Följetongen kapitel sju

KAPITEL 7

Dogge vaknade redan vid sjutiden på morgonen. Han tog en snabbdusch innan han gick ned till receptionen för att avbeställa väckningen och fråga om det var möjligt att besöka DDR i några timmar. Portieren lovade att ordna med ansökan och snabbehandling av ett turistvisum för fyra timmar medan Dogge åt frukost.
Dogge gick in i frukostmatsalen och satte sig vid bordet som var prytt med en svensk bordsflagga. Han åt med god aptit och när han spisat färdigt gick han åter ut till receptionen.
Han fick skriva under ansökan och informerades att han skulle ta med sig dokumentet till gränskontrollen vid Checkpoint Charlie.
Han gick ut på Kantstrasse och vinkade in en taxi. Efter tio minuters färd stannade taxin vid den kända gränsövergången. Dogge läste andäktigt på skylten som förkunnade att man nu lämnade den amerikanska sektorn.
När han passerat den amerikanske marinkårssoldaten som kastade ett öga i hans pass fortsatte han promenaden in i öst. Han visade passet och visumansökan för den buttre gränsvakten som tecknade åt honom att komma in och vänta vid disken.
En man med lite mer guld på axelklaffarna tog över ansökan som blev ett regelrätt förhör.
– Vad ska ni göra i DDR? Medför ni förbjuden litteratur? Har ni några andra varor med er? Dogge svarade ärligt nej på samtliga frågor. Gränsvakten dängde några gånger med en stämpel i passet och visumansökan innan han lämnade tillbaks dokumenten.
– Glöm inte att ansöka om visum för återresan. Fyll i den nu så ska jag se till att den är behandlad inom fyra timmar. Dessutom måste ni växla sex och en halv mark så vi är säkra på att ni klarar er utan att ligga DDR till last.
– Jag har mer än så i plånboken, försäkrade Dogge.
– I den där dekadenta västvalutan ja. I DDR har vi vår egen valuta, sa mannen bakom disken och drog lite på ena mungipan.
Dogge fyllde i ansökan för återresan och växlade 20 D-mark till 20 DDR-mark. Han fick med sig en kopia av den godkända visumansökan. Visumet gav honom rätt att vistas inom Östberlins stadsgräns fram till klockan 14.00 samma dag.
Dogge fortsatte genom gränskontrollen. Ett femtiotal meter längre fram fanns ytterligare en kur med vakter samt ett taggtrådsstängsel. Mellan stängslet och själva muren fanns en bilväg, krattad sand med dolda trampminor, en morrande schäferhund och ett vakttorn bemannat med militärer som satt på helspänn med skjutklara Kalasjnikovs.
Dogge fortsatte till fots in i DDR. En Volga med taxiskylt på taket saktade farten och föraren antydde att han var ledig. Dogge låtsades inte förstå utan tog en rejäl promenad i Östberlin. Han slogs av att allt var så grått och trist. Han stannade till på Alexanderplatz och tänkte att torget var som gjort för militärparader. Han kom tillbaka till gränskontrollen i god tid och fick sitt utresevisum utan problem.
När han ändå hade ångan uppe fortsatte han sin promenad nedför KuDamm som Västberlinarna kallar sitt huvudstråk. När han nästan var framme vid Savigny Platz infann sig en rejäl hungerkänsla så han stannade till vid Café Krantzler och spanade in menyn. Lite väl höga priser, tyckte Dogge så han gick in en tvärgata alldeles vid Hotel Kempinski för att undvika fler turistfällor.
Han stannade till utanför första bästa ställe. Stället verkade vara en genuint tysk restaurang som bar det intetsägande namnet Hardtke.
Dogge beställde en portion Eisbein mit Sauerkraut och en Bier vom Fass. Efter en halv evighet fick han sin fatöl. Den var toppad med en rejäl skumkrona och smakade gudomligt.
Maten var både god och mäktig. Det dallrande köttet påminde om fläsklägg och det serverades tillsammans med varm surkål och tysk senap. Dogge åt med glupande aptit och begärde in notan. Hela lunchen, med öl och allt, kostade bara tio mark. Mätt och belåten gick han till hotellet för att hämta bilen innan han skulle ta sin vanliga sväng förbi Bahnhof Zoo.
Han startade Golfen och körde Kantstrasse norrut. Han noterade att fredagsrusningen var nästan lika tät i Västberlin som hemma i Stockholm. Han undrade vad det kunde bero på. Ingen Västberlinare hade väl ett fritidshus på lagom bilavstånd från staden?
– De som vill uppleva något annat än denna isolerade plats måste ju ta flyget härifrån, tänkte Dogge medan han lät Golfen krypa framåt och sakta passera Bahnhof Zoo.
Han gled varvet runt stationen två gånger utan att någonting hände. Då vände han vid trafikljusen och körde raka vägen till hotellet.

