Sommarföljetongen del 4

KAPITEL 4

Iljusjinplanet landade tio minuter i tolv på Berlin-Schönefeld, den internationella flygplatsen i DDR: s huvudstad. Planet var försenat redan från Arlanda och många passagerare var irriterade för att de missat anslutningsflyg och bussar.
Köge tog dock förseningen med ro. Han visste att hans värdfolk skulle möta upp, även om planet vore flera dygn försenat.
Köge tog sitt handbagage och gick mot passkontrollen. Allt han behövde för några nätter i DDR fanns nedpackat i pilotväskan. Det var bara dumt att slösa med tid vid bagagebandet.
En man i mörk kostym slöt upp vid hans sida. Mannen talade i mungipan precis som i en dålig spionfilm.
– Herr Köge? Följ mig.
Köge tog rygg på den okände. När de var framme vid passkontrollen valde mannen den helt tomma grinden som var märkt ”Corps Diplomatique”. Köge plockade fram passet ur innerfickan, fick sin stämpel och tog första steget in i DDR. Nu befann han sig innanför järnridån.
Mannen i svart räckte fram handen och hälsade.
– Ralph Piwek heter jag. Ni kan kalla mig Ralph. Välkommen till DDR. Jag har fått i uppdrag att ledsaga er till den plats ni ska bo på under ett par dagar.
De båda skakade hand och Köge passade på att informera om att han helst kallades Walt.
En förlängd och bepansrad Volvo 264 av samma modell som den svenska statsministern brukade färdas i väntade utanför. En uniformsklädd karl höll upp bakdörren och tog hand om Köges bagage. När den uniformsklädde slagit igen dörren om de båda passagerarna la han Köges väska i bagageutrymmet innan han satte sig bakom ratten.
– Luta dig tillbaka, Walt. Den här resan kommer att ta några timmar i anspråk, sade Ralph.
Köge lydde Ralph Piweks råd och lutade sig bekvämt tillbaka. Ralph öppnade barskåpet och erbjöd sin gäst att själv välja det som passade.
Köge tog ut en flaska vodka. När han upptäckte att den var försedd med rivkork ställde han tillbaks den och valde en piccoloflaska med östtysk sekt.
Volvon rullade norrut. De hade kommit ut på landsbygden och Köge slogs av den deprimerande miljön. Allt var grått och trist. Åkrar som borde ha varit bördiga var igenväxta av olika sorters ogräs. Här och var stod små byggnader uppresta. Det var kontrollplatser avsedda för Volkspolizei, den allmänna poliskåren. STASI skyltade inte lika öppet med sin verksamhet.
De hade rullat norrut i ett par timmar när Köge noterade en vägvisare som förkunnade att man hade 50 kilometer kvar till Rostock. Några kilometer senare svängde chauffören av till vänster och tog in på en smal grusväg. Efter en stund stannade bilen och chauffören legitimerade sig för en uniformerad vakt. Vakten kastade ett öga på chaufförens papper och lyfte sedan bommen så de fick fri passage.
Efter ett par minuter förvandlades landskapet. Gröna åkrar och välskötta gräsmattor. Efter ytterligare en stunds färd noterade Köge att de närmade sig ett slott. Volvon körde fram till slottstrappan och chauffören öppnade bakdörren.
Det stod en liten mottagningskommitté på trappan. En karl med skarpskuret och hårt utseende lösgjorde sig från gruppen och gick Köge till mötes.
– Willkommen, Herr Köge. Hoppas att ni ska trivas. Mitt namn är Wolf. Markus Wolf.
Köge handhälsade på mannen som han talat med i telefon ett flertal gånger men hittills aldrig träffat. Köges ”bevittnande” av Boforskontraktet var nämligen utfört under en lunch tillsammans med företagets exportchef. Köge hade dessutom mottagit ett kuvert som innehöll 250 000 kronor under lunchen. En lagom stor dusör för att en välsedd SÄPO-agent falskeligen skulle bevittna ett dokument av denna dignitet.
Chauffören hade redan burit in Köges pilotväska så Wolf bad Ralph Piwek att ledsaga Köge till hans rum.
– Vi träffas i hallen om en timme, sa Wolf och vände på klacken.
Köge följde med sin ciceron och blev installerad i ett stort gemak med en rejäl himmelssäng, en soffgrupp i rokokostil samt ett skrivbord med en bekväm skinnfåtölj. Det fanns även en västerländsk tv och ett kylskåp i rummet. Köge packade snabbt upp sina få persedlar. Han öppnade dörren till badrummet och beslöt sig för att ta en dusch. När han duschat klart botaniserade han lite i kylen och valde till slut en öl av märket Radeberger. Med ölen i näven satte han sig naken i soffan och funderade på hur han skulle kunna få kontakt med Lindholm. Men Wolf torde ju också vara intresserad, tänkte han och drack ur det sista.

