Slut på knattret

Nu har en epok gått i graven.
Världens allra sista tillverkare av skrivmaskiner har lagt ner.
Fabriken, som låg i Indien, vars sista modell hette Godrej & Boyce Prima, har 200 maskiner kvar på lager. Maskiner som lär få samlarvärde nu när de säljs till entusiaster över hela världen.
Min första skrivmaskin var en grön Hermes Baby. Fick den i present av farsan innan jag ens blivit en fjunig tonåring. Första färgbandet var svart, men när det var dags att byta blev det ett tvåfärgat röd-svart.
När jag började skriva proffessionellt tog jag över farsans elektriska IBM. Den hade en inbyggd raderare av felslag, så man slapp köra med Tipp-Ex. (En vit färg man målade över felslagen med). Nackdelen med IBM: en var att den bara pallade med ett enda karbonpappaer, så man kunde bara få en kopia av dokumentet man skapat.
Som resemaskin hade jag en röd Olivetti. Jag minns en gång år 1983. Jag hade blivit utsänd på mitt allra första utlandsjobb. Jag skulle skildra dragracingen på Santa Pod i England. Det var superkort deadline, så jag satt ombord på Tor Lines färja med Olivettin och skrev min artikel på hemvägen. Dåvarande konkurrenten, numera vännen Bostic kommenterade förvånat: "Skriver du redan?"
Jag postade manuslapparna och filmrullarna vid framkomsten till Göteborg. En vecka senare kom Start & Speed ut och vi var före konkurrenten Bilsport med vad som hänt i England.
Att sedan Bostics knäck blev mer utförligt än mitt är en annan historia.
Jag började senare frilansa för Bilsport och 1993 ville de att jag skulle bli med dator. Jag fick köpa en begagnad maskin av dem. Kromalinskärm med grön text. Man la in texterna på stora böjliga floppy-diskar som man sedan postade efter att noga märkt kuvertet "Innehåller data. Får ej vikas!"
Numera är det ju snabba puckar. Internet regerar både när det gäller text och bild.
Av nostalgiska skäl har jag kvar en gammal Underwood skrivmaskin och en av de allra första bärbara datorerna som kom. Datorn väger tio kilo, skärmen är lika stort som ett cigarrettpaket och minnet är 16 megabyte. Den har jag bara använt som leksak. Spelat Pong och andra klassiker. Underwooden har jag aldrig skrivit på. Den är från 1920-talet och saknar färgband. Köpte den för en hundring bara för att ha en skrivmaskin, liksom. Nu när datorer, i-phones och annat tagit över.
Undrar hur länge det går att köpa färgband? Man skulle kanske köpa ett par sådana och börja knattra på Underwooden som en ren hobby...