Fredagen förflöt i ett behagligt lugnt tempo för Walter Köge.
Han beställde upp sin frukost till rummet, ringde Thomas Lindholm och frågade om han kontaktat bröderna Stenson. Lindholm svarade nekande, så Köge gav sin underlydande en kort uppsträckning och beordrade honom att ordna så att bröderna omgående blev införda i rullorna igen. Det räckte att han talade med bröderna Stenson efter helgen men han ville ha rapport senast måndag förmiddag klockan 10.30.
När Köge lagt på luren ringde telefonen igen.
Det var Ralph Piwek som ville bjuda på lunch och guida honom runt i STASI:s högkvarter.
Köge tackade för inbjudan och de kom överens att Piwek skulle hämta honom klockan 12.00.
Köge tog hissen ner till gatuplanet och gick ut på Alexanderplatz. Han noterade att varuhuset Kaufhof var öppet, så han gick in genom entrédörrarna.
Köge blev snabbt besviken. Bara tomma hyllor och de få varor som fanns var inget han var intresserad av. För att inte visa sig oartig köpte han en potatispress i pressad plåt. Köksredskapet såg ut att vara tillverkat på trettiotalet, men kostade å andra sidan bara en knapp krona.
Han åkte hiss upp till sin våning och gick in på rummet för att lägga sitt nyförvärv i resväskan. När han skulle ta hissen till receptionen igen fungerade inte en enda av de sex hissarna. Köge suckade djupt. Visserligen så låg trapphuset alldeles intill hisschaktet men att traska trapporna 18 våningar var inget han längtade efter.
Köge svor till, öppnade dörren och började sin mödosamma promenad nedåt.
När Köge pustat ut efter sitt ofrivilliga motionspass lämnade han rumsnyckeln i receptionen och gick ut på Alexanderplatz. Piwek hade redan kommit och stod lutad mot en ryskproducerad bil, en Lada. Ladan var mörkblå och hade ett blått utryckningsljus på taket.
Ralph Piwek gick Walter Köge till mötes.
– Du får ursäkta transporten. Volvon är upptagen idag, så nu får uppleva vår vardag, sa Piwek och log. Köge skrattade till och satte sig i baksätet. När dörrarna slamrat igen satte chauffören fordonet i rörelse. Fem minuter senare bromsade han in utanför en restaurang. Piwek tog täten och lotsade in Köge. Chauffören fick vackert vänta utanför.
– En riktig rysk restaurang. Nu ska du få rödbetssoppa till förrätt och björnkött till varmrätt. Det kommer att bli en superb lunch, lovade Ralph Piwek och så blev det också.
När de lunchat färdigt gick de ut till den väntande chauffören som slog på utryckningsljusen och trängde sig före i varje korsning. Snart var de framme på Normannenstrasse där STASI:s högkvarter var beläget.
Köge fick skriva in sig i receptionen och lotsades sedan vidare av Piwek.
Ralph Piwek visade in sin gäst i en stor sal där det satt ett hundratal människor försedda med hörlurar. Piwek bekräftade det som Köge misstänkte. Det här var STASI:s avlyssningscentral.
– Tänk vad mycket skit de får höra, skrattade Köge. Piwek drog lite på smilbanden och fortsatte guidningen. När de kommit upp på chefsplanet passerade de en kontorsdörr som stod på glänt. Ett samtal pågick. Köge kände omedelbart igen Markus Wolfs röst. Han kunde inte undvika att höra vad som sades därinne.
– Svensken är tydligen i DDR. Han passerade Checkpoint Charlie klockan 10.00. Se till att han likvideras innan han hinner återvända till Västberlin.
Ralph Piwek släpade sin gäst vidare genom lokalerna. När klockan närmade sig 15.00 visade han in Köge i ett ordinärt fikarum. Man körde tydligen med kafferaster hos STASI också. Rummet fylldes av STASI-agenter som skulle ha eftermiddagskaffe. Plötsligt kom Markus Wolf in.
– Piwek. Varför bjöd du inte in vår gäst i officersmässen? Följ med mig, Köge. Du Piwek kan ta helgledigt från och med nu, sa Wolf och drog med sig Walt Köge från de övriga.
– Jag hoppas att Piwek tagit väl hand om dig, sade Wolf när han öppnade dörren till STASI:s allra heligaste.