Dogge tyckte att han kunde vartenda ord i sin pappersbunt utantill. Han sträckte på sig i stolen och gäspade stort.
– Det finns ingen anledning att sitta här och spela nyttig. Jag tar ett par dagar ledigt och ser till att ringa tysken på onsdag, tänkte han innan han reste sig och lämnade rummet.
Dogge tog tunnelbanan till T-Centralen och valde uppgången vid Sergels Torg. Han gick genom underjorden och tog rulltrappan upp till Åhléns hörna. Sedan gick han Drottninggatan i riktning mot Hötorget.
Han stannade till och tittade i RESO:s skyltfönster. De reade ut sista-minutenresor till Åland. Dogge småsprang till närmaste telefonkiosk och ringde Lelle. Efter att ha ursäktat den missade lördagskvällen föreslog han att de skulle ha lite rajtan-tajtan på Viking Lines Apollo III. Lelle tackade ja utan vidare spisning och de beslöt att de skulle träffas i Vikingterminalen klockan 17.30.
Dogge sprang tillbaka till RESO och köpte två biljetter samt en lyxhytt. Det kunde han bjuda sin gamle vän på som kompensation för lördagen.
Klockan närmade sig två på eftermiddagen så Dogge tog det långa benet före till Centralen för att hinna med 14.07-tåget.
Strax före 15.00 gick Dogge in i sin lägenhet. Han packade en övernattningsväska, duschade och bytte om. När han ansåg sig klar korkade han upp en öl och gick igenom dagens post. Ett par räkningar var det enda av intresse så han koncentrerade sig på ölen innan det blev dags att ringa efter en taxi.
Bröderna Stenson hade med Thomas Lindholms hjälp blivit rikligt utrustade. De satt i sin tjusiga Saab Turbo och trivdes. Sten körde medan Sture satt och pillade på zoomobjektivet till den Canon-kamera de hämtat ut mot rekvision.
– Vi åker väl hem till killen och väntar där, sade Sten medan han accelererade ut på Essingeleden i riktning söderut. Sture nickade som tecken på att han höll med, men Sten uppfattade inte tecknet.
– Hör du taskigt? Ska vi åka hem till killen, eller?
– Skrik inte. Det är klart att vi ska åka hem till grabben, för fan! Sture kände sig förorättad. Han hade ju svarat. Tyckte han. Bröderna grälade en stund och snart var de framme på Runvägen. De ställde Saaben i vändplanen och bestämde sig för att Sten skulle ta upp jakten om Dogge försvann i bil och Sture skulle skugga Dogge om han valde att bruka apostlahästarna. Sture hade fått en snabblektion i hur den handburna radion fungerade och Sten hade redan den fast monterade polisradion igång i bilen.
Bröderna Stenson kände sig lite uttråkade så Sture slog på den vanliga bilradion för att få lite musik. Radion spelade deras favoritlåt, Livet i Finnskogarna, så de lyssnade med inlevelse. Efter grammofontimmen blev det nyheter från TT och sedan fortsatte musiken. När klockan precis slagit fem körde en taxi in framför tians port. Dogge Falk kom ut ur porten, slängde väskan i baksätet och satte sig fram. Bröderna Stenson duckade för att inte bli sedda. När taxin svängde ut på Runvägen vred Sten om startnyckeln nere vid växelspaken. Då tystnade radion. Bilen var strömlös och de kunde bara hjälplöst se taxin försvinna ut på Solfagravägen.
Dogge klev ur taxin fem minuter innan han skulle möta Lelle. Vännen var punklig som vanligt och kom på slaget halv sex. Dogge räckte över biljetten och berättade det lilla han läst om fartyget medan de gick ombord.
Apollo III var det sista ångdrivna fartyg som trafikerade Ålands Hav. Tyvärr hade man tre år tidigare bytt ångmaskinen mot en modern dieselmotor. Den legendariske befälhavaren, kapten Johan Kull, tog emot passagerarna vid landgången och fartyget vibrerade av feststämning.
De embarkerade hytten och gick ner till receptionen för att boka bord i restaurangen. Herrarna kunde få smörgåsbord om det passade. Smörgåsbord passade herrarna alldeles ypperligt så de bokade två platser i första sittningen.
De blev hänvisade ett fönsterbord. De satte sig, beställde in öl och snaps och ställde sig i kön till huggsexan.
När de kommit tillbaka till bordet smakade de på sillen och höjde spetsglasen.
– Skål. Nu börjar man må som en prins. Den här avkopplingen behöver jag, sa Dogge.
Han hade njutit ännu mer om han visste att det satt två nervösa män i en Saab Turbo och väntade på starthjälp. Om inte batteriet lagt av så skulle de båda SÄPO-männen ha varit med ombord. I stället för en Ålandsresa skulle det bli bassning av chefen.

