Följetongen del nio

KAPITEL 9

Walter Köge blev överraskad när Markus Wolf ringde och förklarade att Köges uppdrag i Berlin var över och att han kunde förbereda sin hemresa.
Strax efter lunch körde den välbekanta Volvon upp framför Hotel Stadt Berlin. Chauffören tog hand om Köges gepäck medan Wolf och Köge tog plats i baksätet.
– Vi har fått tag i spionen. Nu ska vi förhöra honom rejält och sätta stopp för journalistens framfart. Du åker hem till Stockholm med ett tåg som avgår klockan 18.00. Du är framme vid Centralstationen i Stockholm klockan åtta i morgon bitti, sa Wolf och räckte över ett konvolut med resehandlingar.
Volvon stannade utanför Deutsche Reichsbahns stora stationsbyggnad. Chauffören tog Köges väska och gick in. Wolf och Köge väntade i bilen tills chauffören kom tillbaka.
– Er väska kommer att finnas i er singelkupé. Vi har sett till att ni kommer att få förstklassig service och givetvis få vara ensam i en bekväm sovkupé, sa chauffören.
Köge tackade med en nick. Wolf och Köge gjorde sällskap in i stationsbyggnaden. De satte sig ner på en Mitropa-servering och beställde varsin äppeljuice.
Köge smuttade på juicen. Det var längesedan han druckit en så god juice. Den smakade nästan som om den var gjord på riktiga äpplen. Han berömde den goda drycken och Wolf förklarade:
– Här i DDR har vi inte lika bråttom som ni har i väst. Juicen är tillverkad av äpplen som fått växa tills de blivit stora och saftiga. Därefter skalas de och kärnas ur för hand. Sedan körs de i en råsaftcentrifug och hälls på flaskor. Det är inga konstigheter alls. Prova gärna vinbärsjuicen också, sa Wolf och vinkade till sig servitrisen. Köge svepte glaset och tog tacksamt emot ett nytt glas fyllt med juice tillverkad av svarta vinbär. Den var ännu godare.
Wolf räckte över en trave med en dag gamla svenska dagstidningar.
– Varsågod. Lite läsning under resan skadar inte. Prova gärna restaurangvagnen på tåget. Allt ingår och det är Mitropa som ansvarar för servicen i pullmanvagnen och i restaurangvagnen. Du får ursäkta mig, Walt, men jag måste iväg och jobba lite. Glöm inte att skaffa fram min dator, sa Wolf och tog Köge i hand innan han småsprang ut till bilen.
Köge satt kvar och svepte juicen. Han beställde en till och började läsa gårdagens Svenska Dagbladet. Än återstod det några timmar innan tåget skulle rulla norrut.
Markus Wolf beordrade chauffören att köra till den hemliga lägenheten vid Sonnenallee. När de kommit fram fick chauffören hämta Egon Krentz till bilen. Krentz satte sig i baksätet tillsammans med Wolf som drog för mellanrutan så att inte chauffören skulle uppfatta vad som sades.
– Jag hörde att ni fångat in svensken. Är han inlåst häruppe? Krentz nickade.
– Ja, det stämmer. Vi har dock inte börjat förhöra honom ännu. Vi vet liksom inte vad han är misstänkt för. Markus Wolf såg Krentz i ögonen och svarade med skarp stämma:
– Ni ska inte göra någonting. Se till att svensken förs in på mitt tjänsterum i morgon bitti klockan 8.00. Ge honom någonting att äta och se till att han har vatten att dricka så han är i fin form i morgon. Det lär han behöva, sa Wolf och släppte ut Egon Krentz på gatan.
Chauffören lättade på handbromsen och lät den stora bilen sakta rulla framåt.
– Kör mig till bostaden. Jag kan ändå inte göra mer idag, beordrade Wolf och lutade sig tillbaka.
Han skänkte sin gamle vän Willy Kant en tanke. Willy Kant låg nu och jämrade sig i en förhörscell på STASI:s högkvarter. Det hade känts svårt att misshandla en gammal vän på det viset. Först med elchocker och sedan med sparkar och slag, men om inte Wolf hade gjort det hade någon annan fått rycka in. Dessutom så hade Wolf med all säkerhet kommit i onåd hos sina överordnade och degraderats eller i värsta fall fått sparken.
Det hade tagit drygt fyra timmar att få Willy Kant att erkänna. Sedan tog det ett par timmar till innan han angav sin svenska kontaktman och avslöjade vilket hotell svensken bodde på.

