Avliden

Vill bara kungöra att den här bloggen är död.
Jag lägger energin på resebloggen i stället.
Vänner som vill följa min vardag hittar mig på Facebook.

Terrordåden i Norge - Internationell nyhet?

Efter att ha läst Aftonbladets webbtidning om terrordåden i Norge började jag fundera lite.
Att minst sju personer dött efter bombattentatet mot regeringsbyggnaden i Oslo samtidigt som en falsk polis tar sig in på ett ungdomsläger och skjuter minst tio personer till döds borde vara en världsnyhet, eller hur?
Jag kollade först de skandinaviska tidningarna. Finska Hufvudstadsbladet, Danska Ekstrabladet, de norska tidningarna samt de svenska. Samtliga toppade med tragedierna i Norge.
Fortsatte sedan med Europa. Jodå, händelserna i Norge var headlines även i England, Holland, Tyskland och Italien.
Bytte kontinent. USA nästa. New York Times, USA Today och CNN toppade med händelserna i Norge. Däremot hade Miami Herald inte en rad om tragedin.
I Sydamerika var det knäpptyst. Bara lokala nyheter.
Fortsatte med Afrika. Kollade en rikstäckande Sydafrikansk tidning. Där kom det headlines igen. Australien nästa. Samma sak där. Stort uppslaget.
Till sist kollade jag Asien. Började med Singapore. Inte en rad. Däremot drog man på en bussolycka i Indien. Bankok Post, samma sak. Sist av allt kollade jag Japans största dagstidning, Tokyobaserade Asahi. Knäpptyst även från deras håll.
Alltså, detta är en stor nyhet. Men inte i Asien och Sydamerika. Undrar varför...

Omslaget klart

 
Min förläggare offrade delar av midsommarhelgen för att ta fram ett passande omslag till min nästa bok.
Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.
Vad tycker ni?

Möss-kameran

Tjahapp. Måste väl skriva något för skrivandets skull...
Tysklandsresan var full av strul, men till slut blev det bra, tror jag. Kom i varje fall hem ordentligt. Och sov på ett suveränt hotell i Malmö på vägen ner.
Läste Aftonbladets artikelserie om fattiga barn i dag. Såg att det numera finns studentmössor med inbyggd kamera, som de fattiga barnen inte har råd med. Vafalls? Kamera i mössan? En studentmössa som man använder en vecka innan den läggs undan. Vem behöver en sådan?

Kungens polare - och deras polare

Tänk om man kunde bli osynliga mannen för en dag.
Smyga in på Drottningholm under en familjemiddag, kanske en torsdag.
Lyssna på hur Carl Philip eventuellt säger "vill Kronprinsessan vara vänlig och fly mig drottningsylten" när han ska söta sina pannkakor. Punschen till ärtsoppan lär redan vara slut. Det har nog Kungen redan sett till...
Kvällstidningarna har sedan ett par dagar rapporterat om vad som hänt sedan kungavännen Anders Lettströms påstådda kontakter med maffian, eller kriminella som jag hellre kallar dem avslöjats. Lettström lär ha jobbat hårt för att skaffa fram de bilder som Mille Markovic, en av få som uttalar sig öppet i boken "Den motvillige monarken" påstår sig ha.
Bilderna, som ingen ännu vet om de existerar, är tydligen värda mångmiljonbelopp. Lettström har erkänt att han kontaktat Milan Sevos påstådde livvakt Daniel Webb för att kunna pressa Markovic i syfte att få loss de bilder som skulle visa Carl XVI Gustaf i besvärliga situationer.
Allt detta har ni läst i kvällstidningarna nyligen.
Men hur vore det om man skulle gräva lite djupare? Alltså, Lettström är barndomskompis till Kungen. Andra nära vänner är Aje Philipson och Noppe Levenhaupt.
Aje anses vara den mest seriösa av Kungens polare, Noppe och Lettström anses mer vara festprissar.
Men hittills har tidningarnas unga killar bara krafsat på ytan gällande vår monark och hans umgänge. Framför allt, monarkens umgänge med kriminella.
Själv känner jag till en polare till Lettström och Aje som kanske har en hel del att berätta, om han vill.
Då Kungen och hans vänner är i pensionsåldern kan man ju fundera på varför tidningen väljer att sätta två rappa ynglingar att göra research gällande denna aktuella story. Varför inte spara deras energi till nästa skandal inträffar, då de har skaffat det nätverk de behöver för att göra några riktiga avslöjanden?
Jag kanske borde ge dem en lektion i grävandets konst.

Finländskt firande

Efter lågvattenmärket till VM-final i ishockey har jag bara försökt glömma den.
Men man blir påmind varje dag. I dag hade Aftonbladet en grej om hur den finske idrottsministern kritiserar lagledningen därför att de var märkbart påverkade, rent ut sagt fulla, då de raglade ut ur planet på Helsingfors/Vanda International.
Även huvudsponsorn, flygbolaget Finnair kritiserar de finska lejonen.
Men hallå - Det var väl Finnair som furnerade dem med allsköns drycker under flighten?
I så fall borde de verkligen dämpa tonen en aning.