Köge rättade till slipsen och knäppte kavajen innan han gick ner till den stora slottshallen. När han kommit ner vinkade Wolf från en läderfåtölj i ett hörn. Köge gick fram till Wolf som tecknade att Köge skulle slå sig ner i fåtöljen mittemot. En servitör i vit jacka uppenbarade sig som en ande. Wolf beordrade in bönkaffe och konjak. Han tittade frågande på Köge som nickade förtjust och svarade:
– Kaffe och konjak är en utomordentlig start på en trevlig afton, käre Markus. Jag heter Walter men kallas helst för Walt.
– Alles gut. Vi lägger väl bort titlarna så här på aftonen men när mina underlydande är närvarande vill jag helst kallas för herr Wolf, svarade Wolf.
Tjänsteanden var snart tillbaka med en silverbricka. Han dukade raskt fram kaffekoppar i Meissenstil samt konjakskupor av Böhmisk kristall. Kaffet serverades ur en stor silverkanna och konjaken ur en kristallkaraff.
– De vet att ordna det för sig. De har ändå en viss stil, de där kommunisterna, tänkte Köge och värmde konjakskupan i handen.
De skålade och läppjade på konjaken ett tag innan Markus Wolf bröt tystnaden.
– Jaså, så du tror att vi har en läcka inom STASI, käre Walt. Köge replikerade direkt.
– Jag tror inte. Jag vet. Jag har satt min bästa man på den journalist som har kontakt med er lilla kanariefågel och jag hoppas att vår journalist ska leda oss till er läcka.
Wolf förhörde sig vidare om vad Dogge fått reda på, om var han hade sin bostad, om avlyssningsrutiner och annat av intresse. När Wolf ställt frågan om var Dogge brukade möta sin STASI-kontakt och fått veta att de tydligen träffades i Västberlin mulnade Wolf märkbart.
Alltså är det en ganska betrodd person i vår organisation. Som du vet är vi bara ett fåtal som kan lämna DDR temporärt. Wolf fyllde på mer konjak åt de båda och tog sig en rejäl funderare.
Efter en stund tog Wolf till orda.
– Jag tror att jag ska släppa nyheten om Algotssons bortgång till våra statliga medier. Om vi bara nämner honom vid namn utan att gå in på detaljer kanske läckan blir nervös och försöker smuggla ut vårt lilla kontrakt med Folkrepubliken Kina. Så får det bli, sade Wolf med eftertryck.
– Men jag då? När ska jag åka hem och jaga vidare, frågade Köge.
– Inte än min käre Walt. Vi övernattar här och äter en god middag tillsammans. I morgon läcker jag lite nyheter från Sverige och du ringer hem för att kolla läget. På onsdag åker vi till Berlin där du blir vår gäst några dagar. Har vi inte hittat något under de efterföljande sju dagarna åker du hem till Stockholm igen. Om vi hittar något så kommer du hem tidigare. Men var inte orolig. Vi kommer att ta väl hand om dig. Vi skulle till och med kunna ta en dag i väst tillsammans. Då hördes en harkling bakom dem. Ralph Piwek hade visst något på hjärtat. Han tittade på Wolf som en lydig hund innan han fick tecken att tala.
– Herr Wolf. Köket låter meddela att middagen serveras om en halvtimme. Önskar herrarna en drink före maten? Själv tänker jag ta en vodka/martini, sa Piwek med fast stämma.
Wolf och Köge beställde varsin vodka/martini de också och Piwek hastade iväg för att effektuera beställningen. När Piwek givit den tjänande anden sina order gick han bort till en telefon och slog ett nummer.
– Ta en blåkopia på Kinakontraktet. Lägg tillbaka originalet och göm kopian. Se för guds skull till att ingen ser er, sade Piwek lågt och lade på luren.
Piwek hann slå sig ner tillsammans med Köge och Wolf alldeles innan tjänsteanden serverade drinkarna.
– Skål för en givande eftermiddag, sa Wolf och höjde sitt glas.
– Du vet inte hur givande den här eftermiddagen blivit, tänkte Piwek som än en gång låg steget före den organisation som betalade hans lön.
Piwek höjde glaset, tittade Wolf och Köge i ögonen och log. Sen svepte han drinken på ryskt vis. Köge försökte göra likadant vilket resulterade i att han satte i halsen och drällde ner sina kostymbyxor. Wolf och Piwek skrattade ikapp innan Wolf lovade att kostymen skulle levereras nytvättad till Köges rum tidigt dagen därpå.
– Men du får äta middag med blöta byxor, skrockade Wolf samtidigt som tjänsteanden kom ut och ringde i en silverklocka. Middagen var serverad.