Synpunkter och tips

Fick veta nyss att en av mina läsare tycker att jag borde korta ner kapitlen i följetongen.
Då boken är upplagd på detta vis så vill jag inte göra så.
Du som tycker att det blir för mäktigt att läsa de långa kapitlen på datorn kan ju bara markera stycket, kopiera med ctrl c och klistra in i ett textdokument.
Printa ut och ta med texten ut till hängmattan.
Alternativ två: beställ boken via e-post: lasse snabel-a ljmedia.se
120 pix inkl. frakt.

Sommarföljetongen del tre

KAPITEL 3

Dogge fick björnfrossa när Aktuelltinslaget var över. När Gary Engström ringde svarade han på första signalen.
– Visst har det med mitt scoop att göra. Det är inget snack om den saken. Men att DDR går så långt att de utför rena mordoperationer i Sverige…
– Man vet aldrig vad som sker bakom järnridån. Du har väl låst in dina dokument ordentligt, svarade Engström.
Dogge bekräftade att samtliga handlingar fanns i säkert förvar i tv-huset. Efter några artighetsfraser ringde de av.
Gary Engström lät luren studsa i klykan och ringde upp sin vän, Walter Köge. Köge svarade på direkten och lovade att infinna sig på tv-huset inom en kvart.
Nyhetschefen gick ut i foajén och väntade in sin gäst. Köge anlände i taxi tretton minuter efter att de avslutat telefonsamtalet.
De försåg sig med kaffe ur automaten innan de gick in på Engströms rum. När de gjort det bekvämt för sig rapporterade Gary Engström om Dogges reaktioner på nyheten om mordet på exportchefen.
– Intressant. Tror du att han är tillräckligt rädd nu? Att eliminera Algotsson var ett måste. Han visste för mycket. Kan det resultera i att din lilla snok ger sig, frågade Köge.
– Knappast. Dogge är en ihärdig kille och jag ser helst att ni låter honom vara. Han kan bli en nyttig kugge för oss bara han får växa till sig lite, svarade Engström.
Köge reste sig och tog på sig rocken.
– Finns det möjlighet att få se vad killen lyckats gräva fram, frågade han.
Nyhetschefen nickade och gick före in på det så kallade T-kontoret där Dogge arbetade. Engström låste upp skåpet med sin huvudnyckel och lät Köge själv lyfta ut dokumentbunten.
Köge satte sig i Dogges skrivbordsstol och ögnade igenom papperen.
– Hm. Mitt namn är med på Boforskontraktet. Det var inte bra. Men så länge han saknar köpehandlingarna mellan DDR och Folkrepubliken Kina har han inget att komma med. Tyvärr så måste jag nog ändå tala med min kontakt i DDR om saken, sade Köge och la tillbaks pappersbunten i kassaskåpet.
Resten av veckan förflöt i ett lugnt tempo för samtliga inblandade utom för Walt Köge. Förutom att han var tvungen att röja undan eventuella vittnen på mordet i tunnelbanan hade han bråda dagar med sitt fasta uppdrag hos SÄPO.
Han hade fått en del säkerhetsansvar gällande statsminister Olof Palme som ständigt hade ett Damoklessvärd hängande i ett hästtagel över huvudet. Veckan gick åt till att planera säkerheten kring statsministern för november månad som närmade sig med stormsteg.
Dogge orkade inte bege sig till tv-huset. Mordet på exportchefen var för magstarkt. Dessutom kände han till att lägenheten avlyssnades. På torsdagen ringde han Elsy och de kom överens om att träffas hemma hos henne följande afton. Dogge lovade att köpa med sig en flaska vitt vin. När han ringde av skrällde det till i luren. Dogges nerver var som klistrade utanpå hans gängliga kropp så av ren nervositet tappade han den trådlösa luren. Telefonen kraschlandade på golvet och gick i tusen bitar. Dogge slet åt sig luren till den gamla bakelittelefonen i hallen. Den fungerade. Det var bara Lelle som ville vara lite social. De beslöt sig för att höras av under lördagen.
– Men inget Adam och Mari den här gången, sa Dogge spefullt.
– Nix. Jag tänkte att vi skulle prova innestället Café Opera, svarade Lelle. Innan Dogge hann säga något passande hörde han klicket som betydde att Lelle lagt på luren.
Dogge plockade upp spillrorna av sin trådlösa telefon. Nu fick han vänja sig vid att tala trådbundet igen. Han kastade skräpet i soporna. När han burit ut telefonens basenhet till bilen passade han på att ta en liten shoppingrunda när han ändå skulle till soptippen. Han körde till OBS! i Fittja. De hade extrapris på likadana snobbiga Wrangler-jeans som Lelle brukade stila i. Dogge provade först en jacka. När han var nöjd tog han med sig några par byxor in i provhytten. Därinne noterade han att det var dags att köpa nya underkläder. Kalsongernas resår var på upphällningen och det fanns plats för mer än en karl i dem. Strumporna såg också sorgliga ut. När han provat ut ett par jeans som passade lade han dem ovanpå jackan i varukorgen. Han slet åt sig en trepack Vinson Y-front och en trepack vita tubsockor. Sedan gick han till kassan och betalade. Dogge blev tvungen att plocka fram checkhäftet för att kunna göra rätt för sig.
– I morgon får jag gå till banken och lägga in lite ny frisk deg på kontot, tänkte han när han låste upp sin Datsun för att köra hem med sin nya stass.

Fredagen den 19 oktober 1984 var gråmulen.
Walter Köge ägnade förmiddagen åt fysisk träning tillsammans med sin närmaste man, Thomas Lindholm. Under träningen briefade Lindholm sin överordnade om Dogges senaste göranden och låtanden.
– Han har kontakt med kvinnan vi köpte lägenheten av. De ska ses på middag i kväll. Jag vet inte vad hon har berättat för jag har bara lyssnat på ett telefonsamtal. För övrigt verkar telefonen ha lagt av. Det har varit helt tyst sedan i går eftermiddag och killen håller sig hemma för det mesta. Han var ute en sväng i går kväll, men kom hem med en kasse från OBS! så han hade nog bara varit ute och handlat.
Köge mulnade betänkligt.
– Den där kvinnan fick ett radhus som är värt minst tre gånger så mycket som kyffet vi köpte. I vår överenskommelse ingick det total tystnad från båda sidor. Tror du att hon har skvallrat?
– Ingen aning. Ska vi ge henne en liten specialbehandling?
– Inte ännu. Om hon har hållit tand för tunga så finns det en risk för att hon börjar snacka om vi gör några dumheter. Har hon tjallat är det lika illa. Killen är journalist, glöm inte det!
Köge spände blicken i sin underhuggare.
– Glöm inte att en åtgärd mot en journalist nästan alltid ger negativ publicitet. Det är något vi absolut ska undvika. Det insåg redan Al Capone på sin tid, sade Köge och gick mot duschrummet.
Dogge tog sovmorgon innan han tog en promenad ner till centrum. Han började sin runda med att gå in på banken. Checkkontot visade ett saldo på nästan 7 000 så han nöjde sig med att lösa in en check som rundade av saldot nedåt till 5 000 kronor jämnt. Systembolaget låg på Fullersta Torg. För att komma dit gick han genom gångtunneln innan han sneddade genom den lilla parken där A-laget redan var inne på dagens andra flaska Rosita.
Han rådfrågade expediten och blev tipsad om ett hyfsat vitt vin för ett par tior. Han köpte två flaskor av det rekommenderade vinet och beordrade dessutom fram några flaskor Carlsberg öl och en liten flaska Aalborgs Jubileum. Det skulle kanske bli läge för en dansk afton tillsammans med Lelle dagen därpå.
Dogge vandrade hemåt med båda händerna upptagna av Systemkassar. Väl hemma makade han undan posten med foten, lade vinet och ölen på kylning samt stoppade undan spritflaskan i frysfacket.
Han tappade upp ett varmt bad. Medan karet fylldes gick han igenom posten. Det var inget av intresse som vanligt. Han ögnade igenom ett par reklamblad från de båda lokala ICA-butikerna, ICA Kvarnen och ICA Sol-Livs. Kvarnen lockade med Sörens Helgsylta för en femma. Kvarnens butikschef var med på bild också. Det var alltså butikschefens egen sylta det handlade om. Dogge funderade på att gå dit och fråga om den var hemlagad. Om svaret blev ja skulle han fråga hur syltan transporterades från hemmet till butiken. Sol-Livs pråmade för att man skulle se till att ha räkor hemma till helgen. Dogge la det på minnet och noterade att de hade öppet till klockan 13.00 på lördagar.
Dogge strödde ett par nypor badsalt i karet innan han kröp ner i det heta vattnet och kände hur varje por öppnade sig.
Han lögade sig en hel timme. När han klev upp ur karet var han skrynklig som ett russin. Då ringde telefonen.
– Is it Douglas Falk speaking?
Dogge bekräftade att det var självaste Douglas Falk man hade äran att tala med. Dogge kände omedelbart igen rösten. Det var krypteringsteknikern från Berlin.
– Ta fram penna och papper, beordrade teknikern på bruten engelska. När Dogge stod beredd med skrivdonen läste östtysken upp ett telefonnummer som Dogge nogsamt antecknade.
– Ring det numret på onsdag klockan 18.00. Se till att ingen lyssnar, sade krypteringsteknikern och ringde av. Ett kraftigt klick i Dogges öra bekräftade att samtalet var över.
Dogge gick in i sovrummet där han sprättade upp Vinsonförpackningen och drog på sig ett par kritvita kalsonger. De nyinköpta strumporna blev nästa steg i förvandlingen från slusk till gentleman, men innan han letade upp en snygg skjorta gick han tillbaka till badrummet och rakade sig noggrant.
Han klädde sig färdigt och tog en titt i den väggfasta spegeln i sovrummet. Den vita skjortan matchade jeansjackans blå denim perfekt. Benfodralen var i samma kulör så han kände sig som en riktig gigolo när han gick ut i hallen och ringde efter en droska.
Exakt klockan 18.00 ringde han på dörrklockan. Hon hette tydligen Friedland i efternamn.
Elsy öppnade dörren, släppte in sin gäst och tog påsen med vinflaskorna till köket.
– Välkommen Dogge. Nu ska vi verkligen ha en trevlig kväll tillsammans!

