Följetongen del åtta

KAPITEL 8

Dogge lade in ettan och körde vidare norrut. Efter några kringelikrokar som hans passagerare anvisade var de tillbaka på Kantstrasse, fast nu i sydöstlig riktning. Just som de passerade Hotel Crystal beordrade krypteringsteknikern Dogge att svänga till höger och parkera så snart som möjligt.
När Dogge hittat en ledig ruta gick hans passagerare ut och la ett enmarksmynt i parkeringsmätaren. Han vred inte om vredet, så mätaren fortsatte att flagga rött.
– Ett gammalt knep. Lapplisorna är instruerade att de måste vrida om vredet innan de skriver ut böteslappen eller ringer bärgare. Man kan ju stoppa i rätt belopp men glömma att vrida om vredet. Nu kommer du att kunna stå lagligt ett dygn efter att de varit här. Så fungerar det tyvärr inte i DDR. Däremot får vi köra mot rött. Om man ska till höger så är det fullt lagligt att köra om det råder fri väg. Även om trafikljuset visar på rött. Det kallas för den socialistiska högersvängen, förklarade krypteringsteknikern med viss ironi.
– Förresten så var det idiotiskt av dig att besöka DDR igår. STASI letade efter dig. Om de får tag på dig är du en död man, fortsatte krypteringsteknikern.
Dogge häpnade över uppgiften om att STASI hade utfärdat hans dödsdom men morskade snart upp sig. Inte skulle de våga mörda en svensk journalist hur som helst. Hans försvinnande skulle skapa feta rubriker. Särskilt om han försvann i DDR. Han gick dock inte i svaromål, utan lät sin informatör fortsätta.
– Nu vill vi ha 2 000 D-Mark av dig. I gengäld får du blåkopior på kontraktet med Kina, sa krypteringsteknikern och drog fram ett kuvert ur innerfickan.
– Jag har inte 2 000 Mark. Vilka är ni förresten, frågade Dogge.
– Vi är en liten sammanslutning som vill visa västvärlden hur illa det har gått med den ledande socialiststaten. DDR alltså, svarade krypteringsteknikern.
– Jag har tusen Mark i kontanter. Men du kan få en svensk tusenlapp också, föreslog Dogge förhoppningsfullt.
– Två svenska tusenlappar, fastslog krypteringsteknikern.
Dogge andades ut. Då skulle han ha drygt 200 D-Mark och en svensk tusing kvar att leva på.
Visserligen hade han 20 värdelösa DDR-Mark i byxfickan men de räknades inte. Hans gångbara valuta skulle ändå räcka till en fin taxfreepåse och en helkväll sista natten i Berlin.
Dogge letade i plånboken och fick fram två tusenlappar samt tio hundramarkssedlar. Krypteringsteknikern lämnade över kuvertet. Dogge öppnade det och såg att innehållet var tillräckligt för att avsätta en regering.
– Det där är politiskt sprängstoff. Göm papperen under sätet och lämna bilen här. Vilket hotell bor du på, förresten, undrade krypteringsteknikern.
– Hotel Crystal på Kantstrasse. Hur så, undrade Dogge Falk.
– Blir jag avslöjad och torterad så kan jag att avslöja vilket hotell du bor på. Jag kommer att tiga som muren om var din bil står parkerad, lovade krypteringsteknikern och steg ur Golfen.
Dogge gjorde likaledes och stack nyckeln i dörrlåset. Han vred om och ett klickande ljud bekräftade att centrallåset fungerade.
Krypteringsteknikern hade redan försvunnit utom synhåll när Dogge låst Golfen. Han låste upp bilen igen och gömde sin flygbiljett och sin sista tusenkronorssedel under samma säte som blåkopiorna från DDR. Sedan gick han ut på Kantstrasse igen. Den här gången valde han att gå i sydöstlig riktning, alltså bort från Hotel Crystal. På nästa tvärgata låg en liten restaurang där han gick in för att äta middag, ta en öl och ett antal snapsar. Helst Malteserkreuz. Hans uppdrag i Berlin var över och dagen därpå skulle han flyga hem till Sverige igen.
– Det ska bli skönt att få dricka svenskt kaffe igen. Och att få dricka precis så mycket juice som man önskar till frukost, tänkte Dogge när han smuttade på ölen.
Efter en portion Bockwurst mit Kartoffelsalat, två Berliner Kindl och sex snapsglas med Malteserkreuz lallade han hem till hotellet. Han var märkbart berusad, men planet hem lyfte inte förrän 16.00 på eftermiddagen så han skulle nog hinna nyktra till inför avresan.

När Markus Wolf släppt av Walter Köge utanför Hotel Stadt Berlin beordrade han chauffören att lyfta ut det blå utryckningsljuset på taket och slå på sirenerna. Nu var det bråttom!
Wolf åkte tillbaka till högkvarteret vid Normannenstrasse och förhörde sig hur det gått i jakten på den svenska journalisten.
Wolf muttrade ilsket när han fick veta att Dogge Falk lämnat DDR före utsatt tid. Han beordrade hela sin stab att samordna ett gediget detektivarbete.
