Bokblogg

Jag läser ganska mycket. Mest böcker. Skriver även en del sådana emellanåt...
Men det är alltid roligast att läsa en bok som någon annan skrivit. Oftast blir det en kul upplevelse, men emellanåt blir det bara trist.
Exempelvis Lars Keplers, pseudonymen makarna Ahndorils thriller Hypnositören. Jag såg fram mot att njuta av den bok som var så pass hajpad och såld till så pass många länder så jag trodde i min enfald att den skulle vara bra. Det är den inte. Jag blev besviken. Hypnositören är en ganska medioker deckare som fyllts med fakta om hur polisen jobbar, om hur en läkare jobbar och framför allt - om hur en hypnositör jobbar.
Om jag hade velat ta reda på fakta om polisarbete eller hypnositörer hade jag köpt en bok om det ämnet i stället för att traggla mig igenom en ganska medioker deckare som borde vara hälften så tjock som den blev efter författarparets lämning till förlaget.
Jan Guillou är en författare jag gillat. Men efter att han låtit Hamilton återuppstå i boken Madame Terror sviker han sina läsare. Madame Terror är illa skriven och känns mest som att Guillou vill suga ut det sista ur sin populära romanhjälte. Guillou vill förmodligen tjäna några nya miljoner med så lite arbete som möjligt.
En som gjort precis tvärtom är Henning Mankell. Tio år efter att hans senaste roman med Kurt Wallander i huvudrollen släpptes kommer en ny bok. Den absolut sista i serien. Mankell har blandat friskt. Han har tittat tillbaka i sina äldre romaner och låter Wallander minnas sitt liv samtidigt som hans nya äventyr framskrider.
Nya Mankell-romanen rekommenderas. Jag ska inom kort läsa Guillous självbiografi, Ordets makt och vanmakt. Det påstås att det är hans bästa bok någonsin, då den handlar om hans favoritämne - sig själv!