Elsy hade dukat fint i vardagsrummet. Medan Dogge korkade upp vinet serverade Elsy förrätten, räkfylld avokado. Varmrätten bestod av rödspätta med champinjoncreme och pressad potatis. Till kaffet bjöd hon på calvados. De lät sig väl smaka och den läsare som vill göra detsamma kan ta en titt i efterordet.
De blev en trevlig kväll med efterföljande natt. När de vaknade dagen därpå älskade de igen och beslöt att tillbringa helgen tillsammans.
När Dogge begav sig hemåt på söndagseftermiddagen var han fysiskt utmattad men hjärnan var på toppvarv. Han stannade vid kiosken på Västergårdsvägen och köpte kvällstidningarna. När han kom hem sparkade han undan de båda morgontidningarna som han aldrig skulle läsa. Han la kvällsbladen på soffbordet och tog med sig de båda morgontidningarna ut i köket och slängde dem i soppåsen.
Han gick in i sovrummet för att byta om till de gamla jeansen och en t-shirt. Då såg han att telefonsvararen blinkade. När han var ombytt tryckte han på knappen. Snart hördes Lelles röst eka i rummet.
– Var håller du hus? Vi skulle ju höras i dag. Ring mig när du lyssnat av svararen.
Nästa meddelande var inte lika vänligt.
– Vad är du för en svikare egentligen? Nu sticker jag till Caféet själv. Hoppas att du har en bra förklaring när vi hörs nästa gång!
Dogge suckade och lommade ut till vardagsrummet där han lade sig på soffan och tog del av kvällstidningarnas rubriker. Polisen hade visst börjat vela om mordet på Bofors exportchef.
– Han kan ha blivit knuffad, men vi vet inte. Han kan ha ramlat också. Vi får inte tag i vittnet som påstod sig sett en hand trycka ut honom på spåret, sade polisens talesman. Han var citerad ordagrant i båda kvällstidningarna, så det måste ju vara sant.
Dogge började resonera högt med sig själv men tystnade när han kom på att lägenheten var avlyssnad. Han lät tankarna fara och insåg snart att hans scoop höll på att förvandlas till en riktigt het potatis.
– Få se nu. Sedan jag råkade berätta för teknikern i Malmö så har jag träffat en SÄPO-agent som tydligen är inblandad i vapenaffären. Vidare så har exportchefen som undertecknat samma dokument som SÄPO bevittnade mördats. Jag är utsatt för avlyssning och vittnet som såg Algotsson knuffas ned på spåret finns plötsligt inte. Dessutom har de tvingat Elsy att flytta och tagit av statliga medel för att köpa henne en fin bostad och hennes tystnad. Dogge rös när han kom på tanken att Elsy riskerade att drabbas av hans framfart. Men nu var bollen redan i rullning. På onsdag skulle han ringa tysken och fanns det något intressant att finna skulle han gräva fram det. Nu fanns det ingen återvändo. Den här historien kunde sluta var som helst. Kanske till och med på allra högsta regeringsnivå.
Dogge gick ut i köket, bredde en smörgås och tog en kall Carlsberg till. Efter moget övervägande hällde han upp en iskall snaps ur Aalborg-flaskan.
Han svepte starkspriten i ett drag och tog en klunk av ölen innan han åt upp mackan. Resten av ölen avnjöts i sällskap med en cigarrett innan han gick till sängs.
Douglas Falk lade sig tillrätta efter att ha kontrollerat att han låst ordentligt om sig. Han somnade snart och fick åtta timmars drömlös sömn.
Han väcktes av telefonen. Gary Engström ville att de skulle träffas och diskutera de senaste händelserna. Dogge lovade att infinna sig vid niotiden.
Samtidigt lyfte Walter Köge telefonluren till den skyddade linjen på hans tjänsterum. Han slog landsnumret till DDR och riktnumret till Berlin-området innan han knappade in de fem efterföljande siffrorna. Han fick svar och begärde att bli kopplad in till Markus Wolf.
Den griniga sekreteraren vägrade först, men när Köge förklarat att ärendet var av största vikt och att sekreteraren riskerade sin egen karriär blev han kopplad till den legendariske STASI-chefen. Wolf ledde avdelningen för utrikesspionage med fast hand.
Köge förklarade vad som hänt i Sverige de senaste veckorna. Wolf blev märkbart oroad av Köges rapport. Wolf förklarade att mordet på Bofors exportchef var att ta i en smula för mycket. Det visade ju all publicitet fallet fått. Dessutom var den unge journalisten, var det Douglas Falk han hette, farlig. Tyvärr skulle det bara vara dumt att likvidera Falk just nu. Särskilt med mordet på Algotsson i färskt minne. Dessutom skulle det vara mumma att få reda på vem som var Falks uppgiftslämnare i DDR.
Köge lovade att forska i saken, men Wolf hade andra planer för Köges närmaste framtid.
– Du har väl avlyssning på killen? Sätt en skugga på honom och låt någon skicka ett krypterat meddelande hit om vem som är läckan. Jag vill träffa dig personligen. Det går ett plan från Arlanda till Schönefeld redan om två timmar. Jag ordnar med en mottagningskommitté, sade Wolf och ringde av.
Köge lade på luren. Innan han beställde taxin till Arlanda tryckte han på snabbtelefonen och bad Thomas Lindholm komma in. Omgående!