Dogge var inlåst. Han hade fått in en bricka med något slags pölsa och en karaff vatten. Han var hungrig så han åt den osmakliga röran med god aptit och tömde tillbringaren. När hans fångvaktare kom för att hämta brickan försökte Dogge få igång en konversation, men den nollställde väktaren teg som Berlinmuren. Strax därpå öppnades dörren igen. Väktaren ställde in en ny tillbringare med vatten och gick ut ur rummet. Dogge hörde hur det rasslade i låset och att vakten låste med tredubbla slag.
Dogge insåg att det enda han kunde göra i sin nuvarande situation var att vänta. Han lade sig på sidan med jackan som kudde och somnade.
Han sov oroligt och vaknade flera gånger. Han började förstå varför östtyskarna kidnappat honom. Han hoppades att de inte gått alltför hårt åt den stackars krypteringsteknikern.
– Men det måste de väl ha gjort. Hur skulle de annars känna till min enkla person, tänkte han och somnade om.
Köge sov desto bättre. Han blev väckt i passkontrollen när tåget rullade av färjan i Trelleborg. Han somnade om och sov ytterligare fem timmar innan han steg upp för att hinna med en frukost innan tåget var framme i Stockholm.
Samtidigt som Walter Köge avnjöt en god frukost som avslutades med en dubbel svartvinbärsjuice i restaurangvagnen låstes dörren till Dogges cell upp. En plåtbricka med ett par Brötchen, ett kokt ägg, en kanna kaffe och en tillbringare vatten skramlade in längs golvet.
– Skynda dig med frukosten. Vi ska ut och åka, sa vakten innan han slog igen dörren och låste den.
Dogge slukade de torra brödhalvorna och det stenhårda ägget med god aptit. Han drack en kopp av det jolmiga surrogatkaffet och svepte sedan innehållet i tillbringaren.
Femton minuter senare öppnades dörren på nytt. Dogge försågs med handklovar och fick en bindel för ögonen. Sedan leddes han in i en hiss. Han kände att de färdades nedåt. Sedan fick han böja sig ner för att krypa in i baksätet på en bil. Bilens interiör stank av solbränd galon och papyrosser. En man klädd i likadan läderrock som hans kamrater satte sig bredvid Dogge och pressade hans huvud mot sätet. Det var inte meningen att transporten skulle synas för utomstående.
Bilen stannade en kort stund för att sedan fortsätta med låg fart. Bindeln lossades och han fick sätta sig upp. De befann sig i ett garage. När bilen parkerat leddes han ut genom en ståldörr och vidare i en korridor. De mötte ett par karlar som bar läderrock och höll en stor schäferhund i koppel. Djuret blängde på Dogge med sina gula ögon och morrade när de passerade.
Efter en lång promenad genom olika korridorer och upp för några trappor föstes han in på ett kontor. Dogge befriades från sina handfängsel och fick sätta sig ner i en obekväm stol.
När dörren återigen öppnades inträdde Markus Wolf och Ralph Piwek. De presenterade sig inte. Wolf spände blicken i Dogge och började tala.
– Ni är Douglas Falk från Stockholm. Jag har den tråkiga uppgiften att delge er varför ni tagits i förvar. Ni är misstänkt för grovt spionage mot den Tyska Demokratiska Republiken. Ni kommer att förhöras och det är bäst för er själv att ni talar sanning.
– Spionage är ett allvarligt brott. Er kumpan, Willy Kant, har redan erkänt, fyllde Piwek i.
– Jag känner ingen Willy Kant. Allt måste vara ett fruktansvärt misstag, rosslade Dogge som plötsligt blivit rejält torr i halsen.
– Berätta nu vad ni haft för er de dagar ni besökt Västberlin, sade Piwek medan Wolf tryckte ned knappen på snabbtelefonen och begärde in vatten åt fången.
Dörren öppnades och en sekreterare kom in med en vattenflaska. Dogge drack girigt och förklarade att han befann sig där som turist, ingenting annat.
– Turist. Ha! Ingen turist reser till Västberlin för att roa sig i oktober månad. Hade det varit vår eller sommar hade jag kanske trott er. Bättre kan ni, min käre herr Falk, sa Wolf och spände sin mörka blick i Dogges ögon.
– Dessutom besökte ni DDR i fredags. Vad gjorde ni då, sporde Piwek.
– Turistade. Jag tog en promenad till Alexanderplatz och sedan gick jag tillbaka via Checkpoint Charlie. Ingenting annat, försäkrade Dogge.
– Hm. Vi kanske skulle sammanföra Falk med Kant, sa Wolf.
– Inte här. Vi tar med honom till huset vid Oranienburger Strasse så blir han nog mer pratsam, sa Piwek med ett dolskt grin.