I dont like mondays

I vanliga fall gillar jag måndagar, men denna måndag har varit lite väl händelserik.
Dagen inleddes med en koll av e-post. Hade fått mail från en tjej på ett förlag jag kontaktat för att fixa lite fler frilansjobb. Hon föreslog möte nästa vecka.
Jag svarade och gav henne några alternativa eftermiddagar. Förlaget ligger inte i Stockholm, så det krävs lite planering och resande för att jag ska kunna infinna mig.
Därefter kom en pressrelease om nya Bordershop i Rostock. Gjorde ett snabbt inlägg på resebloggen om det innan jag satte mig och randade bildtexter till ett knäck om turism i Malmö. Medan jag mailade bilder samt text från Malmö kom ett mail från Malmö Turism. Telepati eller?
Min kusin hörde av sig och vill hälsa på. Vi kom överens om att torsdag-fredag skulle passa bra. Sedan mailväxlade jag med Åke på Aftonbladets Levande Historia innan jag skrev en faktura till honom på överenskommet belopp. Givetvis ligger den kvar här på köksbordet. Glömde ta den med mig när jag skulle ut och handla ingredienser till köttfärssåsen jag avnjöt i afton.
Bordershoppens kille hörde av sig och berättade att det skulle bli en grand opening som jag skulle få inbjudan till. Tackade ja och mailade knäckförslag omgående.
Kollade sedan i almanackan och såg att det krockar med en grej i Polen. Men man får se vad tidningarna efterlyser. Det lutar åt Rostock i varje fall.
Ringde sedan gamle Okej-skribenten Jörgen Holmstedt och bad om bilder till boken. No problems. Han skulle scanna och maila i nästa vecka. Jörgen tyckte att jag skulle fixa ett kapitel med Ulf Malmros, regissören vars examensarbete var Elake Polisen. Jag ringde Malmros, men han är mitt uppe i ett filmprojekt och har inte en sekund ledig förrän i höst. Då ligger boken redan på diskarna.
När dagen gått över till kväll ringer mobilen. En promotionsnubbe som påminde om deras champagnefrukost i morgon. En grej jag redan tackat nej till.
Champagnefrukost? Jo, det är mig inte helt främmande, men inget jag springer benen av mig för. Lovade dock att infinna mig. Killen är trevlig och förmodligen rådde det en viss journalistbrist. Det får bli en slät kopp kaffe i morgon bitti innan jag drar iväg till storstan.
Därefter kollade jag mailen en sista gång innan det var dags för att fixa käk.
I inboxen var det kaos. Dels hade tjejen som jag skulle träffa i nästa vecka ändrat sig, så nu passar fredag denna vecka alldeles utmärkt. Min tålmodiga kusin insåg allvaret i det hela och köpte mitt förslag. Han kommer på torsdag och drar fredag förmiddag.
Dessutom hade en redaktör vidarebefordrat ett mail från en läsare som gått i spinn på att jag inte tänkt på miljöaspekten i ett reportage om tjänstebilar som publicerades för lite sedan. Började med att göra en halv pudel som jag mailade.
Sedan kunde jag äntligen fixa käk. Medan jag stod vid spisen ringde jag ett par bekanta, en inom bilindustrin och en inom miljöindustrin (om man nu får kalla miljö för industri). Fick en del fakta så när jag ätit klart skickade jag ett nytt mail till redaktören för bladet som publicerat mitt tjänstebilsknäck. Jag föreslår att hon ska dumpa insändaren. Annars riskerar hon att skapa en debatt som varken hon eller hennes tidning vill ha.
Men nu återstår resten jag tänkt fixa i dag. En bokrecension samt ett knäck om att åka spårvagn i Tallinn. Men det får bli en annan dag.
Mighty monday, eller hur?

Svullo-boken är på G

Under helgen har jag plåtat området Svullo bodde i på slutet, träffat ett par människor som haft lite mer att berätta och sorterat bilder.
Under denna veckas första hälft har jag skrivit ett knäck åt Aftonbladets Levande Historia och roddat bilder till boken.
I dag fick jag ett gäng bilder från Uffe Bejerstrand på Fantastiska Nöjen. Han verkar sitta inne med en riktig drös med kul minnen från förr. Han lovade att leverera mera.
I morgon ska jag till Solna för att kolla i Mickes mammas fotoalbum och för att plåta huset han växte upp i.
Visst ja, idag fick jag tag i en sponsor för releasepartyt. Fick tag i, förresten. Denna krögare var den allra första jag ringde och det blev OK direkt. Hard Rock Café bjuder på lokal samt buffé. Dryck ordnar jag själv. Får väl ringa någon vinimportör.
Men HRC har löst det största problemet, en mycket passande lokal (låten För fet för ett fuck skrevs där) samt mat. Tack för uppställningen Giovanni!