Thomas Lindholm lämnade sin chefs arbetsrum med ett leende på läpparna. Han hade fått ett uppdrag som kunde innebära ett rejält kliv uppåt i karriären. Han skulle samordna med en skuggning av den där journalisten han varit med om att bugga.
Det här var första gången han fick ett övergripande ansvar för en operation så han kände sig både glad och upprymd. När han kommit in på sitt eget tjänsterum tog han sig en rejäl funderare över vilka han skulle anlita som sina medhjälpare. När han bestämt sig lyfte han telefonluren och ringde bröderna Stenson.
Om Thomas Lindholm hade rådfrågat Köge så hade han definitivt inte rekommenderat bröderna Stenson.
Sten och Sture Stenson var tvillingar och lika som bär. Båda var storväxta och såg ut som före detta boxare, vilket de också var. De hade blivit omplacerade från VD 1 då de varit alltför våldsbenägna. De hade gått hårt fram mot fredliga demonstranter, fyllon och narkomaner. Länspolismästaren själv hade varit delaktig i att placera bröderna hos säkerhetspolisen. Där skulle de vända papper under total anonymitet resten av sina yrkesverksamma liv. Men nu hade alltså Köges underhuggare för avsikt att sätta de båda neanderthalarna i aktiv tjänst.
Dogge knackade på Gary Engströms dörr exakt på slaget 9.00. Han tryckte ner dörrhandtaget och gick in. Gary satt i telefon men skyndade sig att avsluta samtalet.
– Varsågod och sitt, Dogge. Hur känns det?
– Inget vidare faktiskt. Att Algotsson mördades råder det väl inga tvivel om. Att sedan vittnet har försvunnit är ännu mer oroväckande. Dessutom har SÄPO börjat avlyssna min lägenhet.
– Säger du det… Det var allvarliga beskyllningar du kommer med. Gary Engström började stoppa sin pipa i väntan på att Dogge skulle svara.
– Min förra granne har berättat att hon mer eller mindre tvingades att sälja sin lya till SÄPO och att de skulle installera mikrofoner riktade mot min lägenhet. Dogge blev högröd i ansiktet av ren och skär ilska när han tänkte på hur statens handgångna män kunde behandla vanligt folk. Engström drog eld på en tändsticka och tände rökdonet. Han hade redan noterat att Dogge var rent ut sagt förbannad.
– Du skulle väl inte ha någonting emot att avslöja SÄPO:s metoder i så fall, frågade Engström.
– Inte alls. Tvärtom! Får jag det jobbet av dig kan jag ha knäcket klart med intervjuer och allt redan till kvällssändningen, sade Dogge förhoppningsfullt.
– Stopp och belägg! Vi ska inte förhasta oss. Jobba på med din Boforsgrej så kan vi säkert klämma åt både SÄPO och andra potentater i slutändan, sa Engström och tecknade med högerhanden att audiensen var över.
Dogge gick in på sitt rum och tog fram pappersbunten ur kassaskåpet. Han började läsa med föresatsen att hitta något han missat.
Samtidigt passerade ett Iljusjinplan från Interflug ovanför tv-huset. I första klass längst fram hade just flygvärdinnorna börjat servera kaviarsnittar och rysk ”champagne”. Walter Köge svepte bubbelvattnet och räckte fram glaset för påfyllning. Strax före lunch skulle han vara framme i DDR: s huvudstad och han hade inte en aning om vad som väntade.
– Jag får väl njuta av den goda ”servicen” så länge jag kan, tänkte han innan han svepte glas nummer två.
Bröderna Sten och Sture Stenson hade sent omsider anlänt till Thomas Lindholms tjänsterum.
Thomas förklarade att de från och med nu var satta i aktiv tjänst och att de skulle förses med en civil Saab 900 Turbo utrustad med radio. Vidare skulle de kvittera ut varsin bärbar radio så de skulle kunna hålla kontakt utanför bilen. Uppdraget skulle innebära sömnlösa nätter och det skulle förmodligen bli ganska trist efter ett tag.
Bröderna var inte dummare än att de begrep att det skulle handla om en skuggning. Sten Stenson öppnade munnen och talade för de båda:
– Det låter som en skuggning. Ska vi konfrontera objektet?
– Nej. Ni ska notera var objektet rör sig, vilka tider han befinner sig på olika platser, kartlägga hans vanor och fotografera folk han träffar. Varje dag ska ni rapportera direkt till mig. Är vi överens?
Bröderna Stenson nickade ikapp. Plötsligt kom Sten Stenson på en detalj.
– Ska vi plåta folk som objektet träffar så behöver vi en kamera.
– Förlåt, mina herrar. Jag tänkte inte på det. Jag ordnar med en rekvisition så att ni får det ni kan behöva och så ses vi igen efter lunch. Jag räknar med att ni är igång redan i eftermiddag och att ni själva gör upp ett arbetsschema sinsemellan.
Tvillingarna nickade ånyo och reste sig samtidigt. Det skulle bli skoj att komma ut på fältet igen.

Sommarföljetongen del 2

KAPITEL 2

När Dogge lämnat tv-huset lyfte Gary Engström telefonluren och slog ett lokalt nummer. Han fick svar redan efter den andra signalen.
– Köge.
– Tjenare Walt. Gary på Aktuellt här. Jag tror att vi fått ett problem på halsen. Kan vi träffas?
Walter Köge, utrikesansvarig hos säkerhetspolisen tittade snabbt i agendan och föreslog att de skulle träffas redan samma dag.
– Vi kan ses på Centralen. Jag fikar på Hyllan vid 17-tiden, sade SÄPO-mannen.
Engström bekräftade och ringde av.
Dogge löste in checken han fått av Engström på postkontoret i Fältöversten, det moderna innecentrumet vid Karlaplan. Han konstaterade belåtet att behållningen på bankboken stigit till avsevärda 55 000 kronor. Den summan kunde man köpa en spritt ny japansk bil för.
Dogge hade redan en japan, men den var långt ifrån ny. Hemma på parkeringen stod hans blå Datsun 120 Y och rostade sönder. Bilen hade han fått köpa billigt av en motortidning som haft den i sitt långteststall. Bilen var av 1975 års modell och hade blivit ganska sliten med åren, men så länge den klarade bilprovningens skärseld och startade som den skulle såg Dogge ingen anledning att byta. Dessutom åkte han oftast kommunalt när han befann sig på hemmaplan.
Han passade på att ta en sväng in på Metro. Den butikens delikatessavdelning var vida känd, så han belönade sig med en liten påse som han fyllde med några patéer, några smågurkor och en liten flaska Cumberlandsås. Delikatesserna skulle sitta fint till kvällens tv-nyheter.
Dogge köpte kvällstidningarna i Pressbyråkiosken på perrongen innan han tog tunnelbanan till Centralen. Han gick genom tunneln och slängde en enkrona i den klarinettspelande kvinnans keps. Han hade hört rykten om att tiggartanten egentligen var stenrik, men en dag som denna ville Dogge bara le mot hela världen. Världen var hans och det stora scoopet skulle snart göra honom både rik och berömd.
Samtidigt som Dogge passerade spärren till pendeltåget stannade en taxi ute på Centralplan. Gary Engström klev ut och gick med snabba steg in genom dörrarna till den stora hallen. När han kommit fram till ringen i hallens mitt tog han av till vänster. Längst in ledde en trappa upp till Hyllan, ett café med utsikt över hela Centralhallen.
Engström stretade uppför trappan. Han stannade till på krönet och spejade efter sin gamle vän Walt Köge, höjdare på SÄPO.
Plötsligt knackade någon på Engströms axel. Engström ryckte till och vände sig om med knutna nävar. Köge hade överrumplat honom genom att vänta nere i hallen och följa efter tv-mannen uppför trappan. Gary Engström rodnade lite över att ha låtit sig skrämmas.
De båda vännerna beställde varsin kaffekopp innan de satte sig vid ett bord närmast mässingsräcket. Då hade de full kontroll på vad som försiggick omkring dem. För Engströms del spelade detta faktum mindre roll men Köge var mer eller mindre yrkesskadad efter sina 20 år hos Rikspolisens Säkerhetsavdelning.
Efter att de båda herrarna utbytt sedvanliga artighetsfraser och förhört sig om hur det stod till med hälsan och kärleken kom de till saken. Efter att Köge antytt att kusten var klar tog Engström till orda.
– En frilanskille håller på att gräva i en vapenaffär. Vi ska tydligen ha sålt haubitsar till DDR.
Köge nickade instämmande. Engström fortsatte sin historia.
– Nu har den killen fått nys om att vapnen sålts vidare till Kina. Är det något som ni känner till? Köge tittade bekymrat på sin gamle vän och svarade.
– Ja. Tyvärr. Sanningen är att vi visste redan från början att haubitsarna skulle säljas vidare. Men vi har en del annat samarbete på gång med östtyskarna och det vill vi inte riskera. Hur mycket vet din man?
– Han vet det mesta. Men han saknar bevis. Jag har lånat ut ett arbetsrum som han kommer att jobba ifrån, så vi borde kunna hålla koll på honom, sade Gary Engström.
– Perfekt. Men vi måste ordna med avlyssning av hans telefon och ordna med buggning av hans bostad. Är rummet klart för avlyssning?
– Det vet du. Han har fått låna det rum vi på skoj kallar T-kontoret, skrattade Engström.
– T som i Tala, flinade Köge. Engström räckte över en lapp med Dogges namn och adress. Köge tittade på lappen, vek ihop den och stoppade den i fickan.
– Jag ska ordna med avlyssning så vi får killen på linorna så snart som möjligt. Vet du var han förvarar de dokument han fått tag på?
– I bostaden antar jag. Vill du att jag ska övertala honom att flytta grejorna till kontoret?
– Det vore finemang. Ställ dit ett kassaskåp och ordna med en dubblettnyckel, svarade Köge.
Gary Engström nickade och vinkade på servitrisen. Han räckte över sitt Amex-kort. Det skulle knappast märkas i televisionens representationsbudget att han bjudit en hemlig polis på kaffe.

