Måndagskänsla

Vi hade en kul kräftskiva i fredags.
I går, lördag, fick både jag och polaren en känsla av att det var söndag. Förmodligen på grund av fredagspartyt.
Då bestämde jag mig för att jobba lite.
Har sorterat bilder och jagar en bild som jag tog med en polares kamera i onsdags.
Sen ska jag ringa en kille som har en tuff Jeepster och ställa några kompletterande frågor.
Därefter blir det bildtextsrandande.
Sen kan jag med gott samvete skicka två färdiga jobb och fortsätta med Englandsjobbet innan jag drar till Tyskland på onsdag.

Halvtajt program, men skoj

Banne mej så är man på bättringsvägen. Foten är ok, handen likaså.
Märkte bara att jag fick ta det lite lugnare under dagens promenad.
Skrev en grej om Cambridge i måndags. Borde fixat en grej om rundturen under tisdagen, men det dök upp lite annat i stället. Typ betala räkningar, sälja in nya jobb och så...
Men säljer man så måste man skriva också. Så är det bara.
Ska dra ner till Åkers Styckebruk i eftermiddag för att koordinera juryn inför Micke Dubois Memorial hos Persåkers Speed Shop. Liftar med Uffe Thuresson, mannen som importerar Grabberskruvarna till Sverige. Ska bli kul att uppleva hans nya Cadillac Escalade. Sen kommer kusin Peter och hämtar. Vi ska ha kräftskiva hos honom på fredag.
Då kommer några ur gänget från Huddinge och deltar och jag räknar med att lifta med dem hem.
Syrran ville träffas på lördag kväll. Vi har inte sett varandra sedan den 17 juni trots att vi bor en dryg kilometer från varandra. Det ska bli kul.
Sen måste jag göra en intervju på söndag samt fixa klart Englandsjobbet innan jag drar till Tyskland om en vecka.
Visst ja, måste hitta på en kul present att uppvakta farsgubben med dagen innan jag lättar iväg på Tysklandstrippen.
Statistiken från Google visade att jag inte haft några besökare förra veckan, men jag vet att det inte stämmer. Talade med Bitte på telefon och hon kommenterade ett av inläggen, så jag tror att Google haft tillfälliga problem med statistiken.

Halvskadad

Varför ska jag alltid bli halvskadad när jag besöker England?
Traditionen säger att jag ska vricka höger fot, men så blev inte fallet denna gång.
I stället fick jag smärtor i bröstkorgens nedre del samt på sidan. Till vänster alltså.
Det skedde i fredags och har inte släppt ännu. Skälet är troligen att jag använde vänsternäven för lite mer tunga grejor än jag brukar natten till fredag. tung dörr som skulle öppnas i motvind, liksom.
Senare samma dag fick jag ont i vänster fot. Hade gått upp för trappan i ett bevakningstorn. Det var förmodligen orsaken att foten hade några blåmärken på insidan.
Därefter var det vänster hand som förmodligen fick en kyss under sömnen.
Men jag är förmodligen på bättringsvägen.
Hade jag fått en hjärtinfarkt så skulle man väl känt av det i armen eller så, men så här efter snart tre dygn kollade jag med en kompis som en gång fått inflammation i en magmuskel med samma symptom som jag, fast en decimeter längre ner i kroppen.
Han berättade att han haft ont i två veckor. Hm, hoppas att mitt onda går över snabbare, även om det inte gör ont för jämnan...

Till England, ja, ja...

Packat och klart inför nästa resa, till östra England.
Det lär bli lite jobbigt i morgon.
Upp med tuppen för att åka till Arlanda. Sen blir det 2,5 timmars väntan på tråkiga och dyra Kastrup innan nästa flyg tar mig vidare till Billund där en taxi väntar.
Sen bär det av till Esbjerg där jag embarkerar DFDS färja till Harwich.
Om jag själv skulle planerat resan hade jag tagit flyget direkt till Billund. Cimber Air har två dagliga avgångar från Arlanda. Då hade man fått en dags flanerande i Esbjerg i stället för att hänga på flygplatser och sitta i flygplan.
Men det blir säkert en trevlig resa.