Walter Köge hade en trevlig eftermiddag tillsammans med Markus Wolf. STASI:s chef för utrikesspionage visade bland annat det omfattande arkivet där så gott som varje DDR-medborgare fanns katalogiserad.
– Vi har någonting liknande. Varje svensk har ett personnummer och sedan databehandlar vi dem. Samkörning är officiellt förbjudet, men sånt tjafs behöver inte vi bry oss om, avslöjade Köge. Wolf brummade nöjt.
– Låter intressant. Problemet är att vi inte kommer över datorer lika lättvindligt som ni svenskar. IBM vill inte sälja till socialistiska länder, sa Wolf.
– Jag kan nog hjälpa er. Mot en liten ersättning, så klart, sa Köge och log menande.
– Min käre Walter. Ni börjar bli en smula girig. Men visst kan jag ordna med en dusör om ni ordnar resten. Vi behöver en IBM av senaste sort. Den där gamla BESK:en som du försökte pracka på oss ritningar till häromåret kan du glömma! Wolfs blick hårdnade och Köge rös. Bäst att man håller sig väl med östtyskarna. Särskilt så länge man befinner sig i DDR, tänkte Köge.
Wolf skjutsade sin gäst till hotellet. Köge lyfte telefonluren och fick tag på Lindholm innan han hunnit gå hem och fira helg.
Lindholm lovade att beställa och installera en ny dator åt Köge. Samtliga program skulle kopieras från den gamla och den gamla datorn skulle transporteras till Köges bostad.
– Jag måste jobba en del hemifrån. Men jag vill inte att det kommer ut att jag har en massa hemligheter i min bostad, så knip käft, sa Köge med eftertryck och ringde av.
När samtalet var över tog Köge en dusch innan han tog hissen ner till gatuplanet och en promenad till tv-tornet. Han åkte upp i tv-tornet och tog ett bord i restaurangen. Visserligen var maten på hotellet gratis men han gillade utsikten från tornet där man faktiskt fick en glimt av Västberlin som omväxling mot det gråa och trista DDR.
När han spisat färdigt gick han till hotellet, beställde upp en flaska rysk vodka till rummet och började supa sig plakat.
Dogges fredagskväll blev alkoholfri. Han gick på bio i stället. En gammal rulle med James Bond lockade, men redan efter fem minuter ångrade han sig. Filmen var dubbad till tyska och det kändes fel att se Roger Moore stå med pistolen i hand samtidigt som en främmande röst vrålade ”Hände hoch”!
Kvällens clou kom först senare. Dogge slank in på en Imbiss för en Currywurst och ett glas Sprudel, det tyska mineralvattnet. När han ätit gick han ut på gatan och hörde en upprörd sluddrig stämma som talade de gamla vikingahjältarnas språk.
– Ja é scheeker på att hotellet hette Salve Kvick. Hörru schaffööör´n. Kör oss till Salve Kvick, din dumma djääävel.
Dogge gick fram till den berusade svensken och hans något nyktrare kamrat. Han bad sina landsmän att berätta om sitt problem. Taxichauffören väntade tålmodigt. Den nyktraste av de båda förklarade att de var anställda på Huddinge Kommuns fastighetskontor och att de var på studieresa för att uppleva det nya Berlins arkitektur. Byggnadsfirman Anders Diös stod för fiolerna och de snålade varken på mat eller på dryck av tjänstemännens fläckiga yttre att döma. De var inkvarterade på ett hotell som de glömt namnet på, men kollegan var övertygad om att det hette Salve Kvick. Dogge gapskrattade.
– Det kanske är Hansa Platz han menar, sa Dogge mellan skrattsalvorna.
Taxichauffören tittade upp och log igenkännande medan de båda festprissarna nickade i kapp. Visst var det Hansaplast de menade. Hade de sagt någonting annat? Kommunaltjänstemännen kröp in i droskan medan Dogge fortsatte sin promenad hem till hotellet.
– Hoppas att det händer något i morgon, tänkte han när han lade sig tillrätta under bolstren.