Dogge visslade glatt medan han laddade kylskåpet med delikatesserna från Metrobutiken. Han hade redan ett antal ölflaskor av märket Berliner Kindl ute på balkongen. Hans favoritmärke, inköpta vid hans senaste besök i den delade staden.
Plötsligt ringde telefonen. Han lyfte den trådlösa luren och förde strömbrytaren till on-läge.
Det var Dogges gamla skolkamrat och gode vän Lelle Gran som var på tråden.
– Tjenare Dogge. Det var längesen. Hur är det annars?
– Jotack. Bara bra. Själv då?
– Det knallar… Vad händer i kväll då?
– I kväll. Ingen aning?
– Dogge för fan. Det är ju fredag! Vad sägs om en pjolter och galanta damer?
Snart hade de gamla vännerna beslutat att Lelle skulle komma hem till Dogge för en bit paté och en pilsner. Sen fick man se vad kvällen hade att erbjuda.
– Jag har ju jobbat ganska hårt och är förtjänt av lite avkoppling, tänkte Dogge när de ringt av.
Dogge hann ta ett varmt bad och stryka en skjorta innan Lelle kom. När vännen ringde på dörren var delikatesserna framdukade tillsammans med det avokadogröna finporslinet. De immiga ölen väntade i kylen och Dogge var nybadad och väldoftande.
– Hej du gamle kamrat, sade Lelle och överräckte en liten flaska Explorer.
– Jag tänkte att vi skulle ha en nubbe till godsakerna, fortsatte han och hängde av sig sin jeansjacka. Jackan var av högsta mode, men aningen för kall i mitten av oktober. Lelle hade alltid varit en smula fåfäng. Redan som nioåring stoltserade han med V-jeans i plugget. Dogge hade fått nöja sig med Vinson-jeans från kooperativa Domus.
Dogge letade fram varsitt snapsglas och kompletterade dukningen innan de satte sig ned och lät sig väl smaka. Patéerna hade en strykande åtgång, trots att Dogge bjöd på rostat bröd till. Ölen och innehållet i flaskan med vikingaskeppet sjönk och stämningen blev hög.
När förtäringen var slut delade de på den sista skvätten i kvartingen. Lelle log triumferande och halade fram en slips ur byxfickan.
Vad sägs om att gå på Adam och Mari? Ta på dig slipsen bara, annars kommer vi aldrig förbi biffen i dörren.
Dogge rotade fram en röd snara ur garderoben innan han greppade telefonen och ringde Huddinge Taxi. Carina i växeln lovade att ha en bil på plats inom fem minuter. Lelle stod redan i hallen och knöt skorna när Dogge kom ut.
– Mysko grannar du har. Dom fick besök precis nu. Brukar de få främmande så här dags?
Dogge ryckte på axlarna. Grannarna fick väl göra vad de ville och dessutom var inte klockan mer än halv elva på kvällen. Fredagskväll dessutom.
Taxin stod redan och tickade enkronor. Föraren, en ung man i deras egen ålder hälsade glatt.
– Nämen hej Dogge. Jag såg dig på tv i går. Det verkar ha gått bra för dig.
Dogge fick ta sig en funderare innan han kände igen drosk-kusken. Visst ja. Chauffören var en gammal skolkamrat, Ferdinand Brodin hette han visst.
– Jotack. Hur är det med dig då, Ferdinand?
– Jag kör taxi som du ser. Men det är bara tillfälligt. Jag pluggar till jurist. Jaså, du och Lelle är fortfarande som ler och långhalm?
Lelle avbröt dialogen.
– Som du ser. Kör till Adam och Mari. Vill du göra upp om ett svartpris?
Juridikstuderande Brodin visade sig helt sakna skrupler när det gällde att bedra sin arbetsgivare. En femtiolapp svart räckte för att transportera de båda festprissarna till dansrestaurangen femton kilometer norrut.
Under resans gång hann chauffören ta reda på att Lelle tjänade stora pengar som börsmäklare.
Dogge och Lelle tog sig smärtfritt förbi broilern i dörren. Efter att björnen i garderoben ryckt dem på varsin femma i garderobsavgift strosade de in i baren och beställde varsin drink.
Kvällen blev lyckad. De fick med sig varsin dam hem till Lelles nyinköpta villa i Mälarhöjden och festen fortsatte långt in på småtimmarna.
När damerna gett sig av på morgonkulan tog herrarna sig en stärkande lur på skinnsofforna i vardagsrummet innan de hjälptes åt att röja undan efter festen. När huset var normaliserat igen erbjöd sig Lelle att skjutsa sin gamle kompis hem. Dogge nickade tacksamt och snart satt de i Lelles årsgamla Mercedes. De anlände till Runvägen en kvart senare. En flyttbil blockerade infarten. Dogge trängde sig förbi medan den avflyttande grannen nickhälsade.
– Konstigt. Hon hade ju främmande så sent som i går kväll. Men det kanske rörde sig om en avflyttningsfest, tänkte Dogge och åkte upp till sig.

Resten av helgen förflöt i ett lugnt tempo. Dogge tillbringade lördagskvällen framför tv-n. Söndag förmiddag rotade han fram bilnycklarna och körde till OK: s gör-det-självhall där hans Datsun fick en rejäl översyn med avslutande tvätt. Sedan tog han en sväng förbi sina föräldrar och lät sig bjudas på söndagsmiddag. Slottsstek med inlagd gurka och gelé. Han stannade till vid kiosken och köpte kvällstidningarna på hemvägen. Med tidningarna som sällskap lade han sig i soffan och hade en riktigt mysig söndagskväll.
Dagen därpå ringde Dogges väckarklocka tidigt. Han steg upp, gjorde morgontoalett, åt frukost och läste DN. När han lämnade lägenheten noterade han att namnskylten på grannens dörr var utbytt. K. Kindblom stod det. Ibland är det tydligen snabba puckar, tänkte han medan han stod i hissen.
Måndagen den 15 oktober var gråmulen. Dessutom regnade det. Dogge grinade illa åt det usla vädret som fått hans goda humör att försvinna. Han gick med långa steg till busshållplatsen och tog 744: an till Rågsved. Där bytte han till tunnelbanan. Strax innan klockan slog åtta visade han upp sitt nya tjänstekort för vakten på Sveriges Television.
Dogge blev insläppt och gick till sin kontorsmodul. Han lyfte telefonluren och ringde växeln.
– Hej. Jag har inte fått några telefonkataloger ännu. Kan du ge mig telefonnumret till Bofors i Karlskoga?
Telefonissan levererade det önskade telefonnumret efter mindre än en minut. Dogge lät luren studsa i klykan innan han slog numret till Sveriges enda krigsindustri.
Han blev kopplad till presschefen, herr Bewert, och presenterade sina önskemål.
– Jag skulle vilja ha en kopia på kontraktet med DDR angående de haubitsar ni levererade i våras.
Bewert var tveksam. Han förklarade att det rörde sig om topphemliga handlingar. Dogge hade hunnit bli varm i kläderna, så han påminde Bewert om att Dogge representerade den tredje statsmakten och att Bewert kunde bli uthängd med namn och bild i televisionen om han inte skötte sig.
Bewert suckade djupt. Han lovade att ta en Xeroxkopia på dokumentet och skicka kopian till tv-huset.
När Dogge lagt på luren knackade det på dörren. Dörren öppnades och Gary Engström steg in i sällskap med två overallklädda män som bar ett mindre kassaskåp mellan sig.
– Gomorron. Jag tänkte bara att du skulle få ett säkert skåp att förvara dina dokument i, sade Engström med ett leende.
Dogge Falk log tillbaka. Gary hade tydligen underskattat honom.
– Jag har redan ett värdeskåp hemma i lägenheten. Alla papper finns i tryggt förvar där, svarade han.
– Du borde inte ha allt hemma i din bostad. Om något skulle hända dig vore det ju bra om vi kunde komma åt dina handlingar så att vi kan fortsätta söka sanningen, sade Engström barskt.
Dogge lovade nyhetschefen att samtliga dokument skulle placeras i det nyinstallerade skåpet i tv-huset. När han till slut blev lämnad ensam lyfte han telefonluren och ringde Rikspolisens växel. Han bad att få bli kopplad till den som arbetade med utlandsärenden. Tyvärr så fanns inte Walter Köge på sitt tjänsterum, men damen i växeln lovade att ta ett meddelande.
– Be att han ringer upp mig när han kommer in, sa Dogge och ringde av.
Dogge skulle ha blivit förskräckt om han visste vad Köge hade i görningen. Strax efter det att Dogge lämnat sin lägenhet rapporterade ”den nya grannen” att kusten var klar för buggning.
Köge dök upp en halvtimme senare. Han hade en stab med tekniker i sällskap.
De började med att dyrka upp låset till Dogge Falks bostad. När Köge fick syn på den trådlösa telefonen brast han i skratt.
– En smuggeltelefon. Perfekt. Kolla vilken frekvens den jobbar på så ordnar vi med en slavsändare i grannlägenheten. Två av teknikerna nickade och började med att duka upp en del radioutrustning på Dogges köksbord.
Medan pejlandet pågick övervakade Köge att resten av buggningen fortgick som den skulle. Då grannlägenheten endast vette mot Dogges vardagsrum insåg Köge att de skulle få nöja sig med att avlyssna den trådlösa telefonen samt vardagsrummet. Det stod en gammal svart bakelittelefon i hallen, men Köge antog att den bara fungerade som prydnad.
Teknikern i grannlägenheten borrade ett smalt hål i betongväggen. När borret var framme vid Dogges tapet släppte han knappen och tryckte in en liten strålningsmikrofon i borrhålet. Efter en provkörning av arrangemanget visade det sig att allt fungerade över förväntan. Från och med nu skulle allt som försiggick i Falks vardagsrum samt allt som sades i den trådlösa telefonen spelas in på den röststyrda bandspelare som installerats i lägenheten intill.