Wolf log och godkände Piweks idé med en kort nick.
– Kom nu Falk. Vi ska ut och åka, sa Piwek och ledde ut Dogge ur rummet.

De två läderklädda männen väntade utanför kontoret. På Piweks uppmaning grep de ett kraftigt tag om Dogges överarmar och förde honom till garaget. Han tvingades in i en bil och kördes med ilfart genom Östberlin. Folklivet blev allt mindre och trafiken glesare ju längre de körde. Dogge släpades in i en rivningsfastighet och knuffades in i ett rum. Dörren låstes utifrån och hans fångvaktares fotsteg försvann i fjärran.
Rummet var spartanskt möblerat. Ett skrivbord med en skrivbordslampa fastskruvad i bordsskivan, en fåtölj och tre pinnstolar. Det var allt. Dörren öppnades och en annan person knuffades in. Dogge såg till sin fasa att det var hans uppgiftslämnare.
Krypteringsteknikern såg förfärlig ut. Hans kläder var i oordning, han var orakad och det syntes att han blivit misshandlad.
– Inget vidare party, eller hur, sa krypteringsteknikern ironiskt.
Dogge skakade på huvudet. Teknikern fortsatte:
– Tillåt mig presentera mig. Willy Kant heter jag. Det här rummet är inte avlyssnat så vi kan tala fritt. Jag har inte avslöjat något om din bil. Har de muddrat dig?
Dogge kände efter i jackfickorna. Plånboken var borta. Nycklarna hem till lägenheten låg kvar men bilnycklarna var puts väck. Plötsligt kom han ihåg att nycklarna låg på Golfens framhjul.
– Ja. De har tagit min plånbok. Men alla viktiga handlingar inklusive bilnycklarna finns på ett annat ställe, svarade Dogge.
– Bra. Nu ska vi planera för din och min flykt. Tyst nu. De kommer tillbaka, sa Kant och la ett varnande finger över sina sönderslagna läppar.
Dörren öppnades ånyo. Piwek och de båda läderrockarna stövlade in.
– Ni kan ta lunch. De här gossarna klarar jag själv, sa Piwek och drog sin tjänstepistol.
Läderrockarna stövlade ut igen. Piwek stängde dörren och röt åt fångarna att de skulle sitta ner. Piwek gick fram till fönstret och såg hur de båda STASI-männen gick Oranienburger Strasse i riktning mot Alexanderplatz.
– Så ja. Nu är vi ensamma, sa Piwek och la pistolen på skrivbordet.
– Hur kunde ni få reda på att jag är läckan, frågade Kant.
– Det är din sons fel. Han råkade berätta i skolan att han sett Kalle Anka på tv. Då gjorde läraren en notering om att ni ser på dekadent väst-tv hemma. Sedan dess har du haft ett par extra ögon på dig. När det stod klart för Wolf att det läckte information från STASI lät han Krentz utreda saken. Alla spår ledde till dig. Jag fick veta det av Wolf i morse och han är mycket sorgsen. Ni var ju goda vänner, sa Ralph Piwek.
– Egon Krentz. Den jäveln. Han siktar nog på att bli STASI-chef en dag.
– Förmodligen siktar han högre än så. Men nu är det bråttom om ni ska hinna iväg. Vi börjar med dig, Willy, sa Piwek och överräckte en bag till Kant.
Kant öppnade bagen och började klä av sig. Medan Piwek fortsatte att tala bytte Kant om och torkade sig ren med ett par våtservetter.
– Du Falk springer ut och går till vänster. Det står en sopvagn med en kvast och en grå svalrock utanför porten. Ta på dig rocken och dra med dig sopvagnen. Här är du nu, sa Piwek och visade på en karta innan han fortsatte.
– Här ligger tågstationen vid Friedrichstrasse. Låtsas jobba. Sopa dig upp för trapporna till perrongen för dem som ska till väst. Sopa sedan perrongen tills du ser en av gränsposterna tända en cigarrett. Då kastar du dig ner under tåget och håller dig fast. Stick nu och lycka till!

Dogge rusade ut genom porten och fick syn på städvagnen. Han tog upp nyckelknippan ur jackfickan och satte fast nyckelringen i en byxhälla i stället. Han tog av sig jackan och la den i sopsäcken som satt fäst på vagnen. Sedan drog han på sig svalrocken och gick ned mot Bahnhof Friedrichstrasse.
Kant tog samtidigt emot en flygbiljett, en bunt sedlar och ett pass. Biljetten var bokad till Stockholm och planet skulle lyfta från Schönefeld om en halvtimme.