– Ta samtliga fingeravtryck på exportpärm Z. I den pärmen finns ett avtal med Folkrepubliken Kina. Ta alla fingeravtryck på den akten också. Sedan tar ni samtliga avtryck på våra kopieringsmaskiner. När ni har hittat tre likadana på de tre olika ställena kollar ni med registret. Jag vill veta vem förrädaren är, sa Wolf och ringde efter chauffören sedan han informerat gruppen om att de skulle ringa honom när de hittat något av vikt.
– Ni kan ringa när som helst på dygnet, sa Markus Wolf och gick ner till sin tjänstebil.
Wolf beordrade chauffören att köra honom till bostaden i Hönow, en stillsam förort till Östberlin med villabebyggelse. Volvon körde fram till ett av de största husen och släppte av Wolf. Han vinkade åt chauffören att allt var i sin ordning innan han öppnade dörren och gick in. Hans hustru, Irmelin, hade dukat upp till en rejäl tysk helgmiddag och Wolf lät sig väl smaka.
När Wolf vaknade på lördagsmorgonen ringde han till Hotel Stadt Berlin. En märkbart fyllsjuk Köge svarade. Wolf ursäktade sig och förklarade att han fått en del arbete som krävde en omedelbar insats, så han hoppades att Köge skulle klara sig själv under helgen Tyvärr så var Ralph Piwek helgledig, men de skulle givetvis träffas på måndag morgon. Om Köge ville ha hjälp med visum till väst så skulle han givetvis få hjälp med det.
Köge avböjde. Han tyckte att Östberlin hade en del positiva sidor, så nog skulle han kunna stå ut med en helg för sig själv i DDR:s huvudstad.
Wolf åkte tillbaka till Normannenstrasse redan vid tiotiden på lördagsmorgonen. Irmelin undrade vad han hade på jobbet att göra en lördag. Han var ju ändå chef.
Markus Wolf förklarade att det var just den lilla detaljen att han var chef som avgjorde att han var tvungen att bege sig till STASI:s huvudkontor denna lördag.
– Men jag räknar med att komma hem till kvällen. Då kan vi äta en god middag tillsammans. Ska jag ta med en flaska champagne hem, frågade Wolf.
Irmelin Wolf nickade och började planera kvällens romantiska middag med sin make.
När Wolf anlänt till högkvarteret sammankallade han sina medarbetare.
Han fick veta att de just var i färd med att kontrollera de fingeravtryck som Wolf begärt.
– Chefen hade rätt. Vi hittade samma avtryck både på pärmen, dokumentet och på den apparat som vaktmästaren använder till blåkopior, rapporterade en av STASI-männen. Mannens namn var Egon Krentz.
Han kommer att bli någonting stort. Grabben visar både mod och framåtanda, tänkte Wolf.
– Rapportera till mig så fort det händer något, sa Wolf och gick in på sitt rum för att ta en kopp surrogatkaffe medan han läste de senaste rapporterna från Moskva.
Efter någon timme pep det i snabbtelefonen.
– Kamrat Wolf. Kom ner till arkivet. Jag tror att vi har hittat förrädaren. Egon Krentz röst ekade i rummet och Markus Wolf lovade att komma ner omgående.
Wolf förpassade sin lekamen till arkivet, mycket förväntansfull över vad Krentz hade att rapportera.
– Kallar han mig ”kamrat” borde han vara övertygad om att inte förarga mig ytterligare, tänkte Wolf och öppnade dörren.
Egon Krentz och två andra stod runt ett ljusbord. Wolf gick dit och fick en föreläsning om daktoskopi i allmänhet och just dessa fingeravtryck i synnerhet.
Efter en kvart tröttnade Wolf och ställde en rak fråga.
– Vem är karl’n?
Egon Krentz svarade med viss tvekan.
– Er bäste vän. Krypteringsteknikern Willy Kant!
Wolf svimmade nästan när han fick reda på att hans bästa vän konspirerade mot DDR. Han fann sig dock fort och utfäste en häktningsorder.
– Finn honom snarast och ta hit honom för förhör.
Krentz förklarade att Willy Kant för tillfället befann sig i väst, men väntades att komma tillbaka samma kväll.
– Hugg honom direkt när han passerar gränsen, sa Wolf med rösten full med avsky.
Markus Wolf ringde hem till Irmelin och förklarade att de fick ställa in middagen.
– Det har hänt saker som jag inte kan råda över, försäkrade Wolf.
Hans luttrade hustru accepterade faktum, men frågade om han kunde skicka hem champagneflaskan med bil så att åtminstone hon skulle få en trevlig lördagskväll.
– Ta en flaska vodka i barskåpet, fyllekärring, svarade Wolf ilsket.
– Vad sa du, frågade Irmelin, men då hade Markus Wolf redan lagt luren i klykan.
När det bara återstod ett par timmar till midnatt pep det ånyo till i Wolfs snabbtelefon.
– Hallå Wolf. Krentz här. Din kompis gick just över gränsen vid Checkpoint Charlie.