När Dogge vaknade bestämde han sig för att göra ett besök på det stora varuhuset, KaDeWe. Han tänkte skicka vykort till ett par vänner. Ett till Elsy och ett till Lelle.
Den svenska flaggan stod placerad vid det bord som blivit hans stambord. Någon minut efter att han slagit sig ner serverades hans frukost. Dogge svepte juiceglaset och vinkade till sig servitrisen. Han bad om påfyllning men servitrisen skakade på huvudet.
Hon förklarade att frukosten planerades exakt efter antal gäster. Det serverades ett glas juice per man och ville man ha mer fick man vackert bege sig ut på stan.
Dogge fräste något om ”ordnung macht frei” och fick en arg blick tillbaka. Servitrisen ångade ut i de bakre regionerna och kom ut med ett nytt glas juice på en bricka.
– Varsågod. Vi får väl hoppas att någon gäst tar sovmorgon och hoppar över frukosten. Det är ju ändå lördag, sa den bastanta tyskan och satte ner glaset med en smäll framför Dogge.
När han ätit klart rotade han upp två Mark ur fickan och lade dem på bordet. Lite dricks kanske skulle blidka servitrisen. Han skulle ju ändå äta minst en frukost till i matsalen.
– Hoppas att hon lugnar ner sig nu. Så hon inte spottar i kaffet innan hon serverar mig i morgon bitti, tänkte Dogge och log i mjugg.
Han tog trapporna tillbaka upp på rummet, hämtade sin Wrangler-jacka och gick ut för att ta en sväng på stan. Han gick mot Bahnhof Zoo och stannade utanför djurparkens grindar.
Han betalade de fem Mark som mannen i biljettluckan ville ha för att släppa in honom. Sedan tillbringade han tre timmar med att vandra omkring i Västberlins största turistfälla.
Han stannade vid ett souvenirstånd och köpte två vykort. Han bad expediten att frankera dem tillräckligt så att de skulle kunna gå med flygpost till Sverige. Dogge avskydde att komma hem före vykorten när han var ute och reste.
Han slog sig ner på en Imbiss, beställde en Berliner Kindl och började skriva.
Elsy fick en hälsning där han lovade att ringa så fort han kom hem och att han hoppades att få bjuda henne på en middag hemma på Runvägen som tack för senast.
Lelle fick en mer maskulin hälsning, oss grabbar emellan, där Dogge antydde att han skulle ha en kul historia att berätta när de sågs. Han tänkte på gårdagens Salve Kvick-episod och skrattade högt för sig själv.
Dogge drack ur ölen och lämnade stället. Han fortsatte sin vandring runt Zoo, men då han redan sett lejonparten letade han upp utgången och gick mot KuDamm.
Efter en stärkande promenad i vimlet på KuDamm, bland lördagslediga berlinare, letade han upp en brevlåda där han postade vykorten. Sedan letade han upp jättevaruhuset KaDeWe.
Varuhuset var lika fullsmockat med folk som KuDamm men han armbågade sig igenom våning efter våning. På femte våningen kände han att han var på sin mammas gata. Det doftade gott av nylagad mat. Hela våningen var som en jättelik livsmedelsbutik uppblandad med massor av små restauranger. Han hann med ett kvarts varv runt våningen innan snålvattnet började rinna i mungiporna. Dogge kände att han var hungrig, så han valde en hörna som serverade Bayerska specialiteter. Efter en rejäl portion Schweinshaxe med Knödel som han sköljde ner med ett krus mörkt och gott bayerskt öl fortsatte han att botanisera bland delikatesserna. Han köpte ett antal olika korvar från Tysklands alla hörn, en burk rysk och en burk iransk kaviar samt en rejäl bit spansk Jamon Serrano.
Han gick tillbaka till Hotel Crystal, lade in delikatesserna i hyrbilens bagagelucka och gick upp till sitt rum. Han kom på att hans uppdragsgivare varken sett eller hört något från honom sedan måndag. Han lyfte telefonluren och slog landsnumret till Sverige, 0046 följt av en åtta som kopplade honom till Stockholmsområdet innan han slog Gary Engströms direktnummer.
Engström fanns inte på sitt rum. Han hade tagit helgledigt precis som de allra flesta andra svenskar, men Dogge fick Garys hemnummer av den effektiva redaktionssekreteraren.
Han ringde Garys hemnummer, men där svarade bara en telefonsvarare. Dogge talade in ett meddelande om var han befann sig och lämnade telefonnumret till hotellet.
Nu började det bli dags att köra dagens runda förbi Bahnhof Zoo, så Dogge tog på sig jackan och gick ner till sin hyrda Golf GTi.
Han startade motorn och körde ut i den glesa trafiken. Vid Bahnhof Zoo stannade han till och låtsades beundra djurparken tvärs över gatan.
Plötsligt öppnades högerdörren och en karl med ett bekant ansikte klev in. Karlen satte sig i passagerarstolen. Det var krypteringsteknikern från DDR. Han tittade sig nervöst omkring och beordrade:
– Kör. Vi måste iväg härifrån snabbt som katten!