För Dogge Falks del fortsatte måndagen i ett lugnt tempo. Köge hörde inte av sig och Boforspappren skulle inte hinna fram förrän tidigast dagen därpå.
Efter att ha lunchat tillsammans med Gary Engström, som påminde Dogge om vikten att förvara samtliga dokument i ärendet i det nyinstallerade kassaskåpet, ringde han det telefonnummer han fått till sin kontakt hos STASI.
Det var ingen som svarade så Dogge drog på sig jackan och gjorde kväll redan vid halv tvåtiden på eftermiddagen.
Dagen därpå samlade han ihop alla handlingar och stoppade ner dem i en sliten portfölj från skoltiden. Han åkte kommunalt till tv-huset och sitt lilla redaktionsrum. Där låste han in dokumenten i kassaskåpet. När det var gjort gick han ut till automaten i korridoren och hämtade en kopp kaffe. Med muggen i näven gick han tillbaka till sitt rum och satte sig bakom skrivbordet.
Han läppjade på den heta drycken och lät tankarna fara.
Plötsligt knackade det på dörren. Det var vaktmästaren som kom med dagens post.
Förutom interntidningen Vipåtv och ett par andra publikationer fick han ett kuvert med Bofors logotyp i nedre vänstra hörnet.
Dogge väntade tills vaktis gått vidare på sin runda innan han sprättade upp kuvertet. Kontraktet med DDR var skrivet på tyska och undertecknat av tre personer. Bofors´ exportchef Pär Algotsson, en Markus Wolf som representerade DDR, samt ett bevittnande av namnteckningarna. Bevittnandet var signerat av Walter Köge.
Dogge lyfte telefonluren och slog Köges direktnummer. Han fick svar efter andra signalen.
Köge beklagade sig över att han inte ringt tillbaka.
– Ibland är det fullt upp. Då hinner man inte med allt, ursäktade sig Köge och föreslog att de båda skulle träffas.
– Vad sägs om redan i eftermiddag, frågade Dogge.
Köge föreslog att de skulle mötas på Centralens Restaurang och äta lunch tillsammans. Dogge samtyckte med ett leende. Han insåg att SÄPO-mannen gärna lät sig bjudas på en matbit. Dogge tog fram plånboken och bläddrade i sedelfacket. Jodå, där fanns tillräckligt för en rejäl lunchnota och mer därtill. Han stoppade på sig plånboken och ögnade igenom Boforskontraktet en gång till. Haubitsarna hade tydligen skickats med ASG: s lastbilar ner till Trelleborg där ett lastfartyg från DDR tagit över. Fartyget skulle sedan ha gått vidare till hamnstaden Rostock där den farliga lasten skulle ha lossats. Vad som hände därefter var fortfarande höljt i dunkel.
Dogge drog på sig jackan och låste in kontraktet i kassaskåpet. Han småsprang till tunnelbanestationen vid Karlaplan och hann precis med ett tåg mot sydväst.
Under de minuter tunnelbaneresan tog i anspråk bestämde sig Dogge för att låtsas som han inte kände till Köges vittnesunderskrift på kontraktet.
– Bäst att man spelar dum. Tänk om karlen är inblandad på något vis, tänkte Dogge Falk när han steg av tåget på T-Centralen.
När Dogge kommit fram till restaurangen anmälde han sin ankomst till hovmästaren som visade honom till ett fönsterbord. Där satt redan en vältränad och muskulös herre i 40-årsåldern. Mannen reste sig upp och sträckte fram näven.
– Douglas Falk förmodar jag. Mitt namn är Walter Köge, men du kan kalla mig för Walt.
De hälsade. Köge hade ett fast, på gränsen till hårt grepp när han hälsade. Dogge sträckte sig efter menyn och snart hade de varsin råbiff framför sig. Köge beställde starköl till maten medan Dogge nöjde sig med isvatten. När kaffet stod på bordet tog Dogge upp sitt ärende.
– Jo Walt, jag har ramlat på en historia om eventuell vapensmuggling till Kina…
Han berättade historien på ungefär samma sätt som han dragit den för Gary Engström. Dogge var noga med att inte berätta för mycket. Framför allt skulle han inte ens antyda om att han kände till Köges namnteckning på kontraktet. Köge lyssnade uppmärksamt.
– Jaha du Dogge. Det verkar som du kommit en fin historia på spåren. Kina är ett av de länder som regeringen beslutat att inte exportera vapen till. Kontrakten med Bofors är av naturliga skäl hemliga, men jag kan garantera dig att det inte finns några luckor. Det måste vara östtyskarna som bedrar oss om det nu har exporterats några haubitsar överhuvudtaget. Jag tycker att du ska snoka vidare i det här, men lämna Bofors ifred. Leta i DDR och hör av dig till mig om det händer något.
Dogge lovade att hålla kontakten. Köge reste sig och tog farväl medan Dogge vinkade på servitrisen för att betala lunchnotan.