Surrealistisk dag

Gick upp halvtidigt i dag. Skulle infinna mig i Värtahamnen klockan 10.45 vilket jag också gjorde. På vägen dit hann jag ikapp P, en redaktör jag känner. På gående fot berättade jag storyn om hur Mumintrollet hamnade i finkan för henne. P garvade och gav ett halvt löfte om att jag kan få skriva det knäcket för hennes tidning.
Därefter serverades en Metropolitan ombord på Silja Symphony samtidigt som vi fick lite info om New York, Las Vegas ch om TallinkSilja.
Sen tog Erkki över. Erkki Rintala är Östersjöns okrönte kung gällande viner. Han prenumererar på priset som årets sommelier och nu hade han sammansatt en trerätters lunch med utvalda viner. Jodå, det gick ner! Fick även en pratstund med Janis, rederiets marknadsdirektör. Vi ska höras om ett par veckor och dra igång ett litet projekt som jag lär rapportera mera om på bloggarna.
Efter besöket ombord drog jag vidare till Sveriges Radio för att hämta min deklaration. SR:s ekonomichef hjälper mig att deklarera. Själv har jag noll koll på hur sådant funkar, men det bästa är ju gott nog. Tack, Hägge!
Drog vidare med bussen till Slussen för att ta T-banan till Farsta och sedan bussen hem. På T-banan visade det sig att de hade driftproblem och skulle bussa passagerarna mellan Medborgarplatsen och Sandsborg. SUCK! Pallade inte. Ändrade mina planer och bytte T-banelinje. Ringde polaren Roger och föreslog en öl på Valla Torg i Årsta i stället. Roger accepterade och anlände ungefär samtidigt som jag till uteserveringen.
Efter ett par öl, vi hade just fått in ett par nya, rammades bordet av en permobil. Bordet släpades en bit, allt jag hade i kassen som jag fått med mig från TallinkSilja var genomblött och den generade stackaren med permobilen som löpt amok skämdes nog rejält. Det var nämligen inte hans fel. Gasen hade låst sig på full rulle.
När vi sitter och njuter av våra sista öl ringer Foto-Hagen. Kanonbra. Vi fick till det sista som behövs gällande min nästa bok. Hagen fixar bilderna, sedan blir det elektronisk kontakt med tryckeriet i Estland. I augusti blir det fest. Releaseparty!
Sen fortsatte vi hem till Roger. Vin, käk, kaffe och whiskey. Tack Roger och Monika!
Väl hemma, långt senare än planerat, fanns ett brev på dörrmattan. Öppnade kuvertet och såg ett meddelande från BUS. Alltså Bildkonst Upphovsrätt i Sverige. De rapporterade att jag skulle få 2 700 spänn på kontot från dem. Bara för att jag haft en del bilder publicerade i olika tidningar år 2009.
Detta var verkligen en surrealistisk dag då allt hände, men med ett bra slut!

Slut på knattret

Nu har en epok gått i graven.
Världens allra sista tillverkare av skrivmaskiner har lagt ner.
Fabriken, som låg i Indien, vars sista modell hette Godrej & Boyce Prima, har 200 maskiner kvar på lager. Maskiner som lär få samlarvärde nu när de säljs till entusiaster över hela världen.
Min första skrivmaskin var en grön Hermes Baby. Fick den i present av farsan innan jag ens blivit en fjunig tonåring. Första färgbandet var svart, men när det var dags att byta blev det ett tvåfärgat röd-svart.
När jag började skriva proffessionellt tog jag över farsans elektriska IBM. Den hade en inbyggd raderare av felslag, så man slapp köra med Tipp-Ex. (En vit färg man målade över felslagen med). Nackdelen med IBM: en var att den bara pallade med ett enda karbonpappaer, så man kunde bara få en kopia av dokumentet man skapat.
Som resemaskin hade jag en röd Olivetti. Jag minns en gång år 1983. Jag hade blivit utsänd på mitt allra första utlandsjobb. Jag skulle skildra dragracingen på Santa Pod i England. Det var superkort deadline, så jag satt ombord på Tor Lines färja med Olivettin och skrev min artikel på hemvägen. Dåvarande konkurrenten, numera vännen Bostic kommenterade förvånat: "Skriver du redan?"
Jag postade manuslapparna och filmrullarna vid framkomsten till Göteborg. En vecka senare kom Start & Speed ut och vi var före konkurrenten Bilsport med vad som hänt i England.
Att sedan Bostics knäck blev mer utförligt än mitt är en annan historia.
Jag började senare frilansa för Bilsport och 1993 ville de att jag skulle bli med dator. Jag fick köpa en begagnad maskin av dem. Kromalinskärm med grön text. Man la in texterna på stora böjliga floppy-diskar som man sedan postade efter att noga märkt kuvertet "Innehåller data. Får ej vikas!"
Numera är det ju snabba puckar. Internet regerar både när det gäller text och bild.
Av nostalgiska skäl har jag kvar en gammal Underwood skrivmaskin och en av de allra första bärbara datorerna som kom. Datorn väger tio kilo, skärmen är lika stort som ett cigarrettpaket och minnet är 16 megabyte. Den har jag bara använt som leksak. Spelat Pong och andra klassiker. Underwooden har jag aldrig skrivit på. Den är från 1920-talet och saknar färgband. Köpte den för en hundring bara för att ha en skrivmaskin, liksom. Nu när datorer, i-phones och annat tagit över.
Undrar hur länge det går att köpa färgband? Man skulle kanske köpa ett par sådana och börja knattra på Underwooden som en ren hobby...

