Bussigt strul

Var ute och reste med lokaltrafiken idag.
Skulle besöka farbrorn jag är God Man för, så jag kollade lite på lokaltrafikens hemsida och fann att bästa resvägen var buss hemifrån, byte till T-bana och ytterligare en bussresa. Resan skulle ta sisådär en 45 minuter.
På bussen hemifrån var det trångt. Vi stod som packade sillar. Chafffisen hade inte ens möjlighet att ta betalt. Bytte sedan till T-bana och stämplade två kuponger i spärren. Hann med tuben samt nästa buss och besökte min skyddsling.
Jag hade gjort upp med en kompis som jag träffar allt för sällan att vi skulle ses efteråt, så jag drog iväg från äldreboendet lagom för att hinna med en buss innan biljetten slutade gälla. Polaren jobbade fortfarande, så vi gjorde upp att jag skulle sätta mig på en pizzeria nära hans bostad och ta en öl under tiden. Hellre en kall öl i rumstemperatur än att gå brandvakt i 18 minusgrader, liksom.
Brappa, som polaren kallas, plockade upp mig 40 minuter och en öl senare. Vi åkte hem till honom och tog en espresso innan vi fortsatte till hans hustrus relativt nya företag, en fitness-studio. Kul att se grejor man inte sett förut och då Lottas koncept är ganska okänt i Sverige fick jag lite idéer om nya reportage.
Innan vi låste och drog vidare lånade jag datorn för att checka hur bussarna gick hemåt. Jodå, om Brappa släppte mig vid Farsta Strand skulle jag bara behöva vänta i tio minuter innan bussen hemåt kom.
Vilken optimist man var. Bussen kom. Inte.
Det blev till att vänta i 40 minuter i denna polarkyla innan en inte särskilt uppvärmd buss till slut dök upp.
Chaffisen hade dock vänligheten att bjuda på resan.
-Så frusen som du ser ut får jag väl bjuda på åkturen, sa han.
Den vänligheten värmde något.
Om en månad ska jag och några av medlemmarna i grabbgänget till Riga. Hoppas att det blivit lite mildare väder då.
Vi går ju mot ljusare tider från och med klockan 00.18 i dag, men daylight betyder inte alltid värme.
Jag var med om minus 36 i Tallinn för några år sedan. Det vill jag helst inte uppleva igen.