När Dogge betalat vek han ihop notan och stoppade ner den i ett av sedelfacken i plånboken. Notan kunde vara bra att ha inför deklarationen även om det glunkades om att skattmasen var på gång med begränsningar när det gällde representation.
Han gick med snabba steg genom Centralhallen och tog trapporna ner i underjorden.
– Opraktiskt. Först ner för en trappa, sen genom spärren och till slut uppför en trappa för att komma till perrongen. Vansinne, tänkte Dogge medan han sprang uppför trappan till pendeltåget. Han hade missat tåget med två minuter så han fördrev de följande 28 minuterna med en kvällstidning och en Marlboro.
Tåget rullade in. Det var ett av de gamla extratågen från trettiotalet. Bruna vagnar som drogs av ett lika brunt ellok. Dogge gillade de äldre tågen bäst. Dels var de plyschöverdragna sofforna bekvämare än de blå galonbritsar som fanns på de moderna tågen. Dels fanns det faktiskt en toalett ombord. Den klassiska vattenflaskan var däremot tom.
Dogge slog sig ned och tåget rullade söderut. Vid Stockholms Södra steg en flyktigt bekant kvinna ombord. Det var hon som hade bott i lägenheten intill Dogges men flyttat under helgen.
Dogge nickade åt henne och makade åt sig så att den före detta grannen fick plats. Dogge påminde sig om att hon hette Elsy i förnamn. De kallpratade ända fram till Stuvsta där hon skulle stiga av. Hon tittade nervöst på Dogge och satt kvar. De gjorde sällskap nedför trapporna vid Huddinge Station.
– Dogge. Har du tid med en fika på Castello. Jag måste tala med dig om en sak. Elsy såg så allvarlig ut att Dogge blev smått skrämd. Han nickade.
De gick in på konditori Castello och tog varsin kaffe. De satte sig i ett avskilt hörn av lokalen så att ingen obehörig skulle kunna höra vad som sades.
– I fredags kväll ringde det på dörren. När jag öppnade trängde sig två karlar in. De krävde att få köpa min lägenhet. Till slut kom vi överens. Jag fick ett fint radhus i Myrängen i stället. Problemet är bara att det var SÄPO som köpte lägenheten, sade hon.
– Vad är det för problem med att det var SÄPO, frågade Dogge.
– Fattar du inte? Din lägenhet är den enda som vetter mot min. De vill väl lyssna på vad du har för dig. Nog har jag fattat att du rotar i en massa konstigheter ibland, men nu bör du ta dig i akt.
Dogge funderade och blev alldeles darrig. Elsy hade rätt. Det kunde inte bero på något annat än avlyssning. Han beskrev Köges utseende så noga han kunde för Elsy och hon bekräftade.
– Exakt så såg han ut. Det verkade vara han som bestämde, sa Elsy med skärpa.
Trots den laddade situationen upptäckte paret att de trivdes i varandras sällskap. Dogge räckte över sitt visitkort och Elsy kladdade ner sitt telefonnummer med läppstiftet på en servett.
Hon föreslog att de skulle träffas igen följande fredag.
– Vi kan ju äta middag tillsammans. Så får du gå husesyn i mitt nya radhus samtidigt, sa Elsy och reste sig. Dogge hjälpte henne på med kappan och lovade att ringa senare under veckan så de kunde komma överens om en tid som passade.
Dogge tog en promenad hem till Runvägen. Under de tio minuter som promenaden tog funderade han över sin situation. Han insåg att han gjort rätt som inte avslöjat allt han visste för Köge. Tänk om Köge var inblandad i vapensmugglingen. Det hade ju uppdagats en del som tydde på att så var fallet.
När Dogge kommit hem gick han igenom posten under tystnad. Bara vetskapen om att andra satt och lyssnade på vad som försiggick i hans bostad fick honom att vara tystare än vanligt. Efter en stund kom han på sig med att vara överdrivet tyst, så han ställde sig i köket och började slamra med disken.
När han diskat klart slog han på tv:n och lutade sig tillbaks i soffan. Plötsligt ringde telefonen. Dogge sprang in i sovrummet där den trådlösa låg på laddning. Han svarade på fjärde signalen. Det var Gary Engström som lät mer än upphetsad.
– Kolla på Aktuellt i kväll. Nu börjar det hända grejor som kan ha med ditt scoop att göra. Jag ringer efteråt så får vi snacka om hur vi ska fortsätta.
Dogge bytte kanal till ettan för att inte riskera att missa Aktuellt. När vinjetten var över drog nyhetsankaret rubrikerna. Dagens huvudnyhet handlade om att en man blivit knuffad ner på tunnelbanespåret och överkörd av tåget. Offret avled direkt. Han hette Pär Algotsson och arbetade som exportchef på Bofors.

Sommarföljetongen del 1

Tänkte bjuda på lite underhållning med att lägga ut en av mina böcker på bloggen.
Ett kapitel i taget, med några dagars mellanrum.
Om någon inte kan hålla sig finns boken att beställa via e-post: lasse snabel-a ljmedia.se. Bloggpriset är 120 kronor inkl. frakt.
Här kommer första kapitlet:

SCOOPET

Förord.
Käre läsare.
Denna bok beskriver en fiktiv händelse under några höstveckor Orwells år 1984.
De platser som förekommer har jag försökt beskriva så noggrant som möjligt. Många gamla Huddingebor lär nog smila en smula och bli lite nostalgiska Knappt tre månader efter att bokens handling tar slut revs till exempel gamla Huddinge Station och Huddinges nya centrum invigdes 1985.
Handlingen utspelas även i Berlin. 1984 var Berlin en delad stad. Västberlin var en liten ö i det kommunistiska Östtyskland, östra Berlin var huvudstad i DDR, Deutsche Demokratische Republik. Som medborgare i ett västland fick man från Västberlin ansöka om dagvisum för att besöka stadens östra delar.
Med hjälp av ett par vänner som regelbundet besökte Berlin under de åren har jag lyckats att återskapa den gråtrista stadsbild som rådde i forna Östberlin.
Den läsare som uppnått mogen ålder minns säkert några av de händelser som beskrivs i boken. Jag har nämligen blandat friskt. En del av det som finns att läsa på de följande sidorna har inträffat i verkligheten och skapade stora rubriker på sin tid.
Det förekommer en hel del namngivna personer. En del namn kan tyckas vara bekanta.
Glöm då inte att det här är en roman. En påhittad historia av en skribent som är väl medveten om författarens frihet.
För det kan väl ändå inte vara så att hela den här historien har inträffat i verkligheten?
Läs boken och avgör själva!
LJ


KAPITEL 1

Fonden var fenomenalt tv-mässig.
Douglas ”Dogge” Falk kastade ett öga i monitorn och såg sig själv framför ett flygplan som omringades av poliser och säkerhetsfolk. De blå utryckningsljusen blixtrade och skapade en dramatisk bild.
Dogge greppade mikrofonen och avrundade kvällens Aktuellt-inslag:
– Kapardramat i Köpenhamn slutar alltså lyckligt. Det här är Douglas Falk på plats på Kastrup för Aktuellt. Tillbaka till Claes i studion.
Tv-tittarna kunde se hur Dogge tonades bort och nyhetsankaret Claes Elfving kom i bild. Elfving rättade till slipsen och fäste blicken på promptern.
– Tack Dogge. Dagens händelser i Afghanistan…
Elfving avbröts mitt i en mening när teknikern från Malmö-tv drog ur kontakten.
– Snyggt jobbat, Dogge. Hänger du med på en pilsner?
Dogge Falk skrattade.
– Jag har visst missat stockholmsplanet. Jag får nog kinesa i Malmö i natt, så visst kan vi ta en pilsner. I Malmö eller här i Köpenhamn?
– I Köpenhamn så klart. Kongens By är både billigare och gemytligare. Hem kan du ta nattåget. Du kan kvarta på tåget så är du hemma i morgon bitti, svarade teknikern och drog igen dörren till OB-bussens skåp.
De båda männen tog farväl av OB-bussens chaufför innan de vinkade in en taxi. En Mercedes med grön takskylt med firmanamnet ”TAXA” stannade. De äntrade taxin och bad föraren att köra dem till stan.
Dogge och teknikern hittade snart ett ledigt bord på ett ställe i Nyhavn. Dogge lät teknikern ta befälet. Som skåning borde han ju kunna de danska sederna bättre än en nollåtta på besök, tänkte Dogge Falk.
Snart hade de varsin Carlsberg Hof med tillhörande snaps, Aalborgs Jubileumsakvavit, framför sig. De skålade och tog varsin djup klunk innan de dissekerade smörgåslistan. Till slut bestämde sig Dogge för en med ”pillede rejer i trængsel”. Teknikern tog den något billigare ”rostbøf med agurker”.
De småpratade medan de väntade på smörrebröden. Teknikern var nyfiken på hur en frilans kunde få jobb som reporter vid ett kapardrama.
– Jag hade just landat med pendelplanet från Berlin. Jag håller på att kolla upp en grej där. När jag var på väg till gaten såg jag att det var en massa aktivitet ute på plattan. När jag fått reda på vad som hänt ringde jag Aktuellts centralredaktion och de skickade över dig och OB-bussen. De litar tydligen inte på reportrarna i Malmö, svarade Dogge.
– Våra reportrar går hem klockan fem, suckade teknikern och högg in på rostbiffstraven som just serverats. Dogge pressade lite citron över sin hög med räkor innan han började äta. Räkorna smakade utmärkt. Den lilla brödskivan i botten verkade mest finnas där som en ursäkt för att kalla anrättningen för smörgås.
De skålade och svepte sina snapsar. Efter ytterligare varsin sval Hof gjorde de sällskap till Flygbåtsterminalen. De hann precis med ”Flyvefisken” och steg i land i Malmö efter ytterligare några danska pilsner.
Teknikern vinkade på en taxi och Dogge följde med till centralstationen. Nattåget norrut skulle avgå en halvtimme senare och det fanns lediga liggplatser ombord.
Dogge löste biljett och installerade sig på tåget. Han hade tilldelats en överslaf. I underslafen satt en rödbrusig herre med ett halvt tandborstglas whisky i näven. Mannen presenterade sig som Nils Adamsson, resande i intima hygienartiklar. Adamsson erbjöd sitt resesällskap att göra honom sällskap men Dogge kände sig både trött och sliten så han tackade nej och klättrade upp i kojen.
Tågsättet rullade igång och Dogge somnade snart av stålhjulens taktfasta dunkande mot rälsskarvarna.
Någonstans i norra Småland vaknade han med ett ryck. Alltför snart insåg han vad, eller snarare vem, som väckt honom. Hans resesällskap hade sent omsider lagt sig och nu sov han som en klubbad säl. Snarkningarna skulle kunna väcka döda!
Dogge suckade och rotade fram materialet han samlat på sig i Berlin. Han gick igenom sina anteckningar och en del handlingar han fått köpa av en kontakt i Västberlin. Allt verkade vattentätt. Några veckors research ytterligare så skulle hans livs scoop vara i hamn.
– Måste kolla lite med SÄPO och med Bofors. Sen skulle det inte skada med några fler bevis från östtyskarna, tänkte han innan han låste in dokumenten i resväskan.
Några minuter senare somnade Dogge Falk av ren utmattning. Han drömde om att han fått anställning på ett sågverk i Norrland.