Debattinlägg

Var Sverige den osynliga Sovjetstaten?
Alltså, på 1950-talet kunde polisen finka den som inte kunde redogöra för vart man var på väg en glad afton på stan. Lösdriveri kallades det. Likaså fick man inte samlas i grupper. Om gänget gick ut för att få en kul kväll och var för många svingade Tusse Batong sabeln och beordrade gruppen att skingra sig.
Vi fick inte äga telefonapparater. Dem lånade man av Televerket och det var strängt förbjudet för ett hushåll att inneha fler telefoner än en enda, den som vanligtvis fanns i hallen.
När TV kom fanns det bara en kanal. Onsdagar var TV-fri och i övrigt blev det mörkt i rutan strax efter 21.00. När TV 2 introducerades kunde man se programmen i färg. Bland annat barnens favorit, John Blund. En filmatiserad dockteater som presenterades av Lennart Swahn och som var producerad av DDR:s statliga television. Sverige var det enda västlandet i världen som köpte in dockteatern från Östtyskland.
I bland fick vi njuta av tecknad barnpropaganda från Polen också.
De barnprogram som skapades i Sverige var draperade i palestinaschalar och bar näbbstövlar samt FNL-märken.
Allt censurerades hårt. En handelsminister möttes av SR:s OB-buss på Arlanda efter ett möte med Nordiska Rådet på Island i mitten av sextiotalet. Ministern var ganska beskänkt, men "schwarade på frrrågor" medan han vinglade ner för flygplanstrappan. Givetvis fick inte Svenska folket se inslaget, Filmen "stektes" och kom aldrig till allmän kännedom.
När andra intressenter dök upp gällande TV blev det ett ramaskri från de som styrde Sverige. Vi svenskar ansågs inte vara tillräckligt intelligenta att motstå reklamavbrottens lockelser.
Med facit i hand, vi har haft kommersiell TV i snart 25 år och mobiltelefonen kom ungefär samtidigt. Gemene man började koppla upp sig på Internet i mitten av 1990-talet, så har svenskarna klarat av både reklampauser och ett ökat informationsflöde utan större problem.
Man kan undra varför vi var så pass hårt styrda förr. Jag hoppas att Sverige inte var en tänkt sattelitstat till Sovjetunionen. Men vad vet man?

Smart kille...

Klicka i rubriken så kommer du till en kul story ur levande livet...

Många ägg blir det

Så här i påskveckan (frimåndag kallas den här dagen) hittar man massor med värdelöst vetande om den kommande helgen.
Tidningen Hälsa påstår exempelvis att vi svenskar sätter i oss sex miljoner ägg i timmen under påskafton.
Man ska ju inte tro på allt man läser i tidningarna, så jag räknade lite på det där.
Om vi förutsätter att vi är nio miljoner svenskar och att alla äter ägg under påskaftonens samtliga 24 timmar så blir det 18 stycken ägg per skalle.
Undrar hur många som skulle få åka ambulans på grund av kraftigt förhöjda kolestrolhalter eller ren fettchock om den siffran stämmer.
Okej då, vi räknar lite mer sansat. Att vi äter sex miljoner ägg per timme under de 16 timmar som är vår vakna tid av dygnet. Då blir det tolv ägg per skalle.
Själv brukar jag få i mig tre-fyra stycken. Vem käkar de åtta-nio som finns kvar av min andel?
I morgon är det fettisdag. Då ska jag försöka äta så magert som möjligt:-)

Värmen har kommit

Så nu kan man käka frukosten utomhus igen.
Nice!

Vårfixat

I går fixade jag klart med balkongen inför årets säsong.
Bar in alla möbler och allt annat bråte som stod där, lyfte upp trägolvet och gjorde rent det undertill. Sopade upp allt damm som samlats på betongen och bar tillbaka alla möbler igen.
Sen satte jag på kaffe för att njuta av att balkonglivet skulle börja igen.
Pallade med en liten kopp och en cigg. Sedan frös jag så jag skakade.
Kylan har kommit tillbaka.

