Han är dessvärre död

Denna dramatiska rubrik gäller dock inte mig eller bloggen, som väl är.
Förklaringen kommer en bit ner.
I lördags kryssade jag till ryska St. Petersburg med den nya linjen från Stockholm.
Fick en bra söndag i Tallinn innan vi fortsatte vidare österut.
Under natten till måndag fastnade vi i packisen och blev fem timmar sena till den stora staden längst in i Finska Viken.
Hemresan till Stockholm tog ett dygn, men på grund av förseningen blev vi sena till Stockholm också.
Dessutom hade inte Stockholms Hamnar kapacitet att få ut landgången när vi kom till kaj, så vi stod som packade sillar i en och en halv timme på däck fyra innan vi släpptes av fartyget.
Faan, jag ska gå till botten (?) med det ärendet. Så får det inte gå till!
Jag hade planerat att besöka vännerna på ICA Kvarnen för att gradera upp mitt brödinnehav, men av detta blev det intet. I stället för att vara hemma vid 19-tiden kom jag hem strax efter klockan 22.00 tack vare att en kompis skjutsade mig.
Tusen tack, Roger!
Väl hemma fanns det en del att uträtta, men då jag skulle gå hemifrån klockan 06. 50 för att hinna med ett tåg till Malmö så blev det stress och för lite sömn.
Trots allt kom jag upp i tid, efter lite mer än fyra timmars sömn. Jag hann med tåget och när jag sitter där, bekvämt tillbakalutad, får jag infallet att ringa en gammal kompis i Malmö för att kolla om vi kunde ses på kvällen.
Jag tar upp mobilen och knappar in hans hemnummer.
När jag fått svar och frågar efter honom (jag tror att det var hans fru som svarade, jag har bara träffat henne ett fåtal gånger) blev svaret:
-Han är dessvärre död.
Han hade avlidit två dagar tidigare. Veckan innan hade jag ett missat samtal från honom på mobilen och fick inget svar när jag ringde tillbaka. Undrar vad han ville...
Killen var sex år yngre än jag, hade fru och barn, hus och en massa annat som både gör livet värt att leva och samtidigt betyder ett ansvar, vilket han skötte perfekt.
Varför är det alltid de bästa som går bort först?
Resan hem från Malmö blev också smått kaosartad,men inte lika chockerande som det dödsbud jag fick när jag satt på tåget söderut...