När tåget rullade in på Stockholms Central stod Dogge beredd med sin väska i vestibulen. Han fimpade sin Marlboro i den väggfasta askkoppen innan han tryckte upp dörren och steg av tåget. Han gick genom centralhallen och stannade till vid Pressbyrån. Då Dagens Nyheters tidningsbud förmodligen redan dumpat hans morgontidning hemma i brevinkastet köpte han konkurrentbladet, Svenskan, för att ha lite läsning på vägen hem.
Han gick ned för trapporna och tog pendeltåget mot Södertälje. Då klockan bara hunnit slå åtta på morgonen var den gråblå motorvagnen nästan tom på passagerare. Dogge kunde bre ut sig och njuta av sin tidning i fred.
När tågvaktens röst basunerade ut att nästa uppehåll var Huddinge vek Dogge ihop sin tidning och reste sig. Han var ensam om att kliva av på Huddinge Station. På den andra perrongen, den för norrgående tåg, rådde det normal morgonträngsel. Dogge ruskade olustigt på sig.
– Tur att man är frilans och bestämmer över sin egen arbetstid, sa han för sig själv medan han gick nedför trappan till gångtunneln.
En svag doft av urin nådde hans näsborrar när han kommit till trappans fot. Han brydde sig inte. Han gick till vänster och stod snart vid busshållplatsen. Buss nummer 744 kom efter ett par minuter och transporterade honom vidare till Kvarnbergsplan.
Dogge ginade in bakom ICA Kvarnen, nickade åt Lås-Arne Malmström som just öppnat bakdörren till sin butik och fortsatte genom lekparken. Snart stod han utanför porten till niovåningshuset med adress Runvägen 10. Dogge bodde i en HSB-tvåa på sjätte våningen.
Dogge ryckte upp porten och klev in i farstun. Hissen stod nere så det var ett ögonblicks verk att sätta sig i rörelse uppåt. Trettioåtta sekunder senare låste han upp dörren till lägenheten, sopade undan en del post med foten och klev över tröskeln. Äntligen hemma!
Dogge stängde dörren till lägenheten och började gå igenom posten. Ett efterlängtat arvode från den finska televisionen, YLE, fick störst uppmärksamhet. Finnarna hade till och med lagt på en veckas traktamente så beloppet blev hela 11 827 svenska inflationskronor.
Han stoppade utbetalningskortet i plånboken innan han gick in i sitt kombinerade sov-och arbetsrum för att rota fram den blå Postsparbanksboken. Bankboken låg på sin plats i översta lådan i kassaskåpet. Postsparbanksboken förresten. Numera var den i en annan blå nyans och bar PK-Bankens logotyp. Posten hade börjat rationalisera, men det var fortfarande möjligt att ta ut och sätta in pengar samtidigt som man skötte sin korrespondens. Innan han stängde kassaskåpet lade han in sina handlingar från Berlin. Han låste skåpet noga och stoppade nyckeln i byxfickan.
Telefonsvararen blinkade. Dogge ignorerade svarsmaskinen och plockade upp DN från hallgolvet innan han slog sig ned vid köksbordet. Han skummade igenom tidningen medan han rökte en cigarrett. När han var klar öppnade han balkongdörren för att vädra innan han gick tillbaks till telefonsvararen. Väl framme tryckte han ned knappen för avlyssning och lyssnade av det enda meddelandet. Sveriges Televisions nyhetschefs röst ljöd genom högtalargallret.
– Tjena Dogge. Suveränt inslag du gjorde i Aktuellt i går. Vi måste träffas för att snacka och reda ut det ekonomiska. För du jobbar väl inte gratis, hä-hä? Ring mig på…
Dogge slutade lyssna. Garys telefonnummer var ett av dem han kunde utantill. Han greppade den olagliga trådlösa telefonen han smugglat med sig från en reportageresa i USA och slog numret. Snart hade han Gary Engström på tråden och de beslutade att träffas omedelbart efter lunch.
Ordet lunch fick det att suga i magen på Dogge. Han hade faktiskt inte ätit något sedan smörrebrödet i Köpenhamn kvällen före. Han gick ut i hallen och tog på sig ytterkläderna. Efter en tiominuterspromenad var han framme vid Posten där han löste in utbetalningskortet. 6 827 kronor åkte direkt in på bankboken medan de resterande femtusen placerades på checkkontot. Lite rörelsekapital kunde vara bra att ha, särskilt nu när han var upptagen med att gräva fram sitt stora scoop.
Efter att ha avnjutit en lunch hos Huddingekrögaren Eric Falk (som tyvärr inte var någon släkting till Dogge) gick han till stationen. Efter att ha forcerat gångtunneln tog han av till höger, passerade det gamla stationshuset och gick in i baracken för avresande norrut.
Han visade sitt månadskort för spärrvakten och hann precis med 12.23-tåget mot Märsta.
Efter lite krånglande med tunnelbana och buss steg Dogge Falk in genom entrédörren till tv-huset på Oxenstiernsgatan. Vakten tittade surmulet på honom innan han lyfte luren och slog Engströms direktnummer. Ett par minuter senare kom Gary Engström själv och hämtade sin besökare. Dogge kunde inte motstå frestelsen att räcka ut tungan åt den surmulne vakten som inte verkade lita på en enda levande människa.