Han är dessvärre död

Denna dramatiska rubrik gäller dock inte mig eller bloggen, som väl är.
Förklaringen kommer en bit ner.
I lördags kryssade jag till ryska St. Petersburg med den nya linjen från Stockholm.
Fick en bra söndag i Tallinn innan vi fortsatte vidare österut.
Under natten till måndag fastnade vi i packisen och blev fem timmar sena till den stora staden längst in i Finska Viken.
Hemresan till Stockholm tog ett dygn, men på grund av förseningen blev vi sena till Stockholm också.
Dessutom hade inte Stockholms Hamnar kapacitet att få ut landgången när vi kom till kaj, så vi stod som packade sillar i en och en halv timme på däck fyra innan vi släpptes av fartyget.
Faan, jag ska gå till botten (?) med det ärendet. Så får det inte gå till!
Jag hade planerat att besöka vännerna på ICA Kvarnen för att gradera upp mitt brödinnehav, men av detta blev det intet. I stället för att vara hemma vid 19-tiden kom jag hem strax efter klockan 22.00 tack vare att en kompis skjutsade mig.
Tusen tack, Roger!
Väl hemma fanns det en del att uträtta, men då jag skulle gå hemifrån klockan 06. 50 för att hinna med ett tåg till Malmö så blev det stress och för lite sömn.
Trots allt kom jag upp i tid, efter lite mer än fyra timmars sömn. Jag hann med tåget och när jag sitter där, bekvämt tillbakalutad, får jag infallet att ringa en gammal kompis i Malmö för att kolla om vi kunde ses på kvällen.
Jag tar upp mobilen och knappar in hans hemnummer.
När jag fått svar och frågar efter honom (jag tror att det var hans fru som svarade, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger) blev svaret:
-Han är dessvärre död.
Han hade avlidit två dagar tidigare. Veckan innan hade jag ett missat samtal från honom på mobilen och fick inget svar när jag ringde tillbaka. Undrar vad han ville...
Killen var sex år yngre än jag, hade fru och barn, hus och en massa annat som både gör livet värt att leva och samtidigt betyder ett ansvar, vilket han skötte perfekt.
Varför är det alltid de bästa som går bort först?
Resan hem från Malmö blev också smått kaosartad,men inte lika chockerande som det dödsbud jag fick när jag satt på tåget söderut...

Sommartid

Detta ofog med att ställa om klockan för att få en timme längre kväll är egentligen ganska onödigt, tycker jag.
Titta på exempelvis Tunisien. Där klarar de sig utmärkt utan sommartid. Likaså Sydafrika. De har ju samma tid som oss, förutom när vi manipulerat med att vrida fram klockan en timme.
Om vi nu ska envisas med att rucka på tiden, varför inte ställa fram klockan fyra timmar?
Då får vi ju midnattssol i hela landet!

Uffe - En mästare i ursäkter

För ett tag sedan var jag i Orsa och firade en kompis 50-årsdag.
En annan polare, Kenneth, var med och hans härliga monolog skulle blivit succé på Youtube. Tyvärr förevigades den inte så här kommer manus skrivet av Kenneth själv och lite småredigerat av mig. Namnet på killen som Kenneth hade kontakt med är ändrat.
Håll till godo!

En Odysse om en resa med rälsbuss som aldrig blev av- Y6/Y7 (årsmodell 1964) från Orsa med avgångstid 12 mars 2011 kl 15.00.

Iden om att åka rälsbuss då Tore fyller 50 väcktes av mig. Efter lite rundringning så blir jag hänvisad till Orsa järnvägsförening och en kille vi kan kalla Uffe.
Jag framför mitt ärende och Uffe blir eld och lågor och säger:
"det ska inte vara några större problem att ordna en liten åktur med den g:a rälsbussen. Ett litet problem bara, växellådan håller på att ses över av en mekaniker men den bör vara klar till den 12e".
Vi förhandlar om priset som till en början skulle vara 7000 kr men som jag sa att det blir alldeles för dyrt. Det hamnar runt 4500 för åkturen. Uffe lovar att återkomma.
Uffe ringer den 4 mars på kvällskvisten och följande samtal utspelar sig:
Uffe-"hej det är Uffe, det har inte gått att få ordning på växellådan. Vidare har det skitit sig med att få ordning på värmepannan i bussen".
Jaså säger jag, det låter ju inte bra.
Uffe-"nä det var inte så bra, för man kan inte åka rälsbuss mitt i vintern utan värme. Jag kommer ihåg att för många år sedan åkte jag med den g:a Y7an från Funäsdalen till Orsa och då fanns ingen värme, jävlar var jag frös, jag trodde att jag skulle frysa ihjäl!! Jag skulle inte på något vis vilja utsätta er för den upplevelsen".
Nä säger jag, det låter ju lite väl obehagligt. Vi har ju tänkt oss att ha det trevligt, för vi ska ju fira en femtioåring!
Uffe-" Jag har gjort allt som står i min makt ska du veta. Vi har en reparatör och föreningen kan inte begära att han ska skruva jämt på sin lediga tid. Vi har fått informationen om att reparatörens fru motsatt sig det eviga skruvandet han ägnar sig åt. Och skulle han envisas med att fortsätta med det har frun hotat med att lämna honom. Så jag vill bara göra klart för dig att föreningen vill inte medverka till någon skilsmässa för reparatörens del".
Hmm, jag förstår. Nä det vill nog inte heller vi medverka till.
Uffe-" Ja det har inte varit lätt att få ihop det hela ska du veta. Jag hade tänkt att vi skulle åka till Älgho och tillbaka. Men det har varit stört omöjligt att få tag i någon förare den helgen. Du vet ju att folk förvärvsarbetar ju och du måste förstå att det kan bli så här då".
Så det är helt orealistiskt att kunna hitta någon förare vid den tidpunkten
alltså?
Uffe-" Ja det går helt enkelt inte" Ert önskemål om att få åka kl 15.00
visade sig vara omöjligt att uppfylla p g a ett möte med ett godståg från
Sveg lastat med torv som skulle ske kl 14.25 några mil norr om Orsa. Detta
skulle ha inneburit att vi varit tvungna att åka långt tidigare ...
Ja det har ju inte varit så bra för oss, för då har vi ju missat all skidåkning
den dagen (Uffe pustade och kände sig lättad).
Uffe-"Nä det hade ju varit olyckligt för er, men det har uppstått ett
annat bekymmer också uppe vid Älgho ska du veta"
Nä vadå?
Uffe"-Jo de som underhåller spåren hade varit tvungna att enkom åka
upp till Älgho och röja ett stickspår som vi måste ha fått ta i anspråk för att
godståget skulle ha kunnat passera, och man kan ju inte begära att de
skulle behöva åka ut och snöröja för oss, en engångsföreteelse s a s.
Ja det låter ju väldigt besvärligt alltihopa tycker jag med att kunna få till
en åktur med den g:a Y7an.
Uffe-" Jag har verkligen försökt med all makt i världen för att kunna
ordna en åktur för er men det stöp faktiskt på ytterligare en liten detalj"
Nä vad va det då?
Uffe-"Orsa järnvägsstation var stängd för vintern och öppnar inte
förrän i vår, och det innebär att rälsbussen måste starta i Mora, och det
ställer också till en hel del praktiska problem för föreningen, bl a beroende
på mötande tåg från Stockholm"
Ja vi får hoppas på att det funkar bättre nästa gång om det blir aktuellt!
Hej från Uffe
Och KENNETH