Följetongen del nio

KAPITEL 9

Walter Köge blev överraskad när Markus Wolf ringde och förklarade att Köges uppdrag i Berlin var över och att han kunde förbereda sin hemresa.
Strax efter lunch körde den välbekanta Volvon upp framför Hotel Stadt Berlin. Chauffören tog hand om Köges gepäck medan Wolf och Köge tog plats i baksätet.
– Vi har fått tag i spionen. Nu ska vi förhöra honom rejält och sätta stopp för journalistens framfart. Du åker hem till Stockholm med ett tåg som avgår klockan 18.00. Du är framme vid Centralstationen i Stockholm klockan åtta i morgon bitti, sa Wolf och räckte över ett konvolut med resehandlingar.
Volvon stannade utanför Deutsche Reichsbahns stora stationsbyggnad. Chauffören tog Köges väska och gick in. Wolf och Köge väntade i bilen tills chauffören kom tillbaka.
– Er väska kommer att finnas i er singelkupé. Vi har sett till att ni kommer att få förstklassig service och givetvis få vara ensam i en bekväm sovkupé, sa chauffören.
Köge tackade med en nick. Wolf och Köge gjorde sällskap in i stationsbyggnaden. De satte sig ner på en Mitropa-servering och beställde varsin äppeljuice.
Köge smuttade på juicen. Det var längesedan han druckit en så god juice. Den smakade nästan som om den var gjord på riktiga äpplen. Han berömde den goda drycken och Wolf förklarade:
– Här i DDR har vi inte lika bråttom som ni har i väst. Juicen är tillverkad av äpplen som fått växa tills de blivit stora och saftiga. Därefter skalas de och kärnas ur för hand. Sedan körs de i en råsaftcentrifug och hälls på flaskor. Det är inga konstigheter alls. Prova gärna vinbärsjuicen också, sa Wolf och vinkade till sig servitrisen. Köge svepte glaset och tog tacksamt emot ett nytt glas fyllt med juice tillverkad av svarta vinbär. Den var ännu godare.
Wolf räckte över en trave med en dag gamla svenska dagstidningar.
– Varsågod. Lite läsning under resan skadar inte. Prova gärna restaurangvagnen på tåget. Allt ingår och det är Mitropa som ansvarar för servicen i pullmanvagnen och i restaurangvagnen. Du får ursäkta mig, Walt, men jag måste iväg och jobba lite. Glöm inte att skaffa fram min dator, sa Wolf och tog Köge i hand innan han småsprang ut till bilen.
Köge satt kvar och svepte juicen. Han beställde en till och började läsa gårdagens Svenska Dagbladet. Än återstod det några timmar innan tåget skulle rulla norrut.
Markus Wolf beordrade chauffören att köra till den hemliga lägenheten vid Sonnenallee. När de kommit fram fick chauffören hämta Egon Krentz till bilen. Krentz satte sig i baksätet tillsammans med Wolf som drog för mellanrutan så att inte chauffören skulle uppfatta vad som sades.
– Jag hörde att ni fångat in svensken. Är han inlåst häruppe? Krentz nickade.
– Ja, det stämmer. Vi har dock inte börjat förhöra honom ännu. Vi vet liksom inte vad han är misstänkt för. Markus Wolf såg Krentz i ögonen och svarade med skarp stämma:
– Ni ska inte göra någonting. Se till att svensken förs in på mitt tjänsterum i morgon bitti klockan 8.00. Ge honom någonting att äta och se till att han har vatten att dricka så han är i fin form i morgon. Det lär han behöva, sa Wolf och släppte ut Egon Krentz på gatan.
Chauffören lättade på handbromsen och lät den stora bilen sakta rulla framåt.
– Kör mig till bostaden. Jag kan ändå inte göra mer idag, beordrade Wolf och lutade sig tillbaka.
Han skänkte sin gamle vän Willy Kant en tanke. Willy Kant låg nu och jämrade sig i en förhörscell på STASI:s högkvarter. Det hade känts svårt att misshandla en gammal vän på det viset. Först med elchocker och sedan med sparkar och slag, men om inte Wolf hade gjort det hade någon annan fått rycka in. Dessutom så hade Wolf med all säkerhet kommit i onåd hos sina överordnade och degraderats eller i värsta fall fått sparken.
Det hade tagit drygt fyra timmar att få Willy Kant att erkänna. Sedan tog det ett par timmar till innan han angav sin svenska kontaktman och avslöjade vilket hotell svensken bodde på.

Dogge var inlåst. Han hade fått in en bricka med något slags pölsa och en karaff vatten. Han var hungrig så han åt den osmakliga röran med god aptit och tömde tillbringaren. När hans fångvaktare kom för att hämta brickan försökte Dogge få igång en konversation, men den nollställde väktaren teg som Berlinmuren. Strax därpå öppnades dörren igen. Väktaren ställde in en ny tillbringare med vatten och gick ut ur rummet. Dogge hörde hur det rasslade i låset och att vakten låste med tredubbla slag.
Dogge insåg att det enda han kunde göra i sin nuvarande situation var att vänta. Han lade sig på sidan med jackan som kudde och somnade.
Han sov oroligt och vaknade flera gånger. Han började förstå varför östtyskarna kidnappat honom. Han hoppades att de inte gått alltför hårt åt den stackars krypteringsteknikern.
– Men det måste de väl ha gjort. Hur skulle de annars känna till min enkla person, tänkte han och somnade om.
Köge sov desto bättre. Han blev väckt i passkontrollen när tåget rullade av färjan i Trelleborg. Han somnade om och sov ytterligare fem timmar innan han steg upp för att hinna med en frukost innan tåget var framme i Stockholm.
Samtidigt som Walter Köge avnjöt en god frukost som avslutades med en dubbel svartvinbärsjuice i restaurangvagnen låstes dörren till Dogges cell upp. En plåtbricka med ett par Brötchen, ett kokt ägg, en kanna kaffe och en tillbringare vatten skramlade in längs golvet.
– Skynda dig med frukosten. Vi ska ut och åka, sa vakten innan han slog igen dörren och låste den.
Dogge slukade de torra brödhalvorna och det stenhårda ägget med god aptit. Han drack en kopp av det jolmiga surrogatkaffet och svepte sedan innehållet i tillbringaren.
Femton minuter senare öppnades dörren på nytt. Dogge försågs med handklovar och fick en bindel för ögonen. Sedan leddes han in i en hiss. Han kände att de färdades nedåt. Sedan fick han böja sig ner för att krypa in i baksätet på en bil. Bilens interiör stank av solbränd galon och papyrosser. En man klädd i likadan läderrock som hans kamrater satte sig bredvid Dogge och pressade hans huvud mot sätet. Det var inte meningen att transporten skulle synas för utomstående.
Bilen stannade en kort stund för att sedan fortsätta med låg fart. Bindeln lossades och han fick sätta sig upp. De befann sig i ett garage. När bilen parkerat leddes han ut genom en ståldörr och vidare i en korridor. De mötte ett par karlar som bar läderrock och höll en stor schäferhund i koppel. Djuret blängde på Dogge med sina gula ögon och morrade när de passerade.
Efter en lång promenad genom olika korridorer och upp för några trappor föstes han in på ett kontor. Dogge befriades från sina handfängsel och fick sätta sig ner i en obekväm stol.
När dörren återigen öppnades inträdde Markus Wolf och Ralph Piwek. De presenterade sig inte. Wolf spände blicken i Dogge och började tala.
– Ni är Douglas Falk från Stockholm. Jag har den tråkiga uppgiften att delge er varför ni tagits i förvar. Ni är misstänkt för grovt spionage mot den Tyska Demokratiska Republiken. Ni kommer att förhöras och det är bäst för er själv att ni talar sanning.
– Spionage är ett allvarligt brott. Er kumpan, Willy Kant, har redan erkänt, fyllde Piwek i.
– Jag känner ingen Willy Kant. Allt måste vara ett fruktansvärt misstag, rosslade Dogge som plötsligt blivit rejält torr i halsen.
– Berätta nu vad ni haft för er de dagar ni besökt Västberlin, sade Piwek medan Wolf tryckte ned knappen på snabbtelefonen och begärde in vatten åt fången.
Dörren öppnades och en sekreterare kom in med en vattenflaska. Dogge drack girigt och förklarade att han befann sig där som turist, ingenting annat.
– Turist. Ha! Ingen turist reser till Västberlin för att roa sig i oktober månad. Hade det varit vår eller sommar hade jag kanske trott er. Bättre kan ni, min käre herr Falk, sa Wolf och spände sin mörka blick i Dogges ögon.
– Dessutom besökte ni DDR i fredags. Vad gjorde ni då, sporde Piwek.
– Turistade. Jag tog en promenad till Alexanderplatz och sedan gick jag tillbaka via Checkpoint Charlie. Ingenting annat, försäkrade Dogge.
– Hm. Vi kanske skulle sammanföra Falk med Kant, sa Wolf.
– Inte här. Vi tar med honom till huset vid Oranienburger Strasse så blir han nog mer pratsam, sa Piwek med ett dolskt grin.
Wolf log och godkände Piweks idé med en kort nick.
– Kom nu Falk. Vi ska ut och åka, sa Piwek och ledde ut Dogge ur rummet.