Nyhetschefen gick före genom de oändliga korridorerna. Strax var de framme vid Gary Engströms kontorsmodul. Engström öppnade dörren och visade in sin gäst.
Dogge satte sig i besöksfåtöljen efter en gest från Engström. Han avvaktade att hans värd skulle börja tala.
– Som sagt. Snyggt jobb du gjorde på Kastrup. Det är just såna frilansar vi behöver. Är du nöjd med 4 000 för jobbet?
Dogge skruvade lite på sig innan Gary Engström fortsatte:
– I arvode alltså. Sen lägger vi till, ähum ska vi säga två papp. Kalla det traktamente eller omkostnader eller vad du vill. Blir det bra så?
Dogge nickade. Summan var högre än vad han skulle vågat föreslå. Tv var ett bra sätt att synas och syntes man i tv var man helt plötsligt ansedd som en etablerad journalist. Det visste även Gary Engström, men han hade ytterligare en anledning att hålla sin löshäst på gott humör.
– Jag hörde av Malmö-killarna att du har ett scoop på gång, sade nyhetschefen plötsligt.
Dogge rös till där han satt i fåtöljen. Hade ryktet redan spridit sig? Det var ju känsliga grejor han snokade i. Han bekräftade med ett kort ja.
– Berätta. Är det någonting för Aktuellt så hoppas jag att vi får förhandsrätten, sade Gary Engström. Dogge började berätta sin historia.
Under ett turistreportage i dekadenta Västberlin hade han träffat en kvinna som lovat att sammanföra honom med en person som kunde ge honom en riktig pangnyhet.
Ett par dagar senare hade kvinnan hört av sig till hotellreceptionen. Dogge hade träffat henne och blivit presenterad för en man som bodde och arbetade i öst. Mannen berättade att det förekom omfattande illegala vapenaffärer i vilka Sverige och Bofors skulle vara inblandade.
Dogge insåg direkt att det rörde sig om ett stort avslöjande. Ett avslöjande som kunde slå Watergateaffären med hästlängder. Tyvärr var inte informationen gratis.
– Jag fick betala killen nästan femtusen spänn i svensk valuta. Men jag fick en hel del kött på benen för den slanten, sade Dogge.
Gary Engström satte sig lite bekvämare på stolen, tvinnade mustaschen och nickade åt Dogge att fortsätta.
– Bland annat fick jag en kopia på ett kontrakt enligt vilket DDR säljer Boforshaubitsar till Kina. Så vitt jag vet står Kina på vår svarta lista vad det gäller vapenexport.
Engström nickade och började fylla sin Dunhillpipa med tobak.
– Avslöjade din östtyske kontakt var han jobbar någonstans, frågade Engström och tände pipan.
– Ja. Han är krypteringstekniker hos STASI, den östtyska säkerhetspolisen, svarade Dogge.
– STASI. Visserligen är det 1984 just nu, men där borta lever de som i Orwells roman. Det borgar bland andra STASI för. Behöver du någon hjälp så säg bara till, sade Gary Engström.
Efter en halvtimme hade Engström beslutat att Dogge skulle få disponera ett arbetsrum i tv-huset och att han skulle få använda sig av televisionens arkiv samt av researchavdelningen utan restriktioner eller frågor. Nyhetschefen ringde efter en fotograf som kom på minuten. En kopp kaffe senare var han tillbaka med ett färskt passerkort, ett så kallat SR-kort, så att Dogge skulle kunna ta sig förbi vaktens argusögon i fortsättningen.
– Synd att jag inte tänkte på att lipa på kortet, tänkte Dogge och började fnissa för sig själv.
– Jag ser att du är trött. Du hade ju fullt upp igår med kapningar och annat jox. Dessutom brukar man ju inte sova särskilt bra på nattåg, sade Engström deltagande.
Dogge nickade instämmande för att inte avslöja varför han fnissat.
– Jag behöver kontraktskopior från Bofors och ett snack med någon från SÄPO. Kan du fixa det, frågade Dogge samtidigt som han reste sig ur fåtöljen.
– Visst. Jag lägger en lapp till researcharna om kontraktet och ringer min kontakt på SÄPO, eller SÄK som de säger själva.
Engström tecknade åt Dogge att vänta medan han lyfte telefonluren. Strax hade han säkerhetspolisen på tråden och gjorde upp om ett möte morgonen därpå.
– Sådärja. Nu ska jag bara skriva ut en check på 6 000 krisch. Det var ju den summan vi kom överens om, sade Gary Engström och plockade fram checkblocket.
Dogge noterade att Engström råkat skriva fel datum på checken men han lät saken bero. Det rörde sig om gårdagens datum, den 11 oktober 1984, så checken skulle gå att lösa in på momangen trots feldateringen.

Billös efter nästan 30 år

I dag sålde jag bilen som jag ägt i snart elva år.
Jag hade i och för sig lagt ut några trevare om att bilen var till salu under drygt ett år, men inte ansträngt mig för att bli av med denna penningslukare. Sent ska syndaren vakna, liksom...
Jag köpte min första bil i februari 1980. Sedan dess har jag oavbrutet varit bilägare, även om jag vid ett par tillfällen haft fordonen avställda.
De avställda bilarna har körts ändå, i ungdomligt oförstånd.
Jag hade lånat ut min Opel Rekord 1900, tvådörrars HT med grymmaste stereon i stan, till en dåvarande polare som smällde den. Då fick jag en obesiktigad Volvo 164 som ersättning. Volvon klarade inte bilprovningens skärseld, men bilen var ball. Den fick rulla i skydd av mörkret tills jag sålde den och köpte en Chrysler Valiant i stället. Volvon sålde jag till dåvarande streetracern Fredde Fagerströms polare Leffe som behövde växellådan och bakaxeln till sin gatracer, en Volvo PV. Så vitt jag vet kapades karossen i bitar och dumpades i en container i Flemingsberg när drivlinan var bärgad.
Vallen var också rätt ball. En 64:a med tryckknappsautomat och slantsexa. En amerikansk variant på Volvo Amazon, liksom. Tyvärr så blev jag sugen på max ax, så Fredde Fagerström (Fast Fred) fick mickla lite med sexan. När han var klar körde jag ifrån grannens Camaro, men när jag skulle lägga en burnis blev fästet för mycket så en bladfjäder slets tvärt av. Det blev några kvällar och nätter på rygg under bilen för att få den i kördugligt skick igen. Jag ägde samtidigt en MG Midget, en jätterisig cab som aldrig besiktigades, som jag hade en sommar tillsammans med en kompis. När sommaren var över och "badbilen" gjort sitt sålde vi den.
Nåväl, min Volvo S40 köpte jag vintern 1999 och den har varit en trogen vän i alla år. I början tog jag bilen överallt dit jag skulle, även till ICA, 300 meter hemifrån.
När jag började bry mig om min hälsa och började gå i stället har bilen mest blivit stående. Ska jag handla tar jag med mig en ryggsäck och knallar till centrum eller till min lokala ICA-butik.
När jag upptäckte att jag kör mindre än 20 mil om året (med den bilen) var det läge att tänka om. Bara min p-plats kostar 1 800 kronor om året, försäkringen 4 000, skatten 1 800 och så vidare. Värdeminskningen är väl redan i bottenläge antar jag.
Rogers frus son från ett tidigare äktenskap, Daniel, fick tillgång till nycklarna i tisdags och på så vis lite tid att känna på kärran. Han är i mitten av de 20 och jag vet hur man tänker i de åren. Hans andra alternativ var en VW Golf VR6, en klart roligare bil än min grå Volvo, men Danne var klok nog att köpa min trotjänare till ett bra, men inte kanonpris.
Hoppas att han får många års glädje av "Gamla Bettan" innan hon säckar ihop.

Svettigt

Allzå (för att få en koppling till släpkärran i förra inlägget), när vi hade turistat och shoppat klart i metropolen Borlänge åkte vi tillbaka till huset.
Hägge var tvungen att rensa hängrännorna samt klippa gräset. Jag hade erbjudit mig att stå för gräsklippningen medan han klängde omkring på tak och stegar.
På så vis skulle ju rubbet vara fixat på ett par timmar.
-Det är lugnt. Man blir bara lite svettig av gräsklippning, sa Hägge.
Jag drog igång klipparen, en Stiga av sjuttiotalsmodell tror jag. Började dra den fram och tillbaka över den enorma gräsmattan. Körde systematiskt som pappa lärde mig i späda år. Efter fem minuter kände jag att det var läge att ta av mig tröjan. Svetten började göra sig påmind.
När gräset var klippt, nästan två timmar senare, hade jag tagit fem raster för vätskepåfyllning. Brillorna var vita av de saltavlagringar som svetten åstadkom. Duschen efteråt var en av de skönaste jag upplevt!
Hägge bjöd på en öl efteråt, Eriksbergs sommarbrygd, vilken var den godaste öl jag druckit i hela mitt liv. Planerade att köpa hem några stycken innan de tar slut, men när jag rekommenderade Roger samma sort sågade han den. Han hade också provat den bärsen och gillade den inte.
Hmmm, det kanske var tillfället som avtrubbade mitt omdöme. Måste köpa ett par och testa under lugnare former.

Gulligt, eller?

Har besökt polaren Hägges sommarställe i Rommeholen, strax söder om Borlänge.
När vi stod i kön på ICA Maxi ringde Bitte, som kommer från just den stan. När hon fick höra att jag fanns i hennes forna hemstad fick jag ett smakprov på dialekten från en äkta dalkulla! Ballt!!!
Vi snackade om ett event som kommer att drabba alla er bloggisar. Håll ögonen öppna framöver.
Givetvis passade vi på att turista lite. Hägge visade mig en strutsfarm. Okej, inget unikt direkt, men farmen var väldigt turistisk och anpassad för barnfamiljer med bland annat ett särskilt hus där man fick kolla in gulliga strutskycklingar.
Döm om min förvåning när bonden (eller farmaren kanske det heter) drog förbi med sin traktor som hade en vagn baktill. Vagnens tillverkare (antar jag) hade sitt firmanamn längs sidan: MENGELE.
Då fick jag lite taskiga vibbar, så vi drog vidare.