Sommarföljetongen del 1

Tänkte bjuda på lite underhållning med att lägga ut en av mina böcker på bloggen.
Ett kapitel i taget, med några dagars mellanrum.
Om någon inte kan hålla sig finns boken att beställa via e-post: lasse snabel-a ljmedia.se. Bloggpriset är 120 kronor inkl. frakt.
Här kommer första kapitlet:

SCOOPET

Förord.
Käre läsare.
Denna bok beskriver en fiktiv händelse under några höstveckor Orwells år 1984.
De platser som förekommer har jag försökt beskriva så noggrant som möjligt. Många gamla Huddingebor lär nog smila en smula och bli lite nostalgiska Knappt tre månader efter att bokens handling tar slut revs till exempel gamla Huddinge Station och Huddinges nya centrum invigdes 1985.
Handlingen utspelas även i Berlin. 1984 var Berlin en delad stad. Västberlin var en liten ö i det kommunistiska Östtyskland, östra Berlin var huvudstad i DDR, Deutsche Demokratische Republik. Som medborgare i ett västland fick man från Västberlin ansöka om dagvisum för att besöka stadens östra delar.
Med hjälp av ett par vänner som regelbundet besökte Berlin under de åren har jag lyckats att återskapa den gråtrista stadsbild som rådde i forna Östberlin.
Den läsare som uppnått mogen ålder minns säkert några av de händelser som beskrivs i boken. Jag har nämligen blandat friskt. En del av det som finns att läsa på de följande sidorna har inträffat i verkligheten och skapade stora rubriker på sin tid.
Det förekommer en hel del namngivna personer. En del namn kan tyckas vara bekanta.
Glöm då inte att det här är en roman. En påhittad historia av en skribent som är väl medveten om författarens frihet.
För det kan väl ändå inte vara så att hela den här historien har inträffat i verkligheten?
Läs boken och avgör själva!
LJ