De två läderklädda männen väntade utanför kontoret. På Piweks uppmaning grep de ett kraftigt tag om Dogges överarmar och förde honom till garaget. Han tvingades in i en bil och kördes med ilfart genom Östberlin. Folklivet blev allt mindre och trafiken glesare ju längre de körde. Dogge släpades in i en rivningsfastighet och knuffades in i ett rum. Dörren låstes utifrån och hans fångvaktares fotsteg försvann i fjärran.
Rummet var spartanskt möblerat. Ett skrivbord med en skrivbordslampa fastskruvad i bordsskivan, en fåtölj och tre pinnstolar. Det var allt. Dörren öppnades och en annan person knuffades in. Dogge såg till sin fasa att det var hans uppgiftslämnare.
Krypteringsteknikern såg förfärlig ut. Hans kläder var i oordning, han var orakad och det syntes att han blivit misshandlad.
– Inget vidare party, eller hur, sa krypteringsteknikern ironiskt.
Dogge skakade på huvudet. Teknikern fortsatte:
– Tillåt mig presentera mig. Willy Kant heter jag. Det här rummet är inte avlyssnat så vi kan tala fritt. Jag har inte avslöjat något om din bil. Har de muddrat dig?
Dogge kände efter i jackfickorna. Plånboken var borta. Nycklarna hem till lägenheten låg kvar men bilnycklarna var puts väck. Plötsligt kom han ihåg att nycklarna låg på Golfens framhjul.
– Ja. De har tagit min plånbok. Men alla viktiga handlingar inklusive bilnycklarna finns på ett annat ställe, svarade Dogge.
– Bra. Nu ska vi planera för din och min flykt. Tyst nu. De kommer tillbaka, sa Kant och la ett varnande finger över sina sönderslagna läppar.
Dörren öppnades ånyo. Piwek och de båda läderrockarna stövlade in.
– Ni kan ta lunch. De här gossarna klarar jag själv, sa Piwek och drog sin tjänstepistol.
Läderrockarna stövlade ut igen. Piwek stängde dörren och röt åt fångarna att de skulle sitta ner. Piwek gick fram till fönstret och såg hur de båda STASI-männen gick Oranienburger Strasse i riktning mot Alexanderplatz.
– Så ja. Nu är vi ensamma, sa Piwek och la pistolen på skrivbordet.
– Hur kunde ni få reda på att jag är läckan, frågade Kant.
– Det är din sons fel. Han råkade berätta i skolan att han sett Kalle Anka på tv. Då gjorde läraren en notering om att ni ser på dekadent väst-tv hemma. Sedan dess har du haft ett par extra ögon på dig. När det stod klart för Wolf att det läckte information från STASI lät han Krentz utreda saken. Alla spår ledde till dig. Jag fick veta det av Wolf i morse och han är mycket sorgsen. Ni var ju goda vänner, sa Ralph Piwek.
– Egon Krentz. Den jäveln. Han siktar nog på att bli STASI-chef en dag.
– Förmodligen siktar han högre än så. Men nu är det bråttom om ni ska hinna iväg. Vi börjar med dig, Willy, sa Piwek och överräckte en bag till Kant.
Kant öppnade bagen och började klä av sig. Medan Piwek fortsatte att tala bytte Kant om och torkade sig ren med ett par våtservetter.
– Du Falk springer ut och går till vänster. Det står en sopvagn med en kvast och en grå svalrock utanför porten. Ta på dig rocken och dra med dig sopvagnen. Här är du nu, sa Piwek och visade på en karta innan han fortsatte.
– Här ligger tågstationen vid Friedrichstrasse. Låtsas jobba. Sopa dig upp för trapporna till perrongen för dem som ska till väst. Sopa sedan perrongen tills du ser en av gränsposterna tända en cigarrett. Då kastar du dig ner under tåget och håller dig fast. Stick nu och lycka till!