– Din taxi väntar om hörnet. Men först återstår det en liten detalj. Du måste knocka mig med en av stolarna, sa Ralph Piwek allvarligt.
Kant tvekade inte en sekund. Han tog en stol och drämde den i bakhuvudet på Piwek som föll ihop över skrivbordet. Kant tog dokumenten och rusade ut på gatan. Snart satt han i taxin på väg mot friheten.
Dogge var snart framme vid stationen. När han sopade sig förbi passkontrollen röt mannen i luckan att han ville se på hans papper. En beväpnad gränsvakt log och svarade i Dogges ställe.
– Det är okej. Jag känner igen honom. Hindra inte en folkarbetare i hans dagliga värv. Tänk på femårsplanen. De skrattade och Dogge fortsatte låta kvasten svepa över trappstegen.
När Dogge kommit upp på perrongen blev han stel av fasa för en sekund. Var tionde meter stod beväpnade DDR-soldater posterade beredda att hänsynslöst skjuta ihjäl de stackare som försökte hoppa över till perrongen där Dogge befann sig.
Lokaltåget till Västberlin stod redan inne. Några gränsvakter kontrollerade tågets underrede med speglar. När de var färdiga skymtade Dogge i ögonvrån att en av dem tände en cigarrett.
Han kastade sig ner på spåret och lyckades få tag i en balk just som tåget satte sig i rörelse. Han sparkade upp med benen och fick grepp om en liknande balk en bit bort. Ingen, förutom den röksugne gränsposten, verkade ha märkt att gatusoparen schappat.
Tåget rullade mot väst i god fart och Dogge hade all världens problem att hålla sig kvar under tåget. Lårmusklerna värkte och det kändes som om fingrarna skulle gå av. Men när han vred på huvudet och såg sliprarna som ett dimmigt töcken ökade motivationen att hålla sig kvar till varje pris.
Efter en evighet saktade tåget in och stannade med gnisslande bromsar. Dogge släppte taget och lät sig falla ner på rälsen. Han låg kvar när tåget fortsatte.
När han reste sig för att klättra upp på perrongen började folk jubla. Många hjälpsamma händer drog upp honom på perrongen och önskade honom välkommen till friheten.
En karl tog fram plånboken och tog fram en 20-markssedel som han gav till Dogge.
– Nu kan ni äta ett anständigt mål mat och ta en riktig öl innan ni anmäler er hos polisen. Lycka till med ert nya liv i väst, sa mannen.
Dogge tackade. Han läste på skyltarna att han befann sig på Lehrter Stadtbahnhof. Han vinkade åt folkhopen och gick stelbent mot utgången.
Innan Dogge gick ut på gatan uppsökte han en toalett där han tvättade av sig och stoppade sina lägenhetsnycklar i byxfickan. Svalrocken lämnade han åt sitt öde i en papperskorg.
När han kommit ut på gatan stoppade han en taxi och bad chauffören att köra till Kantstrasse. Dogge dirigerade sedan taxin vidare. När de passerat hyrbilen lät han taxin fortsätta ett kvarter innan han beordrade stopp.
Taxiresan kostade bara fyra mark, så Dogge nöjde sig med 15 i växel.
– Det kanske räcker till en Currywurst och en öl på flygplatsen, tänkte han när han vandrade tillbaka till Golfen.
Nycklarna låg kvar på vänster framhjul. Han började med att öppna bagageluckan och rota fram en kavaj och en ny skjorta ur väskan. Han bytte om i skydd av höger bildörr. Sedan letade han fram passet, blåkopiorna och den svenska tusenlapp han lämnat i reserv. Sedan satte han sig bakom ratten, startade motorn och körde så fort han vågade ut till Tempelhof.
När han var framme parkerade han Golfen på AVIS parkering. Han gick bort till disken, lämnade in nycklarna och påpekade att han var en dag försenad. AVIS-mannen tyckte tydligen att Dogge gjorde ett ärligt intryck så han gick med på att skicka en faktura på den extra dygnshyran.
Dogge tackade för hjälpen och gick bort till Lufthansas disk. Det fanns plats på en Boeing 737 som skulle lyfta en timme senare. Dogge fördrev väntetiden med att handla upp trehundra kronor i taxfreeshopen. Det räckte till en limpa Marlboro, en sexpack Berliner Kindl och en flaska Smirnoff Vodka. Sedan la han sina sista surt förvärvade D-mark på en Currywurst och en källarsval Berliner Kindl. Måltiden smakade ljuvligt.
Först när Boeing-maskinen var i luften vågade Dogge andas ut ordentligt. Han sträckte på sig och beställde en whisky av flygvärdinnan. Han svepte whiskyn och somnade som ett barn.