Lugn lördag

En motionsrunda kombinerad med lite shopping och fika på stan fick utgöra den ljusa tiden av dygnet.
På kvällen hade jag besök av en polare och granne. Vi var polare i många år innan vi blev grannar, så vi vet var vi har varandra.
Vi kollade en film, Sällskapsresan och kommenterade oss igenom hur det funkade på den tiden. Man fick röka på flyget, ingen hade mobiltelefon, det var telefonkiosker som gällde och mycket annat kul som var helt annorlunda mot i dag.
Sen fixade jag en middag som avnjöts med vin (för mig) och öl (för kompisen).
När alla skålar var tömda blev det en kaffe med konjak innan polaren gick de få metrarna hem.
En ganska lugn lördag, med andra ord...

St. Patricks Day

I dag firar Irland sin nationaldag, St. Patricks Day.
Irländarna vet hur man firar ordentligt.
Redan i morse underhöll en irländsk dansgrupp pendlarna på Stockholms Central och i kväll fortsätter festen, bland annat på Irlands ambassad.
Varför inte klä dig i något grönt och kila ut för en Guinness i afton?
Lite mer inspiration får du på Youtube.
Klicka i rubriken så kommer du dit.

Marlboro och produktutveckling.

 
Alltså, en cig är en cig är en cig...
Ett av de mest onyttiga njutningsmedel som finns, men jag använder dem och njuter av dem. Dock utan att störa andra. Hoppas jag.
I min ungdom testade jag flera olika sorter och fastnade till slut för amerikanska Marlboro. En jättefördel - de finns i hela världen. Jag behöver aldrig leta reda på någon lokal kopia. Jag får mina Marlboro som smakar ungefär likadant överallt runt klotet.
När mina första Marlboropaket hamnade i jeansens bakficka (ballaste stället att ha ciggen på när man var en pubbeunge)hade de nyligen introducerat hard-pack, eller flip-top-box som det heter på Marlborospråk.
Gamla soft-pack, såna man kunde se i filmer från tidigt sextiotal fanns inte att få tag på. Inte för att jag letade efter dem. De hårda paketen var - ähum - hårdare, liksom...
Nu har jag hittat de gamla mjuka paketen igen. De finns bland annat i Polen. Gissa om expediten blir förvånad när man ber om soft-pack. De har ju haft mjukispaketen under hela kommunisttiden och då bara i sin inhemska produktion av papyrosser som ciggen kallas i gamla öst. De fattar inte nöjet av att rulla in en Marlboro soft i ärmen på en t-shirt innan man beger sig ut med kromad armbåge i nedcabbad bil eller dito sportbåt. Precis så som James Dean gjorde. Retro är bara förnamnet! Retro som jag aldrig hann uppleva som ung. Därför blir det retro, inte nostalgi.
Nu har Marlboro introducerat en hi-techförpackning. En förpackning som ska ersätta hard-pack, f´låt, flip-top-box.
Den nya förpackningen kallas sliding-lid-pack och har nyligen lanserats i Lettland där jag köpte en limpa utan att kolla vilken förpackning som gällde.
Sliding-lid har en fördel. Risken att knäcka ciggen med locket på paketet har minimerats. Nackdelen är att det krävs fler moment för att få fram en cigg. Jobbigt vid akut stressade situationer, som när man har tre minuter på sig för att blossa vid ett tåguppehåll eller så.
Nåväl, tre varianter på emballage under 40-50 års tid ska man inte gnälla över. Ciggen smakar som jag är van.
Men varför inte lägga ner utvecklingsavdelnngen, återupprätta soft-pack och sänka priset?
Det kanske till och med kunde bli Marlboro till fulcigg-pris:-)
Nä, nu ska jag ut och ta ett bloss. Ciggen kommer ur en sliding-lid, men nästa limpa på tur är en äkta soft-pack.