Dogge rusade ut genom porten och fick syn på städvagnen. Han tog upp nyckelknippan ur jackfickan och satte fast nyckelringen i en byxhälla i stället. Han tog av sig jackan och la den i sopsäcken som satt fäst på vagnen. Sedan drog han på sig svalrocken och gick ned mot Bahnhof Friedrichstrasse.
Kant tog samtidigt emot en flygbiljett, en bunt sedlar och ett pass. Biljetten var bokad till Stockholm och planet skulle lyfta från Schönefeld om en halvtimme.
– Din taxi väntar om hörnet. Men först återstår det en liten detalj. Du måste knocka mig med en av stolarna, sa Ralph Piwek allvarligt.
Kant tvekade inte en sekund. Han tog en stol och drämde den i bakhuvudet på Piwek som föll ihop över skrivbordet. Kant tog dokumenten och rusade ut på gatan. Snart satt han i taxin på väg mot friheten.
Dogge var snart framme vid stationen. När han sopade sig förbi passkontrollen röt mannen i luckan att han ville se på hans papper. En beväpnad gränsvakt log och svarade i Dogges ställe.
– Det är okej. Jag känner igen honom. Hindra inte en folkarbetare i hans dagliga värv. Tänk på femårsplanen. De skrattade och Dogge fortsatte låta kvasten svepa över trappstegen.
När Dogge kommit upp på perrongen blev han stel av fasa för en sekund. Var tionde meter stod beväpnade DDR-soldater posterade beredda att hänsynslöst skjuta ihjäl de stackare som försökte hoppa över till perrongen där Dogge befann sig.
Lokaltåget till Västberlin stod redan inne. Några gränsvakter kontrollerade tågets underrede med speglar. När de var färdiga skymtade Dogge i ögonvrån att en av dem tände en cigarrett.
Han kastade sig ner på spåret och lyckades få tag i en balk just som tåget satte sig i rörelse. Han sparkade upp med benen och fick grepp om en liknande balk en bit bort. Ingen, förutom den röksugne gränsposten, verkade ha märkt att gatusoparen schappat.
Tåget rullade mot väst i god fart och Dogge hade all världens problem att hålla sig kvar under tåget. Lårmusklerna värkte och det kändes som om fingrarna skulle gå av. Men när han vred på huvudet och såg sliprarna som ett dimmigt töcken ökade motivationen att hålla sig kvar till varje pris.
Efter en evighet saktade tåget in och stannade med gnisslande bromsar. Dogge släppte taget och lät sig falla ner på rälsen. Han låg kvar när tåget fortsatte.
När han reste sig för att klättra upp på perrongen började folk jubla. Många hjälpsamma händer drog upp honom på perrongen och önskade honom välkommen till friheten.
En karl tog fram plånboken och tog fram en 20-markssedel som han gav till Dogge.
– Nu kan ni äta ett anständigt mål mat och ta en riktig öl innan ni anmäler er hos polisen. Lycka till med ert nya liv i väst, sa mannen.
Dogge tackade. Han läste på skyltarna att han befann sig på Lehrter Stadtbahnhof. Han vinkade åt folkhopen och gick stelbent mot utgången.
Innan Dogge gick ut på gatan uppsökte han en toalett där han tvättade av sig och stoppade sina lägenhetsnycklar i byxfickan. Svalrocken lämnade han åt sitt öde i en papperskorg.
När han kommit ut på gatan stoppade han en taxi och bad chauffören att köra till Kantstrasse. Dogge dirigerade sedan taxin vidare. När de passerat hyrbilen lät han taxin fortsätta ett kvarter innan han beordrade stopp.
Taxiresan kostade bara fyra mark, så Dogge nöjde sig med 15 i växel.
– Det kanske räcker till en Currywurst och en öl på flygplatsen, tänkte han när han vandrade tillbaka till Golfen.
Nycklarna låg kvar på vänster framhjul. Han började med att öppna bagageluckan och rota fram en kavaj och en ny skjorta ur väskan. Han bytte om i skydd av höger bildörr. Sedan letade han fram passet, blåkopiorna och den svenska tusenlapp han lämnat i reserv. Sedan satte han sig bakom ratten, startade motorn och körde så fort han vågade ut till Tempelhof.
När han var framme parkerade han Golfen på AVIS parkering. Han gick bort till disken, lämnade in nycklarna och påpekade att han var en dag försenad. AVIS-mannen tyckte tydligen att Dogge gjorde ett ärligt intryck så han gick med på att skicka en faktura på den extra dygnshyran.
Dogge tackade för hjälpen och gick bort till Lufthansas disk. Det fanns plats på en Boeing 737 som skulle lyfta en timme senare. Dogge fördrev väntetiden med att handla upp trehundra kronor i taxfreeshopen. Det räckte till en limpa Marlboro, en sexpack Berliner Kindl och en flaska Smirnoff Vodka. Sedan la han sina sista surt förvärvade D-mark på en Currywurst och en källarsval Berliner Kindl. Måltiden smakade ljuvligt.
Först när Boeing-maskinen var i luften vågade Dogge andas ut ordentligt. Han sträckte på sig och beställde en whisky av flygvärdinnan. Han svepte whiskyn och somnade som ett barn.