Påhittigt

Skulle kreera en smörgåstårta i afton.
I morgon kommer det lite folk och då ska man ju bjuda på något som är enkelt att ta fram ur kylen.
Min kyl är väldigt liten, så jag lekte med tanken att låta tårtan stå framme över natten innan jag dekorerar den i morgon.
Inte bra, med tanke på värmen...
Då fick jag en idé.
Klädde en bakplåt med alu-folie, snajdade ihop en fyralagers smörgåstårta baserad på köttinnehåll, täckte bakverket med gladpack och sjuss in i ugnen.
Därefter kastade jag in fyra kylklampar på gallret ovanför och stängde luckan.
Har man inget tillräckligt stort kylskåp kan man ju göra ett:-)
I morrn får tårtan klara sig utan klampar den timme det tar att käka frukost och garnera tårtan. Sen vankas det nyfrysta klampar igen innan jag plockar fram grejorna strax innan de första gästerna kommer.
Påhittigt, eller hur?

Eeeeh...

Vad händer?
Fick statistiken för bloggen nyss.
Ganska lågt deltagande. 55 pers har varit inne totalt 82 gånger under förra veckan. OK, juli, semester osv, men det mystiska är att bloggen intresserar folk från sex olika länder.
OK, svenskarna är flest. De ägnar i snitt 38 sekunder åt bloggen per besök. Ni är snabbläsare, förstår jag, precis som jag själv.
Tre besök från Spanien. Kan vara Bitte som varit på Mallis i veckan.
Undrar vem från Färöarna som surfade in? Ryssen var inne och vände, men konstigast är besökarna från USA och England.
De har kollat fyra inlägg vardera. Jänkarna (två personer) har i snitt lagt nästan sex minuter per besök för att läsa mina inlägg. Englisharna la närmare två minuter per besök. Alltså, de engelskspråkliga verkar ha både tid och intresse.
Undrar varför...
Kan det vara någon federal myndighet som är på jakt efter potentiella skobombare?

Tour de Fusk

Visste ni att värsta fuskandet i samtliga idrotter sker i cykelsport?
Tour de France har sin skandaler varje år, verkar det som.
Tävlande har ertappats med att åka tåg i stället för att cykla (i tävlingens barndom), att smussla in klipulver i konkurrenternas tröjor och mycket annat.
Årets grej var faktiskt rolig och kanske inte ens räknas som fusk.
När den spanske segraren står på pallen för att ta emot folkets jubel börjar en nationalhymn att ljuda genom högtalarna. Dock inte den spanska.
Någon lustigkurre hade bytt ut låten mot Danmarks nationalsång!!!

Uttjatat...

Nu har det gått omkring en månad sedan Michael Jackson lämnade jordelivet.
Sedan nyheten blev känd har han figurerat i kvällstidningarna varje dag!
Jag minns inte hur mycket media Elvis fick efter sin bortgång, men detta är ju löjligt.
I dag hade Aftonbladet en grej om att Jacksons näsa saknades på förstasidan, eller "ettan" som vi mediamänniskor säger.
I inlagan stod det att han hade en burk med massor av lösnäsor att välja på:-)
Men hallå! Att MJ pajat snoken med sina operationer och förmodat kolasnortande är väl ingen nyhet?
Låt grabben vila i frid!

