetten var över drog nyhetsankaret rubrikerna. Dagens huvudnyhet handlade om att en man blivit knuffad ner på tunnelbanespåret och överkörd av tåget. Offret avled direkt. Han hette Pär Algotsson och arbetade som exportchef på Bofors.