Rolig bloggträff

Sådärja, hemma igen efter en mycket trevlig bloggträff.
Bittes kompis Tim mötte upp vid Djurgårdsbron så att vi åtta övriga kunde borda hans balla båt. Väl ombord fick vi vitt vin alternativt öl. Allt var givetvis kravmärkt. Det handlar ju om Ecotrip.
Vi gick ut genom Djurgårdskanalen och fortsatte till Fjäderholmarma där vi picknickade.
Jag hade gjort ett par mackor med tonfisk, majo och tomater, Flunkbuster käkade rejäla dubbelmackor med korv, Tibor hade med sig grillad kyckling etc... Var och en njöt sin egen matsäck medan vi smakade på varandras dryck.
Jag hade laddat ett par kylklampar i ryggan, så rosévinet höll sig kallt.
Efter käket passade några på att ta ett dopp innan vi vandrade tillbaka till båten. Innan vi åkte kollade jag var Mackmyra har sin whiskydepå på ön. Påpassligt nog så fanns den nära toaletterna:-)
Sen seglade vi hemåt via Skeppsbron.
Vädret var toppen hela resan. När vi landat vid Djurgårdsbron splittrades gruppen en aning, men jag, Bitte, Buzan och Flunkbuster fortsatte med en runda på stan innan vi skildes åt vid Centralen.
När jag hunnit fram till Älvsjö kom regnet. Snacka om tur med vädret.
Vill passa på att tacka Bitte som fixat båtturen med detta inlägg.
Snyggt jobbat!

Paket!

Var ute och gick lite med Jenny och jyckarna i dag.
Hade planerat att bjuda henne på kaffe med bakelse då hon missade födelsedagstårtan för några veckor sedan.
Tyvärr så drog det ihop sig till oväder, så vi hamnade hemma hos henne. Hon bjöd på kaffe och jag köpte en bit sockerkaka i "Turk-affären" intill.
Men jag fick paket av henne också!
En flaska vitt vin som lär vara jättegott, ett paket kaffe, specialanpassat för min presso-bryggare samt en Italiensk delikatesskorv.
Jenny är allt bra snäll hon!

Gyllene Måsen

Surfade in, mest på skoj, på Mc Donalds hemsida.
Fick bland annat lära mig att hamburgaren är en uppfinning från de baltiska staterna.
Kollade sedan in pressrummet och saxade lite ur den senaste releasen:

2009-07-14 /Pressrum/Pressmeddelande

Händelsen på McDonald's i Göteborg

Natten till söndagen den 12 juli skadades en gäst i samband med ett bråk som involverade en medarbetare och en vakt på Avenyn i Göteborg. Den händelse som inträffat är helt oacceptabel och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Så fort vi fick kännedom om händelsen, tjänstebefriade vi den utpekade medarbetaren och startade en egen utredning.

Att "tjänstebefria" någon låter ju vackert...
Varför inte skriva som det är: Den anställde fick Mc Sparken:-)

Massor med events

På lördag händer det massor i Stockholm.
Stockholm Cruising är min favorit, sen går ju Midnattsloppet (eller avloppet som jag kallad det) på Söder.
Men viktigast är ju bloggträffen. Vi är ett tiotal pers som ska segla ut från Djurgårdsbron och sedan ha picknick. Jag gissar att jag blir kvar i stan ett tag efteråt för att kolla på balla raggarbilar längs Sveavägen...

Passande eller?

Undrar om det anses ofint att ta med några böcker innehållande följetongen på bloggträffen? Då drabbas ju inte eventuellt intresserade av fraktkostnaden. Hm, jag stoppar nog ner några ex i ryggan om ingen skulle bli allt för upprörd. I så fall, kommentera gärna.

Ny layout

Hoppas att det blir lättare för alla följare med denna design. Ha D!

Stadsliv intill naturen

Tog en kort promenad till butiken i eftermiddags.
Hade suttit på balkongen och kollat på utsikten samt torrlagd njutit av det spöregn som passerade.
När regnet avtagit drog jag på mig skorna och knallade iväg i det milda sommarregnet.
När jag kommit in på lekplatsen som finns mellan min kåk och ICA flyr två harar från min framfart. De schappar upp i skogsdungen för att några sekunder senare nyfiket titta fram bakom en gran.
När de fått vittring på mig stack de igen. Åt samma håll.
Jag hade inte en aning om att harar lever flockliv:-)
Däremot ser jag fram mot bloggträffen på lördag.

Försvunnet fartyg

Lastfartyget Arctic Sea som kapades utanför den sydsvenska kusten är nu spårlöst försvunnet.
Genast börjar rykten om "lik i lasten" att florera och vem vet, de kanske stämmer.
Mest intressant är att AIS-transpondern som visar var all världens fartyg befinner sig är avstängd så GPS-systemet inte kan få kontakt med Arctic Sea.
Alltså, då det enligt internationell sjölag krävs en sådan, varför finns det då en avstängningsknapp på transpondern?
Vill du leta efter något särskilt fartyg kan surfa in på http://www.marinetraffic.com/ais/. Där finns den vessel du söker. Om transpondern är påslagen:-)

Bloggträff på lördag

Nu är det dags att anmäla sig till bloggträffen nu på lördag.
Vi lämnar kajen i Stockholm med en läcker amerikansk elbåt, dricker ett glas bubbel ombord och har picknick på Fjäderholmarna. (Egen matsäck medtages).
Det finns några platser kvar, så häng på nu!
Svara på inlägget om du är intresserad och kan offra några timmar av lördagseftermiddagen för att mötas IRL.
Måste ha svar senast i morgon,måndag.

