Surrealistisk dag

Gick upp halvtidigt i dag. Skulle infinna mig i Värtahamnen klockan 10.45 vilket jag också gjorde. På vägen dit hann jag ikapp P, en redaktör jag känner. På gående fot berättade jag storyn om hur Mumintrollet hamnade i finkan för henne. P garvade och gav ett halvt löfte om att jag kan få skriva det knäcket för hennes tidning.
Därefter serverades en Metropolitan ombord på Silja Symphony samtidigt som vi fick lite info om New York, Las Vegas ch om TallinkSilja.
Sen tog Erkki över. Erkki Rintala är Östersjöns okrönte kung gällande viner. Han prenumererar på priset som årets sommelier och nu hade han sammansatt en trerätters lunch med utvalda viner. Jodå, det gick ner! Fick även en pratstund med Janis, rederiets marknadsdirektör. Vi ska höras om ett par veckor och dra igång ett litet projekt som jag lär rapportera mera om på bloggarna.
Efter besöket ombord drog jag vidare till Sveriges Radio för att hämta min deklaration. SR:s ekonomichef hjälper mig att deklarera. Själv har jag noll koll på hur sådant funkar, men det bästa är ju gott nog. Tack, Hägge!
Drog vidare med bussen till Slussen för att ta T-banan till Farsta och sedan bussen hem. På T-banan visade det sig att de hade driftproblem och skulle bussa passagerarna mellan Medborgarplatsen och Sandsborg. SUCK! Pallade inte. Ändrade mina planer och bytte T-banelinje. Ringde polaren Roger och föreslog en öl på Valla Torg i Årsta i stället. Roger accepterade och anlände ungefär samtidigt som jag till uteserveringen.
Efter ett par öl, vi hade just fått in ett par nya, rammades bordet av en permobil. Bordet släpades en bit, allt jag hade i kassen som jag fått med mig från TallinkSilja var genomblött och den generade stackaren med permobilen som löpt amok skämdes nog rejält. Det var nämligen inte hans fel. Gasen hade låst sig på full rulle.
När vi sitter och njuter av våra sista öl ringer Foto-Hagen. Kanonbra. Vi fick till det sista som behövs gällande min nästa bok. Hagen fixar bilderna, sedan blir det elektronisk kontakt med tryckeriet i Estland. I augusti blir det fest. Releaseparty!
Sen fortsatte vi hem till Roger. Vin, käk, kaffe och whiskey. Tack Roger och Monika!
Väl hemma, långt senare än planerat, fanns ett brev på dörrmattan. Öppnade kuvertet och såg ett meddelande från BUS. Alltså Bildkonst Upphovsrätt i Sverige. De rapporterade att jag skulle få 2 700 spänn på kontot från dem. Bara för att jag haft en del bilder publicerade i olika tidningar år 2009.
Detta var verkligen en surrealistisk dag då allt hände, men med ett bra slut!