Nya upprag

Längesen man bloggade nu.
Jag har väl varit lite väl aktiv på Facebook samt utnyttjat SL-kortet till max.
Sedan sist har jag varit i Ventspils, haft möten med Micke Dubois mamma samt med Hans "Angne" Crispin, besökt ett par olika förlag och släppt reportageförslag samt blivit kontaktad av två olika personer som vill att jag ska skriva åt dem.
Denna dag har ägnats åt tidningen Finansliv. Knäcket är inte riktigt klart, men det fixar sig i nästa vecka. Deadline är först den 18:e så det är lugnt.
Nästa beställningsjobb ska göras åt oljebolaget Total. Deras sverigerepresentant ska höra av sig när han bokat tid med intervjuobjektet.
Sen bär det av till Orsa för att fira kompisens 50-årsdag. Mellanlandar hemma en natt innan jag drar till St. Petersburg. Det ligger några olika reportageförslag på diverse redaktioner om den resan.
Och slitet med Svullo-boken går vidare...
Snart klart för lämning.

Kajsa Kavat?

Läste nyss ett uttalande från en polis i Södertälje.
Polismannen heter Magnus Käck.
Undrar om han är gift med Kajsa Kavat?

Skön helg

Helgen har förflutit i Strängnäs.
Kusinen med sambo bjöd på jättegod fläskkarré med klyftpotatis samt trevligt sällskap och logi.
I och med kortet jag köpte av Flunkbuster valde jag att resa dit på lågbudget.
Mer om detta i resebloggen.

Bussiga Flunkbuster

En bloggpolare, Flunkbuster, som jag faktiskt även träffat IRL, fick ett årskort på lokaltrafiken häromdagen.
Då stod han med ett månadskort som blivit över.
Då la han ut en blänkare om att kortet var till salu. 300 pix ville han ha.
Ett riktigt bussigt pris tyckte jag och slog till.
I dag har jag lyxat till det med att åka buss fram och tillbaks till centrum. I morgon bir det en tripp till stan för att köpa valuta på Forex och på lördag ska jag ta mig till Nykvarn, så långt söderut som kortet gäller. Därifrån blir det SJ två stationer för det facila priset av 41 kronor enkel resa i stället för de 110 som det kostar hemifrån.
OK, jag offrar en och en halv timme i extra tid, men vaddå. Det här är ju kul.
Kortet ska utnyttjas till max:-)
Tack Flunkbuster för en kul liten deal och för att du tog dig besväret att skicka kortet med posten.

Resa mera?

När min farsa var i toppform och jobbade som värst reste han en del. När han kom hem från sina resor fick jag oftast berätta att ytterligare en av hans idoler gått bort. Farsan är jazzfanatiker och de gubbar som pysslar med den typen av musik börjar bli gamla...
Nu för tiden reser jag oftare än farsgubben, men denna helg har jag varit hemma.
Vad händer?
Lena Nyman dör.
Gary Moore dör.
Per Grundén dör.
Under samma helg.
Jag kanske borde resa ännu mer...

Svullo-boken

Jo, den är på gång.
Innan den släpps kan du ju läsa recensionen för min förra bok.

Jag har läst boken Min Story av Fahid Darwich och Lasse Jansson. Boken är utgiven av Kalla Kulor förlag och har funnits i handeln sedan 19/9.

På bokens första sida står att läsa om Fahid som redan som femåring bestämde sig för att bli dörrvakt. Det tyder på att den unge Fahid redan då var målmedveten och inte minst mogen för sin ålder. Hur många syrianska femåringar vet överhuvudtaget vad en dörrvakt är?

Bokens första kapitel handlar om Fahids uppväxt i Syrien och om hur familjen senare kom att hamna i Sverige. Någon direkt ingående skildring av Fahids ungdomsår får inte läsaren. Faddes första barndomsminnen fram tills han börjar arbeta inom det nobla vaktyrket ägnas cirka 25 av bokes 119 sidor. Det är nog ett klokt val av författarna, för bokens potentiella läsare är sannolikt inte speciellt intresserade av annat än det mer aktuella – det som har med Stureplan att göra.

De flesta kapitlen börjar med ett antal kursiverade rader med spökskrivarens tankar och reflektioner kring det kommande kapitlet. Därpå följer ett antal sidor brödtext, med Faddes ord, nedskrivna av medförfattaren Lars Jansson.

Läsaren bjuds med på en resa av dekadens, krograsism och allmänt svineri. En dörr till en värld, för de flesta av oss annars stängd gläntas och vi får ömsom förfasas ömsom förundras över hur det gått/går till på Stockholms fashionablaste nattetablissemang .