Följetongen del åtta

KAPITEL 8

Dogge lade in ettan och körde vidare norrut. Efter några kringelikrokar som hans passagerare anvisade var de tillbaka på Kantstrasse, fast nu i sydöstlig riktning. Just som de passerade Hotel Crystal beordrade krypteringsteknikern Dogge att svänga till höger och parkera så snart som möjligt.
När Dogge hittat en ledig ruta gick hans passagerare ut och la ett enmarksmynt i parkeringsmätaren. Han vred inte om vredet, så mätaren fortsatte att flagga rött.
– Ett gammalt knep. Lapplisorna är instruerade att de måste vrida om vredet innan de skriver ut böteslappen eller ringer bärgare. Man kan ju stoppa i rätt belopp men glömma att vrida om vredet. Nu kommer du att kunna stå lagligt ett dygn efter att de varit här. Så fungerar det tyvärr inte i DDR. Däremot får vi köra mot rött. Om man ska till höger så är det fullt lagligt att köra om det råder fri väg. Även om trafikljuset visar på rött. Det kallas för den socialistiska högersvängen, förklarade krypteringsteknikern med viss ironi.
– Förresten så var det idiotiskt av dig att besöka DDR igår. STASI letade efter dig. Om de får tag på dig är du en död man, fortsatte krypteringsteknikern.
Dogge häpnade över uppgiften om att STASI hade utfärdat hans dödsdom men morskade snart upp sig. Inte skulle de våga mörda en svensk journalist hur som helst. Hans försvinnande skulle skapa feta rubriker. Särskilt om han försvann i DDR. Han gick dock inte i svaromål, utan lät sin informatör fortsätta.
– Nu vill vi ha 2 000 D-Mark av dig. I gengäld får du blåkopior på kontraktet med Kina, sa krypteringsteknikern och drog fram ett kuvert ur innerfickan.
– Jag har inte 2 000 Mark. Vilka är ni förresten, frågade Dogge.
– Vi är en liten sammanslutning som vill visa västvärlden hur illa det har gått med den ledande socialiststaten. DDR alltså, svarade krypteringsteknikern.
– Jag har tusen Mark i kontanter. Men du kan få en svensk tusenlapp också, föreslog Dogge förhoppningsfullt.
– Två svenska tusenlappar, fastslog krypteringsteknikern.
Dogge andades ut. Då skulle han ha drygt 200 D-Mark och en svensk tusing kvar att leva på.
Visserligen hade han 20 värdelösa DDR-Mark i byxfickan men de räknades inte. Hans gångbara valuta skulle ändå räcka till en fin taxfreepåse och en helkväll sista natten i Berlin.
Dogge letade i plånboken och fick fram två tusenlappar samt tio hundramarkssedlar. Krypteringsteknikern lämnade över kuvertet. Dogge öppnade det och såg att innehållet var tillräckligt för att avsätta en regering.
– Det där är politiskt sprängstoff. Göm papperen under sätet och lämna bilen här. Vilket hotell bor du på, förresten, undrade krypteringsteknikern.
– Hotel Crystal på Kantstrasse. Hur så, undrade Dogge Falk.
– Blir jag avslöjad och torterad så kan jag att avslöja vilket hotell du bor på. Jag kommer att tiga som muren om var din bil står parkerad, lovade krypteringsteknikern och steg ur Golfen.
Dogge gjorde likaledes och stack nyckeln i dörrlåset. Han vred om och ett klickande ljud bekräftade att centrallåset fungerade.
Krypteringsteknikern hade redan försvunnit utom synhåll när Dogge låst Golfen. Han låste upp bilen igen och gömde sin flygbiljett och sin sista tusenkronorssedel under samma säte som blåkopiorna från DDR. Sedan gick han ut på Kantstrasse igen. Den här gången valde han att gå i sydöstlig riktning, alltså bort från Hotel Crystal. På nästa tvärgata låg en liten restaurang där han gick in för att äta middag, ta en öl och ett antal snapsar. Helst Malteserkreuz. Hans uppdrag i Berlin var över och dagen därpå skulle han flyga hem till Sverige igen.
– Det ska bli skönt att få dricka svenskt kaffe igen. Och att få dricka precis så mycket juice som man önskar till frukost, tänkte Dogge när han smuttade på ölen.
Efter en portion Bockwurst mit Kartoffelsalat, två Berliner Kindl och sex snapsglas med Malteserkreuz lallade han hem till hotellet. Han var märkbart berusad, men planet hem lyfte inte förrän 16.00 på eftermiddagen så han skulle nog hinna nyktra till inför avresan.