– Ta honom! Men skada honom inte. Jag vill ha honom förd i handbojor in på mitt kontor. Ni får gärna skrämma upp honom lite, för nu ska det hållas förhör av tredje graden, sa Markus Wolf. Han ringde av och gnuggade därefter händerna av förväntan.
En stund senare fördes en fängslad Willy Kant in i Markus Wolfs tjänsterum. Wolf flinade och hälsade sin vän välkommen.
– Välkommen Willy. Vi har nog en hel del att tala om.
Willy Kant spottade Wolf rakt i ansiktet och tittade ner i golvet.
Wolf torkade av sig saliven med en näsduk och räckte ut handen.
– Krentz. Ge mig en elbatong. Nu ska fågeln sjunga!

Douglas ”Dogge” Falk vaknade av att regnet trummade på fönsterrutan.
Dagens datum var den 28 oktober och det var söndag.
Dogge sträckte på sig innan han satte sig upp.
– Äntligen får man åka hem igen. Skönt att allt väntande här i Berlin är över. Planet skulle lyfta först klockan 16.00 på eftermiddagen, så han väntade ända tills strax före klockan tio innan han gick ned till frukostmatsalen.
Servitrisen tittade menande på sitt armbandsur när Dogge slog sig ner vid sitt stambord. Servitrisen kom tillbaka med en bricka med den sedvanliga frukosten. Hon hade däremot improviserat en aning. Längst fram på brickan tronade två glas apelsinjuice.
Dogge skrattade och tackade för omtanken med ett blankt tvåmarksmynt.
Servitrisen neg tacksamt. Dogge nickade mot henne och greppade en mörk skiva fullkornsbröd som han omsorgsfullt bredde med smör och dekorerade med vitlöksdoftande Jagdwurst.
När han ätit färdigt funderade han på hur han skulle spendera sin sista dag i Berlin. Han hade hyfsat gott om kontanter. 200 D-Mark låg i plånboken och en svensk tusenlapp låg gömd i bilen. Han gick upp till rummet, packade väskan och checkade ut från hotellet.
– Lika bra att lägga väskan i bilen, tänkte Dogge och gick Kantstrasse söderut med väskan i handen.
Snart var han framme vid Golfen. Han öppnade bagageluckan och lade in väskan. Av en ingivelse placerade han sedan bilnycklarna på vänster framhjul. Sedan var han redo att göra Berlin am Sonntag.
Han gick tillbaka längs Kantstrasse och valde att gå upp mot Bahnhof Zoo.
Han lade inte märke till den vita Lada som krypkörde bakom honom innan det var försent. När Dogge passerat järnvägsstationen öppnades bakdörrarna på Ladan och två män steg ut. Männen var klädda i svarta läderrockar. Om Dogge hunnit vända sig om så hade han insett att det var STASI som var ute efter honom. Samtliga STASI-tjänstemän var nämligen utrustade med sådana. De vanliga DDR-medborgarna hade inte möjlighet att skaffa sig en värmande skinnrock av samma goda kvalitet, så STASI skyltade på så vis vilka de var. Rockarna fungerade ungefär som en ordinär polisuniform.
STASI-männen skyndade ikapp Dogge. När de befann sig alldeles bakom kopplade den ene ett grepp runt bröstet på honom. Greppet låste även armarna. Samtidigt tryckte den andre en trasa mot Dogges näsa och mun. Dogge Falk hann inse att han råkat i stora problem innan han slocknade och allt blev svart.
Ladan stannade vid sidan av männen. De öppnade bagageluckan och tryckte ner sin fånge i den. Sedan satte de sig i baksätet och fortsatte i full fart mot DDR. Passageraren i höger framsäte vände sig om och berömde sina mannar.
– Det här gjorde vi bra, sade Egon Krentz till sina underlydande.
När ekipaget kom fram till gränsövergången vid Checkpoint Charlie gick allt som på räls. Amerikanen tittade surt på de fyra östtyskarna och vinkade förbi dem. På den andra sidan visade Krentz ett dokument som fick vakterna att göra honnör och släppa in ekipaget i DDR utan vare sig kontroll eller besvärliga frågor.
Den vita Ladan fortsatte in i Östberlin. Krentz hyssjade åt de småpratande agenterna i baksätet innan han instruerade chauffören.
– Kör till lokalen vid Sonnenallee. Om vi backar in i garaget kan vi bära upp svensken till vår förhörslägenhet utan att någon märker oss.
Chauffören tecknade att han hade förstått och körde mot stadsdelen Neuköln.
Ladan rullade vidare på gråtrista gator. Regnvädret hade gått över till duggregn men gjorde inte situationen trevligare. Dogge hade vaknat och stönade där han låg hopvikt som en fällkniv i skuffen. Dessutom hade han blivit torr i halsen av all eter han andats in utanför Bahnhof Zoo.
Ladan stannade och bagageluckan öppnades. Starka armar drog ut honom ur det trånga utrymmet. Männen släpade honom mot en hiss. Strax befann han sig i ett kalt rum utan fönster. Dogge förstod att det skulle bli vissa problem med att hinna ta flyget från Tempelhof.