Följetongen del sex

KAPITEL 6

Köge sov gott hela eftermiddagen.
Han väcktes av telefonen. Det var Ralph Piwek som föreslog att de skulle träffas i hotellbaren en timme senare. Köge tackade ja, tog en snabbdusch och gick ut i korridoren. Han stannade framför hissarna och tryckte på knappen. En kort stund senare befann han sig i en hiss på väg nedåt.
Köge slog sig ned vid ett fönsterbord och vinkade efter betjäning. Då Köges tyska inte var den bästa frågade han efter en engelskspråklig servitör.
En ny servitör anlände. Köge beställde en whisky och servitören ilade iväg för att effektuera beställningen. När servitören kom tillbaka visade Köge rumsnyckeln och sa till om att drinken skulle debiteras hans hotellrum.
Köge smuttade på whiskyn och insöp atmosfären. Det talades ryska vid borden intill. Han svepte glaset och tecknade åt servitören att han ville ha påfyllning. Tjänsteanden ilade genast efter ett nytt glas whisky. När servitören hade placerat glaset på bordet trädde Ralph Piwek in i baren.
Piwek tecknade åt servitören att han ville ha en likadan drink som Köge och den arme tjänsteanden ilade iväg ytterligare en gång.
– Nå käre Walt. Hur trivs du på Hotel Stadt Berlin, DDR:s största hotell?
– Bara fint. Berätta lite om hotellet, svarade Köge.
Piwek började genast berätta om det jättelika hotellet som byggts bara för att man skulle kunna erbjuda rum åt alla DDR-vänner från de övriga öststaterna.
– Hotel Stadt Berlin uppfördes 1972 av svenska arbetare från Skånska Cementgjuteriet. Vi ville kunna erbjuda våra gäster fullständig bekvämlighet och service. Är du nöjd med utsikten från ditt rum?
Köge nickade jakande.
– Fint. Har du sett tornet som ditt rum vetter mot?
Köge skakade nekande på huvudet. Han ville inte erkänna att han faktiskt inte ens tittat ut genom fönstret ännu. Trots att han bodde på artonde våningen.
– Tornet är Berlins berömda tv-torn. Jag tänkte att vi skulle ta en tur upp i tornet så du får en överblick över vår vackra stad. Men först ska vi äta, sa Ralph Piwek och skålade med Köge innan de båda svepte innehållet i glasen.
De åt en furstlig måltid på hotellets finrestaurang. Piwek betalade genom att visa sin legitimation för servitören. Hovmästaren tillkallades och Piwek fick sätta sin signatur på notan. Sedan gick de ut och tog en kort promenad till tv-tornet för att njuta av Berlins skyline by night. De stod tysta i den snurrande kupolen och njöt av utsikten.
Berlin var en vacker stad i kvällsljus. Husen speglades i floden Spree och förhöjde intrycket. Det enda som förstörde intrycket var den förhatliga muren.
Köge tackade för en trevlig kväll och gick hem till hotellet vid 23-tiden.
Dagen därpå beställde Köge upp frukost till rummet. När han ätit ringde han till Thomas Lindholm och fick veta att fågeln åter flytt sin kos. Han fick också veta att Lindholm gett bröderna Stenson avsked på grått papper. Köge beordrade då att bröderna genast skulle återanställas.
– Vi vet aldrig när vi kan få nytta av dem igen. Visserligen är de korkade men de brukar i varje fall försöka göra som man säger, sa Köge och ringde av.
Nere i receptionen väntade Markus Wolf och Ralph Piwek. Volvolimousinen stod framkörd utanför hotellet och väntade med motorn på tomgång.
– Nu ska vi ta en rejäl runda i vår vackra stad. Du ska få uppleva både öst och väst, sa Wolf och gick före ut till bilen där chauffören gjorde honnör för dem.
Köge noterade att det låg ett varuhus alldeles intill hotellet. Kaufhof hette det.
– Jag kanske hinner in en sväng senare. Jag måste ju köpa med mig lite souvenirer hem, tänkte Köge när Volvon accelererade i riktning mot Nikolai-kvarteren.
Nikolaikvarteren var DDR:s skyltfönster för besökare från väst. Där kunde man beskåda gamla fina hus i klassisk Berlin-arkitektur. Meningen var givetvis att få besökarna tro att man hade det lika fint i hela DDR, vilket definitivt inte var fallet. De lunchade på en restaurang i Nikolai. Ryskt björnkött med vodka och Radebergeröl.
– Nu åker vi in i väst. Vi tar vägen genom Checkpoint Charlie, sedan besöker vi KaDeWe och Berlins Zoo, föreslog Markus Wolf. Köge log och nickade glatt.