Slut på knattret

Nu har en epok gått i graven.
Världens allra sista tillverkare av skrivmaskiner har lagt ner.
Fabriken, som låg i Indien, vars sista modell hette Godrej & Boyce Prima, har 200 maskiner kvar på lager. Maskiner som lär få samlarvärde nu när de säljs till entusiaster över hela världen.
Min första skrivmaskin var en grön Hermes Baby. Fick den i present av farsan innan jag ens blivit en fjunig tonåring. Första färgbandet var svart, men när det var dags att byta blev det ett tvåfärgat röd-svart.
När jag började skriva proffessionellt tog jag över farsans elektriska IBM. Den hade en inbyggd raderare av felslag, så man slapp köra med Tipp-Ex. (En vit färg man målade över felslagen med). Nackdelen med IBM: en var att den bara pallade med ett enda karbonpappaer, så man kunde bara få en kopia av dokumentet man skapat.
Som resemaskin hade jag en röd Olivetti. Jag minns en gång år 1983. Jag hade blivit utsänd på mitt allra första utlandsjobb. Jag skulle skildra dragracingen på Santa Pod i England. Det var superkort deadline, så jag satt ombord på Tor Lines färja med Olivettin och skrev min artikel på hemvägen. Dåvarande konkurrenten, numera vännen Bostic kommenterade förvånat: "Skriver du redan?"
Jag postade manuslapparna och filmrullarna vid framkomsten till Göteborg. En vecka senare kom Start & Speed ut och vi var före konkurrenten Bilsport med vad som hänt i England.
Att sedan Bostics knäck blev mer utförligt än mitt är en annan historia.
Jag började senare frilansa för Bilsport och 1993 ville de att jag skulle bli med dator. Jag fick köpa en begagnad maskin av dem. Kromalinskärm med grön text. Man la in texterna på stora böjliga floppy-diskar som man sedan postade efter att noga märkt kuvertet "Innehåller data. Får ej vikas!"
Numera är det ju snabba puckar. Internet regerar både när det gäller text och bild.
Av nostalgiska skäl har jag kvar en gammal Underwood skrivmaskin och en av de allra första bärbara datorerna som kom. Datorn väger tio kilo, skärmen är lika stort som ett cigarrettpaket och minnet är 16 megabyte. Den har jag bara använt som leksak. Spelat Pong och andra klassiker. Underwooden har jag aldrig skrivit på. Den är från 1920-talet och saknar färgband. Köpte den för en hundring bara för att ha en skrivmaskin, liksom. Nu när datorer, i-phones och annat tagit över.
Undrar hur länge det går att köpa färgband? Man skulle kanske köpa ett par sådana och börja knattra på Underwooden som en ren hobby...

Debattinlägg

Var Sverige den osynliga Sovjetstaten?
Alltså, på 1950-talet kunde polisen finka den som inte kunde redogöra för vart man var på väg en glad afton på stan. Lösdriveri kallades det. Likaså fick man inte samlas i grupper. Om gänget gick ut för att få en kul kväll och var för många svingade Tusse Batong sabeln och beordrade gruppen att skingra sig.
Vi fick inte äga telefonapparater. Dem lånade man av Televerket och det var strängt förbjudet för ett hushåll att inneha fler telefoner än en enda, den som vanligtvis fanns i hallen.
När TV kom fanns det bara en kanal. Onsdagar var TV-fri och i övrigt blev det mörkt i rutan strax efter 21.00. När TV 2 introducerades kunde man se programmen i färg. Bland annat barnens favorit, John Blund. En filmatiserad dockteater som presenterades av Lennart Swahn och som var producerad av DDR:s statliga television. Sverige var det enda västlandet i världen som köpte in dockteatern från Östtyskland.
I bland fick vi njuta av tecknad barnpropaganda från Polen också.
De barnprogram som skapades i Sverige var draperade i palestinaschalar och bar näbbstövlar samt FNL-märken.
Allt censurerades hårt. En handelsminister möttes av SR:s OB-buss på Arlanda efter ett möte med Nordiska Rådet på Island i mitten av sextiotalet. Ministern var ganska beskänkt, men "schwarade på frrrågor" medan han vinglade ner för flygplanstrappan. Givetvis fick inte Svenska folket se inslaget, Filmen "stektes" och kom aldrig till allmän kännedom.
När andra intressenter dök upp gällande TV blev det ett ramaskri från de som styrde Sverige. Vi svenskar ansågs inte vara tillräckligt intelligenta att motstå reklamavbrottens lockelser.
Med facit i hand, vi har haft kommersiell TV i snart 25 år och mobiltelefonen kom ungefär samtidigt. Gemene man började koppla upp sig på Internet i mitten av 1990-talet, så har svenskarna klarat av både reklampauser och ett ökat informationsflöde utan större problem.
Man kan undra varför vi var så pass hårt styrda förr. Jag hoppas att Sverige inte var en tänkt sattelitstat till Sovjetunionen. Men vad vet man?

Smart kille...

Klicka i rubriken så kommer du till en kul story ur levande livet...