Fadde berättar bland annat om ett tillfälle då han var gästvakt i Norrköping och kontaktades av en ung man som erbjöd Fadde att få knulla med hans tjej i utbyte mot att Norrköpingskillen helgen därpå skulle bli insläppt på Spybar.

Fadde nappade på erbjudandet. Killen väntade i foajén till hotellet medan Fadde hade lite kul med tjejen. När de kom ned igen vädjade killen: - Glöm inte mig nu. Fadde höll sitt löfte och lät Norrköpingskillen in på The Spy Bar påföljande helg.

Fadde berättar också om det florerande krogknarket, men lite till min besvikelse utan att namedroppa någon. Namedroppar gör Fadde däremot när han berättar om vilka nationella och internationella kändisar som var flitiga besökare på The Spy Bar under hans tid som vaktchef.

Så kommer vändningen i boken. Fadde hamnar i onåd hos sina chefer och byter sida. Fadde går ut i media och berättar om bland annat krogarnas diskriminering av färgade och ”Svenssons”. Det tar hus i helvete och Fadde är rökt i branschen.

Samtidigt som detta sker är Fadde ihop med Linda Rosing. Parets stormiga relation får vi också följa i boken. Fadde menar att det i mångt och mycket är illasinnade ”vänner” och media som förstört deras förhållande.

Jag ger Min Story 3 av 5 plus. Boken är lättläst och blir inte långtråkig. Det är en lagom tjock publikation, som man läser ut på ett par tre timmar. Passar åtminstone mig perfekt.
På det första bladet i min bok skrev medförfattaren ”Kul att du kom på releasen vi ses igen”. Att vi ses igen hoppas jag också åtminstone i böckernas värld, för Lasse Jansson är språkbegåvning jag gärna läser mer av

Glassigt

 
Vill minnas att min mamma bjöd på den dyra chokladdoppade pinnen.
Vilken bjöd din mamma på?

Mer nostalgi

 
Minns ni Cirkelchoklad?
Börjar längta efter en kopp, toppad med vispgrädde och kanske en skvätt rom i...

Nostalgi

 
Salig Nils Egerbrand som tecknade 91:an i över fyrtio år hade en fin samling med originaltidningar i bra skick. Varje år fick han dem inbundna som en gåva av förlaget.
När sedan Nisses änka också lämnat jordelivet blev jag erbjuden att få dessa rariteter av sonen Robert.
Tyvärr så är mitt utrymme i hyllorna begränsat, så jag nöjde mig med att få sextiotalet komplett. Det var Nisses storhetstid som tecknare.
Givetvis läste jag dem i kronologisk ordning. Sen blev man mätt på 91:an för ett tag.
Nu är jag i färd att läsa om dem, men i bakvänd ordning. Började med 1970 och går bakåt.
Årgången från 1967 är intressant. Förutom alla serier så kampanjade man kraftigt inför omläggningen till högertrafik.
När jag läser Herr Hö-triks förmanande meningar så hör jag Peter Himmelstrands "Håll dig till höger Svensson" ringa i bakhuvudet.
Nostalgi, ja visst!
Sen finns det ju en del annonser för sådant man gillade på den tiden.
Återkommer med sådant längre fram.

Att slåss med korv...

...eller med annat ätbart.
I min gröna ungdom jobbade jag på vår lokala pendeltågsstation.
Stationen fungerade, förutom som en plats att resa till och från, som värmestuga för det lokala A-laget. Jag brukade låta dem hållas, så länge de inte störde de resande för mycket.
En dag kom ett av våra lokala original in, märkbart påtänd.
Killen hade just gjort en raid på någon av butikerna i centrum och snattat en fryst oxfilé som han erbjöd mig till ett bra pris.
Jag avböjde. Trots min ringa ålder och avsaknad av erfarenhet insåg jag faran av att skaffa mig ett rykte som hälare. Varenda A-lagare skulle väl komma med erbjudanden i så fall. Därför tackade jag nej till affären.
Killen gav dock inte upp. När han insett att jag inte var en presumtiv kund erbjöd han resenärerna att köpa köttet. En prydlig herre i övre medelåldern visade ett visst intresse, men frågade om det var ärliga affärer A-lagaren sysslade med.
Då brann det för snattaren. Han började veva med oxfilén och gubbstackaren som ställt den dumma frågan fick ett par rejäla slag med det avlånga djupfrysta tillhygget.
Då gick jag fram och avväpnade den våldsamme snattaren. Gubbstackaren hann precis med tåget, förhoppningsvis inte allt för mörbultad, medan snattaren stack iväg åt andra hållet.
Det kom aldrig någon anmälan om intermezzot och tur var väl det. Bevismaterialet hamnade på grillen redan samma helg!

Kanske till salu

 
Det kanske vore snyggare med en stor platt-tv där tavlan hänger numera.
Men den är dyyyr.
Någon rik sosse som vågar lägga ett bud på denna klassiker som dessutom är ett äkta original.
"Solen" högst uppe till vänster kommer från en fotoblixt.