När Markus Wolf släppt av Walter Köge utanför Hotel Stadt Berlin beordrade han chauffören att lyfta ut det blå utryckningsljuset på taket och slå på sirenerna. Nu var det bråttom!
Wolf åkte tillbaka till högkvarteret vid Normannenstrasse och förhörde sig hur det gått i jakten på den svenska journalisten.
Wolf muttrade ilsket när han fick veta att Dogge Falk lämnat DDR före utsatt tid. Han beordrade hela sin stab att samordna ett gediget detektivarbete.
– Ta samtliga fingeravtryck på exportpärm Z. I den pärmen finns ett avtal med Folkrepubliken Kina. Ta alla fingeravtryck på den akten också. Sedan tar ni samtliga avtryck på våra kopieringsmaskiner. När ni har hittat tre likadana på de tre olika ställena kollar ni med registret. Jag vill veta vem förrädaren är, sa Wolf och ringde efter chauffören sedan han informerat gruppen om att de skulle ringa honom när de hittat något av vikt.
– Ni kan ringa när som helst på dygnet, sa Markus Wolf och gick ner till sin tjänstebil.
Wolf beordrade chauffören att köra honom till bostaden i Hönow, en stillsam förort till Östberlin med villabebyggelse. Volvon körde fram till ett av de största husen och släppte av Wolf. Han vinkade åt chauffören att allt var i sin ordning innan han öppnade dörren och gick in. Hans hustru, Irmelin, hade dukat upp till en rejäl tysk helgmiddag och Wolf lät sig väl smaka.
När Wolf vaknade på lördagsmorgonen ringde han till Hotel Stadt Berlin. En märkbart fyllsjuk Köge svarade. Wolf ursäktade sig och förklarade att han fått en del arbete som krävde en omedelbar insats, så han hoppades att Köge skulle klara sig själv under helgen Tyvärr så var Ralph Piwek helgledig, men de skulle givetvis träffas på måndag morgon. Om Köge ville ha hjälp med visum till väst så skulle han givetvis få hjälp med det.
Köge avböjde. Han tyckte att Östberlin hade en del positiva sidor, så nog skulle han kunna stå ut med en helg för sig själv i DDR:s huvudstad.
Wolf åkte tillbaka till Normannenstrasse redan vid tiotiden på lördagsmorgonen. Irmelin undrade vad han hade på jobbet att göra en lördag. Han var ju ändå chef.
Markus Wolf förklarade att det var just den lilla detaljen att han var chef som avgjorde att han var tvungen att bege sig till STASI:s huvudkontor denna lördag.
– Men jag räknar med att komma hem till kvällen. Då kan vi äta en god middag tillsammans. Ska jag ta med en flaska champagne hem, frågade Wolf.
Irmelin Wolf nickade och började planera kvällens romantiska middag med sin make.
När Wolf anlänt till högkvarteret sammankallade han sina medarbetare.
Han fick veta att de just var i färd med att kontrollera de fingeravtryck som Wolf begärt.
– Chefen hade rätt. Vi hittade samma avtryck både på pärmen, dokumentet och på den apparat som vaktmästaren använder till blåkopior, rapporterade en av STASI-männen. Mannens namn var Egon Krentz.
Han kommer att bli någonting stort. Grabben visar både mod och framåtanda, tänkte Wolf.
– Rapportera till mig så fort det händer något, sa Wolf och gick in på sitt rum för att ta en kopp surrogatkaffe medan han läste de senaste rapporterna från Moskva.
Efter någon timme pep det i snabbtelefonen.
– Kamrat Wolf. Kom ner till arkivet. Jag tror att vi har hittat förrädaren. Egon Krentz röst ekade i rummet och Markus Wolf lovade att komma ner omgående.
Wolf förpassade sin lekamen till arkivet, mycket förväntansfull över vad Krentz hade att rapportera.
– Kallar han mig ”kamrat” borde han vara övertygad om att inte förarga mig ytterligare, tänkte Wolf och öppnade dörren.
Egon Krentz och två andra stod runt ett ljusbord. Wolf gick dit och fick en föreläsning om daktoskopi i allmänhet och just dessa fingeravtryck i synnerhet.
Efter en kvart tröttnade Wolf och ställde en rak fråga.
– Vem är karl’n?
Egon Krentz svarade med viss tvekan.
– Er bäste vän. Krypteringsteknikern Willy Kant!
Wolf svimmade nästan när han fick reda på att hans bästa vän konspirerade mot DDR. Han fann sig dock fort och utfäste en häktningsorder.
– Finn honom snarast och ta hit honom för förhör.
Krentz förklarade att Willy Kant för tillfället befann sig i väst, men väntades att komma tillbaka samma kväll.
– Hugg honom direkt när han passerar gränsen, sa Wolf med rösten full med avsky.
Markus Wolf ringde hem till Irmelin och förklarade att de fick ställa in middagen.
– Det har hänt saker som jag inte kan råda över, försäkrade Wolf.
Hans luttrade hustru accepterade faktum, men frågade om han kunde skicka hem champagneflaskan med bil så att åtminstone hon skulle få en trevlig lördagskväll.
– Ta en flaska vodka i barskåpet, fyllekärring, svarade Wolf ilsket.
– Vad sa du, frågade Irmelin, men då hade Markus Wolf redan lagt luren i klykan.
När det bara återstod ett par timmar till midnatt pep det ånyo till i Wolfs snabbtelefon.
– Hallå Wolf. Krentz här. Din kompis gick just över gränsen vid Checkpoint Charlie.
– Ta honom! Men skada honom inte. Jag vill ha honom förd i handbojor in på mitt kontor. Ni får gärna skrämma upp honom lite, för nu ska det hållas förhör av tredje graden, sa Markus Wolf. Han ringde av och gnuggade därefter händerna av förväntan.
En stund senare fördes en fängslad Willy Kant in i Markus Wolfs tjänsterum. Wolf flinade och hälsade sin vän välkommen.
– Välkommen Willy. Vi har nog en hel del att tala om.
Willy Kant spottade Wolf rakt i ansiktet och tittade ner i golvet.
Wolf torkade av sig saliven med en näsduk och räckte ut handen.
– Krentz. Ge mig en elbatong. Nu ska fågeln sjunga!