KAPITEL 1

Fonden var fenomenalt tv-mässig.
Douglas ”Dogge” Falk kastade ett öga i monitorn och såg sig själv framför ett flygplan som omringades av poliser och säkerhetsfolk. De blå utryckningsljusen blixtrade och skapade en dramatisk bild.
Dogge greppade mikrofonen och avrundade kvällens Aktuellt-inslag:
– Kapardramat i Köpenhamn slutar alltså lyckligt. Det här är Douglas Falk på plats på Kastrup för Aktuellt. Tillbaka till Claes i studion.
Tv-tittarna kunde se hur Dogge tonades bort och nyhetsankaret Claes Elfving kom i bild. Elfving rättade till slipsen och fäste blicken på promptern.
– Tack Dogge. Dagens händelser i Afghanistan…
Elfving avbröts mitt i en mening när teknikern från Malmö-tv drog ur kontakten.
– Snyggt jobbat, Dogge. Hänger du med på en pilsner?
Dogge Falk skrattade.
– Jag har visst missat stockholmsplanet. Jag får nog kinesa i Malmö i natt, så visst kan vi ta en pilsner. I Malmö eller här i Köpenhamn?
– I Köpenhamn så klart. Kongens By är både billigare och gemytligare. Hem kan du ta nattåget. Du kan kvarta på tåget så är du hemma i morgon bitti, svarade teknikern och drog igen dörren till OB-bussens skåp.
De båda männen tog farväl av OB-bussens chaufför innan de vinkade in en taxi. En Mercedes med grön takskylt med firmanamnet ”TAXA” stannade. De äntrade taxin och bad föraren att köra dem till stan.
Dogge och teknikern hittade snart ett ledigt bord på ett ställe i Nyhavn. Dogge lät teknikern ta befälet. Som skåning borde han ju kunna de danska sederna bättre än en nollåtta på besök, tänkte Dogge Falk.
Snart hade de varsin Carlsberg Hof med tillhörande snaps, Aalborgs Jubileumsakvavit, framför sig. De skålade och tog varsin djup klunk innan de dissekerade smörgåslistan. Till slut bestämde sig Dogge för en med ”pillede rejer i trængsel”. Teknikern tog den något billigare ”rostbøf med agurker”.
De småpratade medan de väntade på smörrebröden. Teknikern var nyfiken på hur en frilans kunde få jobb som reporter vid ett kapardrama.
– Jag hade just landat med pendelplanet från Berlin. Jag håller på att kolla upp en grej där. När jag var på väg till gaten såg jag att det var en massa aktivitet ute på plattan. När jag fått reda på vad som hänt ringde jag Aktuellts centralredaktion och de skickade över dig och OB-bussen. De litar tydligen inte på reportrarna i Malmö, svarade Dogge.
– Våra reportrar går hem klockan fem, suckade teknikern och högg in på rostbiffstraven som just serverats. Dogge pressade lite citron över sin hög med räkor innan han började äta. Räkorna smakade utmärkt. Den lilla brödskivan i botten verkade mest finnas där som en ursäkt för att kalla anrättningen för smörgås.
De skålade och svepte sina snapsar. Efter ytterligare varsin sval Hof gjorde de sällskap till Flygbåtsterminalen. De hann precis med ”Flyvefisken” och steg i land i Malmö efter ytterligare några danska pilsner.
Teknikern vinkade på en taxi och Dogge följde med till centralstationen. Nattåget norrut skulle avgå en halvtimme senare och det fanns lediga liggplatser ombord.
Dogge löste biljett och installerade sig på tåget. Han hade tilldelats en överslaf. I underslafen satt en rödbrusig herre med ett halvt tandborstglas whisky i näven. Mannen presenterade sig som Nils Adamsson, resande i intima hygienartiklar. Adamsson erbjöd sitt resesällskap att göra honom sällskap men Dogge kände sig både trött och sliten så han tackade nej och klättrade upp i kojen.
Tågsättet rullade igång och Dogge somnade snart av stålhjulens taktfasta dunkande mot rälsskarvarna.
Någonstans i norra Småland vaknade han med ett ryck. Alltför snart insåg han vad, eller snarare vem, som väckt honom. Hans resesällskap hade sent omsider lagt sig och nu sov han som en klubbad säl. Snarkningarna skulle kunna väcka döda!
Dogge suckade och rotade fram materialet han samlat på sig i Berlin. Han gick igenom sina anteckningar och en del handlingar han fått köpa av en kontakt i Västberlin. Allt verkade vattentätt. Några veckors research ytterligare så skulle hans livs scoop vara i hamn.
– Måste kolla lite med SÄPO och med Bofors. Sen skulle det inte skada med några fler bevis från östtyskarna, tänkte han innan han låste in dokumenten i resväskan.
Några minuter senare somnade Dogge Falk av ren utmattning. Han drömde om att han fått anställning på ett sågverk i Norrland.