Många ägg blir det

Så här i påskveckan (frimåndag kallas den här dagen) hittar man massor med värdelöst vetande om den kommande helgen.
Tidningen Hälsa påstår exempelvis att vi svenskar sätter i oss sex miljoner ägg i timmen under påskafton.
Man ska ju inte tro på allt man läser i tidningarna, så jag räknade lite på det där.
Om vi förutsätter att vi är nio miljoner svenskar och att alla äter ägg under påskaftonens samtliga 24 timmar så blir det 18 stycken ägg per skalle.
Undrar hur många som skulle få åka ambulans på grund av kraftigt förhöjda kolestrolhalter eller ren fettchock om den siffran stämmer.
Okej då, vi räknar lite mer sansat. Att vi äter sex miljoner ägg per timme under de 16 timmar som är vår vakna tid av dygnet. Då blir det tolv ägg per skalle.
Själv brukar jag få i mig tre-fyra stycken. Vem käkar de åtta-nio som finns kvar av min andel?
I morgon är det fettisdag. Då ska jag försöka äta så magert som möjligt:-)

Värmen har kommit

Så nu kan man käka frukosten utomhus igen.
Nice!

Vårfixat

I går fixade jag klart med balkongen inför årets säsong.
Bar in alla möbler och allt annat bråte som stod där, lyfte upp trägolvet och gjorde rent det undertill. Sopade upp allt damm som samlats på betongen och bar tillbaka alla möbler igen.
Sen satte jag på kaffe för att njuta av att balkonglivet skulle börja igen.
Pallade med en liten kopp och en cigg. Sedan frös jag så jag skakade.
Kylan har kommit tillbaka.

Han är dessvärre död

Denna dramatiska rubrik gäller dock inte mig eller bloggen, som väl är.
Förklaringen kommer en bit ner.
I lördags kryssade jag till ryska St. Petersburg med den nya linjen från Stockholm.
Fick en bra söndag i Tallinn innan vi fortsatte vidare österut.
Under natten till måndag fastnade vi i packisen och blev fem timmar sena till den stora staden längst in i Finska Viken.
Hemresan till Stockholm tog ett dygn, men på grund av förseningen blev vi sena till Stockholm också.
Dessutom hade inte Stockholms Hamnar kapacitet att få ut landgången när vi kom till kaj, så vi stod som packade sillar i en och en halv timme på däck fyra innan vi släpptes av fartyget.
Faan, jag ska gå till botten (?) med det ärendet. Så får det inte gå till!
Jag hade planerat att besöka vännerna på ICA Kvarnen för att gradera upp mitt brödinnehav, men av detta blev det intet. I stället för att vara hemma vid 19-tiden kom jag hem strax efter klockan 22.00 tack vare att en kompis skjutsade mig.
Tusen tack, Roger!
Väl hemma fanns det en del att uträtta, men då jag skulle gå hemifrån klockan 06. 50 för att hinna med ett tåg till Malmö så blev det stress och för lite sömn.
Trots allt kom jag upp i tid, efter lite mer än fyra timmars sömn. Jag hann med tåget och när jag sitter där, bekvämt tillbakalutad, får jag infallet att ringa en gammal kompis i Malmö för att kolla om vi kunde ses på kvällen.
Jag tar upp mobilen och knappar in hans hemnummer.
När jag fått svar och frågar efter honom (jag tror att det var hans fru som svarade, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger) blev svaret:
-Han är dessvärre död.
Han hade avlidit två dagar tidigare. Veckan innan hade jag ett missat samtal från honom på mobilen och fick inget svar när jag ringde tillbaka. Undrar vad han ville...
Killen var sex år yngre än jag, hade fru och barn, hus och en massa annat som både gör livet värt att leva och samtidigt betyder ett ansvar, vilket han skötte perfekt.
Varför är det alltid de bästa som går bort först?
Resan hem från Malmö blev också smått kaosartad,men inte lika chockerande som det dödsbud jag fick när jag satt på tåget söderut...