Ungefär samtidigt som Köge och hans sällskap passerade kontrollen vid Checkpoint Charlie kvitterade Dogge ut nycklarna till sin Golf GTi. Han körde i riktning mot Stadtmitte och följde skyltarna mot Zoo. Vid Berlins Zoo vände han och hade då den stora järnvägsstationen Bahnhof Zoo på sin vänstra sida. När han lokaliserat vilken plats han skulle passera klockan 17.00 fortsatte han i sydvästlig riktning. Han körde någon kilometer innan han gjorde en u-sväng och stannade utanför ett litet hotell.
Hotellet hette Crystal och låg på Kantstrasse. Gatunumret var 144. Dogge tog med sig väskan och frågade i receptionen om det fanns något rum ledigt.
Jodå, det fanns det. Om han kunde nöja sig med enbart dusch på rummet. Toalett fanns i korridoren. Dogge accepterade och betalade för tre nätter i förskott. Rummet var billigt. Det kostade bara 35 mark per natt. Då ingick även frukost. Parkering fanns på gården och ingick i rumspriset. Dogge lät bilen stå kvar på gatan då han skulle ut och åka ett par timmar senare. Han gick upp på rummet och klädde av sig. Han duschade av sig resdammet och lade sig på sängen för att tänka. Egentligen fanns det inget att tänka på. Det var bara att passa tiden vid Bahnhof Zoo och hoppas att han skulle kunna åka hem igen senast söndag.
– Hoppas att östtyskarna inte vill ha alltför mycket betalt den här gången. Jag har bara drygt 1 400 mark kvar plus tretusen kronor i plånboken. Jag ger dem tusen mark den här gången. De har nog ingen annan att köpslå med, tänkte han.
Dogge märkte att han höll på att dåsa till, så han lyfte telefonluren och kontaktade receptionen. Han beställde väckning till klockan 16.30. Sedan somnade han som ett barn.
Köge fick en tråkig stund på KaDeWe. Stället visade sig vara att enormt varuhus nära Kurfürstendamm. Köge avskydde shopping. Han mindes med vämjelse alla shoppingrundor med sin före detta fru som inte gett honom ett dugg förutom att hans plånbok blev betydligt tunnare för varje shoppingrunda. Hans värdar var mest intresserade av att prova kläder. Både Markus Wolf och Ralph Piwek passade på tillfället att klä upp sig rejält. Köge köpte ett par skjortor och lite underkläder då han räknade med att tvingas stanna kvar i DDR ytterligare några dagar.
När besöket på varuhuset äntligen var över fortsatte de till Berlins Zoo. Wolf betalade entrén och de tre säkerhetsmännen gick in genom grindarna.
Berlins Zoo var en välskött anläggning som inhyste ett flertal sällsynta och exotiska djur. Köge trivdes med att vandra omkring tillsammans med sina värdar och lyssna på Piweks berättelser om varje hörn av djurparken. Piwek visade sig ha ypperliga kunskaper om zoologi och om djurparkens historia. Köge kände sig till slut tvungen att fråga om Piwek någon gång arbetat som reseledare eller guide. Ralph Piwek log och erkände att han en gång i tiden arbetat som guide, men att hans kompetens var mer passande för STASI.
– Men det är roligt att dela med sig av sina kunskaper. Jag tar er gärna med på fler utflykter, sa Piwek medan Wolf skrockade förbindligt.
– Självklart ska du göra det, Ralph. Varför inte lite chockturism i Ukraina, skrattade Wolf. Ralph Piwek ignorerade sin chefs plumpa kommentar. Som guide vill man visa allt från sin bästa sida. Inte dra med sina gäster till en massa trista kärnkraftsanläggningar.
Köge uppfattade inte riktigt vad som sades, så han log och låtsades som om han uppskattade ett bra skämt.
Trojkan fortsatte runt den zoologiska trädgården. När de nästan var klara med upplevelsen gick de in på ett så kallat Imbiss som var belägen i närheten av entrégrindarna.
Ett Imbiss är ett enklare näringsställe som alltid serverar Berlinarnas livrätt, Currywurst.
De beställde varsin Currywurst och varsin öl av det lokala märket Berliner Kindl. När de var klara med mellanmålet gick de i riktning mot grindarna. Klockan började närma sig fem på eftermiddagen och Wolf ville tillbaka till Östberlin före 18.00.
När de just skulle ta plats i Volvon passerade en svart VW Golf GTi i sakta mak. Golfen slog av ytterligare på takten när den närmade sig den DDR-registrerade limousinen.
Golfen fortsatte förbi Bahnhof Zoo och stannade i filen för vänstersvängande vid trafikljusen.
Markus Wolf och hans sällskap äntrade Volvons baksäte och chauffören gjorde en u-sväng så de kunde köra in mot Mitte och vidare till Checkpoint Charlie.
Då mötte de Golfen igen. Föraren hade vänt sitt fordon vid trafikljusen och nu körde han inte sakta längre. Det svarta krutpaketet accelererade snabbt och mötet med den DDR-skyltade Volvon var över på en mikrosekund. Volvons chaufför kastade en förvånad blick i backspegeln och såg Golfen svänga åt höger med skrikande däck.