När tåget rullade in på Stockholms Central stod Dogge beredd med sin väska i vestibulen. Han fimpade sin Marlboro i den väggfasta askkoppen innan han tryckte upp dörren och steg av tåget. Han gick genom centralhallen och stannade till vid Pressbyrån. Då Dagens Nyheters tidningsbud förmodligen redan dumpat hans morgontidning hemma i brevinkastet köpte han konkurrentbladet, Svenskan, för att ha lite läsning på vägen hem.
Han gick ned för trapporna och tog pendeltåget mot Södertälje. Då klockan bara hunnit slå åtta på morgonen var den gråblå motorvagnen nästan tom på passagerare. Dogge kunde bre ut sig och njuta av sin tidning i fred.
När tågvaktens röst basunerade ut att nästa uppehåll var Huddinge vek Dogge ihop sin tidning och reste sig. Han var ensam om att kliva av på Huddinge Station. På den andra perrongen, den för norrgående tåg, rådde det normal morgonträngsel. Dogge ruskade olustigt på sig.
– Tur att man är frilans och bestämmer över sin egen arbetstid, sa han för sig själv medan han gick nedför trappan till gångtunneln.
En svag doft av urin nådde hans näsborrar när han kommit till trappans fot. Han brydde sig inte. Han gick till vänster och stod snart vid busshållplatsen. Buss nummer 744 kom efter ett par minuter och transporterade honom vidare till Kvarnbergsplan.
Dogge ginade in bakom ICA Kvarnen, nickade åt Lås-Arne Malmström som just öppnat bakdörren till sin butik och fortsatte genom lekparken. Snart stod han utanför porten till niovåningshuset med adress Runvägen 10. Dogge bodde i en HSB-tvåa på sjätte våningen.
Dogge ryckte upp porten och klev in i farstun. Hissen stod nere så det var ett ögonblicks verk att sätta sig i rörelse uppåt. Trettioåtta sekunder senare låste han upp dörren till lägenheten, sopade undan en del post med foten och klev över tröskeln. Äntligen hemma!
Dogge stängde dörren till lägenheten och började gå igenom posten. Ett efterlängtat arvode från den finska televisionen, YLE, fick störst uppmärksamhet. Finnarna hade till och med lagt på en veckas traktamente så beloppet blev hela 11 827 svenska inflationskronor.
Han stoppade utbetalningskortet i plånboken innan han gick in i sitt kombinerade sov-och arbetsrum för att rota fram den blå Postsparbanksboken. Bankboken låg på sin plats i översta lådan i kassaskåpet. Postsparbanksboken förresten. Numera var den i en annan blå nyans och bar PK-Bankens logotyp. Posten hade börjat rationalisera, men det var fortfarande möjligt att ta ut och sätta in pengar samtidigt som man skötte sin korrespondens. Innan han stängde kassaskåpet lade han in sina handlingar från Berlin. Han låste skåpet noga och stoppade nyckeln i byxfickan.
Telefonsvararen blinkade. Dogge ignorerade svarsmaskinen och plockade upp DN från hallgolvet innan han slog sig ned vid köksbordet. Han skummade igenom tidningen medan han rökte en cigarrett. När han var klar öppnade han balkongdörren för att vädra innan han gick tillbaks till telefonsvararen. Väl framme tryckte han ned knappen för avlyssning och lyssnade av det enda meddelandet. Sveriges Televisions nyhetschefs röst ljöd genom högtalargallret.
– Tjena Dogge. Suveränt inslag du gjorde i Aktuellt i går. Vi måste träffas för att snacka och reda ut det ekonomiska. För du jobbar väl inte gratis, hä-hä? Ring mig på…
Dogge slutade lyssna. Garys telefonnummer var ett av dem han kunde utantill. Han greppade den olagliga trådlösa telefonen han smugglat med sig från en reportageresa i USA och slog numret. Snart hade han Gary Engström på tråden och de beslutade att träffas omedelbart efter lunch.
Ordet lunch fick det att suga i magen på Dogge. Han hade faktiskt inte ätit något sedan smörrebrödet i Köpenhamn kvällen före. Han gick ut i hallen och tog på sig ytterkläderna. Efter en tiominuterspromenad var han framme vid Posten där han löste in utbetalningskortet. 6 827 kronor åkte direkt in på bankboken medan de resterande femtusen placerades på checkkontot. Lite rörelsekapital kunde vara bra att ha, särskilt nu när han var upptagen med att gräva fram sitt stora scoop.
Efter att ha avnjutit en lunch hos Huddingekrögaren Eric Falk (som tyvärr inte var någon släkting till Dogge) gick han till stationen. Efter att ha forcerat gångtunneln tog han av till höger, passerade det gamla stationshuset och gick in i baracken för avresande norrut.
Han visade sitt månadskort för spärrvakten och hann precis med 12.23-tåget mot Märsta.
Efter lite krånglande med tunnelbana och buss steg Dogge Falk in genom entrédörren till tv-huset på Oxenstiernsgatan. Vakten tittade surmulet på honom innan han lyfte luren och slog Engströms direktnummer. Ett par minuter senare kom Gary Engström själv och hämtade sin besökare. Dogge kunde inte motstå frestelsen att räcka ut tungan åt den surmulne vakten som inte verkade lita på en enda levande människa.