Douglas ”Dogge” Falk vaknade av att regnet trummade på fönsterrutan.
Dagens datum var den 28 oktober och det var söndag.
Dogge sträckte på sig innan han satte sig upp.
– Äntligen får man åka hem igen. Skönt att allt väntande här i Berlin är över. Planet skulle lyfta först klockan 16.00 på eftermiddagen, så han väntade ända tills strax före klockan tio innan han gick ned till frukostmatsalen.
Servitrisen tittade menande på sitt armbandsur när Dogge slog sig ner vid sitt stambord. Servitrisen kom tillbaka med en bricka med den sedvanliga frukosten. Hon hade däremot improviserat en aning. Längst fram på brickan tronade två glas apelsinjuice.
Dogge skrattade och tackade för omtanken med ett blankt tvåmarksmynt.
Servitrisen neg tacksamt. Dogge nickade mot henne och greppade en mörk skiva fullkornsbröd som han omsorgsfullt bredde med smör och dekorerade med vitlöksdoftande Jagdwurst.
När han ätit färdigt funderade han på hur han skulle spendera sin sista dag i Berlin. Han hade hyfsat gott om kontanter. 200 D-Mark låg i plånboken och en svensk tusenlapp låg gömd i bilen. Han gick upp till rummet, packade väskan och checkade ut från hotellet.
– Lika bra att lägga väskan i bilen, tänkte Dogge och gick Kantstrasse söderut med väskan i handen.
Snart var han framme vid Golfen. Han öppnade bagageluckan och lade in väskan. Av en ingivelse placerade han sedan bilnycklarna på vänster framhjul. Sedan var han redo att göra Berlin am Sonntag.
Han gick tillbaka längs Kantstrasse och valde att gå upp mot Bahnhof Zoo.
Han lade inte märke till den vita Lada som krypkörde bakom honom innan det var försent. När Dogge passerat järnvägsstationen öppnades bakdörrarna på Ladan och två män steg ut. Männen var klädda i svarta läderrockar. Om Dogge hunnit vända sig om så hade han insett att det var STASI som var ute efter honom. Samtliga STASI-tjänstemän var nämligen utrustade med sådana. De vanliga DDR-medborgarna hade inte möjlighet att skaffa sig en värmande skinnrock av samma goda kvalitet, så STASI skyltade på så vis vilka de var. Rockarna fungerade ungefär som en ordinär polisuniform.
STASI-männen skyndade ikapp Dogge. När de befann sig alldeles bakom kopplade den ene ett grepp runt bröstet på honom. Greppet låste även armarna. Samtidigt tryckte den andre en trasa mot Dogges näsa och mun. Dogge Falk hann inse att han råkat i stora problem innan han slocknade och allt blev svart.
Ladan stannade vid sidan av männen. De öppnade bagageluckan och tryckte ner sin fånge i den. Sedan satte de sig i baksätet och fortsatte i full fart mot DDR. Passageraren i höger framsäte vände sig om och berömde sina mannar.
– Det här gjorde vi bra, sade Egon Krentz till sina underlydande.
När ekipaget kom fram till gränsövergången vid Checkpoint Charlie gick allt som på räls. Amerikanen tittade surt på de fyra östtyskarna och vinkade förbi dem. På den andra sidan visade Krentz ett dokument som fick vakterna att göra honnör och släppa in ekipaget i DDR utan vare sig kontroll eller besvärliga frågor.
Den vita Ladan fortsatte in i Östberlin. Krentz hyssjade åt de småpratande agenterna i baksätet innan han instruerade chauffören.
– Kör till lokalen vid Sonnenallee. Om vi backar in i garaget kan vi bära upp svensken till vår förhörslägenhet utan att någon märker oss.
Chauffören tecknade att han hade förstått och körde mot stadsdelen Neuköln.
Ladan rullade vidare på gråtrista gator. Regnvädret hade gått över till duggregn men gjorde inte situationen trevligare. Dogge hade vaknat och stönade där han låg hopvikt som en fällkniv i skuffen. Dessutom hade han blivit torr i halsen av all eter han andats in utanför Bahnhof Zoo.
Ladan stannade och bagageluckan öppnades. Starka armar drog ut honom ur det trånga utrymmet. Männen släpade honom mot en hiss. Strax befann han sig i ett kalt rum utan fönster. Dogge förstod att det skulle bli vissa problem med att hinna ta flyget från Tempelhof.

Alcatraz-listan med mera

På senare tid har polisen försökt punktmarkera kända grova brottslingar genom olika listor på personer som ska kollas extra mycket.
Polisen håller koll på vilka de träffar, vilka platser de rör sig på, var de bor och mycket annat.
Nu har dessa listor läckt ut från polisen och finns till salu. Listorna cirkulerar i olika kriminella kretsar.
Listorna är sekretessbelagda, vilket innebär att bara vissa betrodda poliser har tillgång till dem.
Ändå påstår polisens interna utredare att ingen inom polisen är misstänkt för läckaget.
Jamen jasså!
Kan det vara städerskan?
Det kanske vore dags för en extern utredningsgrupp att kolla vad som sker inom polismyndigheten...

Vardag igen

Fyllde år förra veckan, så det blev lite fix med städning, göra smörgåstårta och så vidare. Sen kom några av grabbarna hem från en månadslång USA-resa så det blev lite mer sociala grejor att sköta.
I dag har jag i varje fall fått tag på folk.
Fick okejat redan vid första försöket att sälja in ett reportage från England. Skönt.
Då kan man åka med gott samvete och kanske hitta fler saker att skriva om.
Måste hitta några som vill köpa in grejor från forna DDR också. Har iofs publicerat från samtliga resor jag gjort, men jag har med flit samlat bilder och info från det häftiga, grå Östtyskland som jag avser att få publicerat i olika tidningar under hösten. Mer DDR-info får ni ju i följetongen:-)