Nyhetschefen gick före genom de oändliga korridorerna. Strax var de framme vid Gary Engströms kontorsmodul. Engström öppnade dörren och visade in sin gäst.
Dogge satte sig i besöksfåtöljen efter en gest från Engström. Han avvaktade att hans värd skulle börja tala.
– Som sagt. Snyggt jobb du gjorde på Kastrup. Det är just såna frilansar vi behöver. Är du nöjd med 4 000 för jobbet?
Dogge skruvade lite på sig innan Gary Engström fortsatte:
– I arvode alltså. Sen lägger vi till, ähum ska vi säga två papp. Kalla det traktamente eller omkostnader eller vad du vill. Blir det bra så?
Dogge nickade. Summan var högre än vad han skulle vågat föreslå. Tv var ett bra sätt att synas och syntes man i tv var man helt plötsligt ansedd som en etablerad journalist. Det visste även Gary Engström, men han hade ytterligare en anledning att hålla sin löshäst på gott humör.
– Jag hörde av Malmö-killarna att du har ett scoop på gång, sade nyhetschefen plötsligt.
Dogge rös till där han satt i fåtöljen. Hade ryktet redan spridit sig? Det var ju känsliga grejor han snokade i. Han bekräftade med ett kort ja.
– Berätta. Är det någonting för Aktuellt så hoppas jag att vi får förhandsrätten, sade Gary Engström. Dogge började berätta sin historia.
Under ett turistreportage i dekadenta Västberlin hade han träffat en kvinna som lovat att sammanföra honom med en person som kunde ge honom en riktig pangnyhet.
Ett par dagar senare hade kvinnan hört av sig till hotellreceptionen. Dogge hade träffat henne och blivit presenterad för en man som bodde och arbetade i öst. Mannen berättade att det förekom omfattande illegala vapenaffärer i vilka Sverige och Bofors skulle vara inblandade.
Dogge insåg direkt att det rörde sig om ett stort avslöjande. Ett avslöjande som kunde slå Watergateaffären med hästlängder. Tyvärr var inte informationen gratis.
– Jag fick betala killen nästan femtusen spänn i svensk valuta. Men jag fick en hel del kött på benen för den slanten, sade Dogge.
Gary Engström satte sig lite bekvämare på stolen, tvinnade mustaschen och nickade åt Dogge att fortsätta.
– Bland annat fick jag en kopia på ett kontrakt enligt vilket DDR säljer Boforshaubitsar till Kina. Så vitt jag vet står Kina på vår svarta lista vad det gäller vapenexport.
Engström nickade och började fylla sin Dunhillpipa med tobak.
– Avslöjade din östtyske kontakt var han jobbar någonstans, frågade Engström och tände pipan.
– Ja. Han är krypteringstekniker hos STASI, den östtyska säkerhetspolisen, svarade Dogge.
– STASI. Visserligen är det 1984 just nu, men där borta lever de som i Orwells roman. Det borgar bland andra STASI för. Behöver du någon hjälp så säg bara till, sade Gary Engström.
Efter en halvtimme hade Engström beslutat att Dogge skulle få disponera ett arbetsrum i tv-huset och att han skulle få använda sig av televisionens arkiv samt av researchavdelningen utan restriktioner eller frågor. Nyhetschefen ringde efter en fotograf som kom på minuten. En kopp kaffe senare var han tillbaka med ett färskt passerkort, ett så kallat SR-kort, så att Dogge skulle kunna ta sig förbi vaktens argusögon i fortsättningen.
– Synd att jag inte tänkte på att lipa på kortet, tänkte Dogge och började fnissa för sig själv.
– Jag ser att du är trött. Du hade ju fullt upp igår med kapningar och annat jox. Dessutom brukar man ju inte sova särskilt bra på nattåg, sade Engström deltagande.
Dogge nickade instämmande för att inte avslöja varför han fnissat.
– Jag behöver kontraktskopior från Bofors och ett snack med någon från SÄPO. Kan du fixa det, frågade Dogge samtidigt som han reste sig ur fåtöljen.
– Visst. Jag lägger en lapp till researcharna om kontraktet och ringer min kontakt på SÄPO, eller SÄK som de säger själva.
Engström tecknade åt Dogge att vänta medan han lyfte telefonluren. Strax hade han säkerhetspolisen på tråden och gjorde upp om ett möte morgonen därpå.
– Sådärja. Nu ska jag bara skriva ut en check på 6 000 krisch. Det var ju den summan vi kom överens om, sade Gary Engström och plockade fram checkblocket.
Dogge noterade att Engström råkat skriva fel datum på checken men han lät saken bero. Det rörde sig om gårdagens datum, den 11 oktober 1984, så checken skulle gå att lösa in på momangen trots feldateringen.