Dogge blev kallsvettig. När han sakta rullade fram utanför Bahnhof Zoo exakt på den utsatta tiden såg han Walter Köge gå över gatan i sällskap med två män som gick med militärisk hållning. Sällskapet hade sedan stigit in i en chaufförskörd lång-Volvo. Volvon var DDR-skyltad. Först hade Köges namn figurerat på det känsliga kontraktet. Den andra svensken som skrivit under var död, troligen mördad. Sen dyker Köge upp igen och åker omkring i en DDR-registrerad Volvo mitt i Västberlin. Dogge insåg att det bästa var att gömma sig så fort som möjligt. Han kastade en blick i backspegeln innan han gjorde en u-sväng vid trafikljusen. Volvon hade startat och kom närmare. Så fort han fick grönt vred han ratten fullt till vänster och vände tillbaka. Sedan tryckte han gaspedalen i botten. Accelerationen tryckte honom mot det skålade ryggstödet. Efter några sekunder kastade Dogge en ny blick i backspegeln och såg att Volvon försvunnit in mot Mitte. Först då släppte han gaspedalen och slog av på farten.
Han körde in bilen på hotellparkeringen. Parkeringsplatsen var belägen på en liten gård som man inte kunde se från gatan.
– Perfekt. Då kan inte Köge spåra mig via bilen i alla fall, tänkte han. Som tur var förträngde han att han registrerat sig med passet när han passerade passkontrollen på Tempelhof. Samma sak skedde när han hyrde bilen och när han tog in på hotellet. Hade han kommit på sådana tankar hade han säkert blivit paranoid i överkant.
Som tur var förhöll det sig på så vis att öst och väst knappast talade med varandra. De lär inte ha bytt upplysningar om vilka som kom över respektive gränser. Den enda möjligheten att få reda på sådana hemligheter var att hitta en sådan person som Köge. En som gick att köpa.
När Dogge parkerat bilen gick han Kantstrasse norrut. Efter ett par hundra meter tog han av till höger och gick in på den italienska restaurang han lagt märke till tidigare under dagen.
Han beställde en Spaghetti Bolognese som han sköljde ner med en Berliner Kindl. När han ätit fortsatte han bort till lokaltågstationen, Savigny Platz.
– Jag tar en tur med tåget och ser mig omkring lite, tänkte Dogge Falk som inte lugnat sig efter den traumatiska händelsen vid Bahnhof Zoo.
Det visade sig att lokaltågen kallades för S-Bahn. Tunnelbanan hette U-Bahn. Dogge löste biljett till Friedrichstrasse som var lokaltågens ändhållplats.
När Dogge kom fram till Friedrichstrasse visade det sig att han befann sig i östblocket. De som skulle resa vidare in i DDR visades ner i en gångtunnel där passkontrollen var belägen. Sedan fick de gå upp till en annan perrong där tågen fortsatte. Tåget som Dogge åkt med skulle vända efter några minuters passagerarbyte. Perrongen mittemot var posterad med uniformsklädda soldater var tionde meter. De var beväpnade med ryska automatkarbiner, så kallade Kalasjnikovs. Soldaterna hade order om att kallblodigt skjuta alla som försökte hoppa över till det tåg Dogge befann sig på.
Dogge slogs av vämjelse när han såg de längtande blickarna på tåget som ledde till friheten. DDR-medborgarna hade det inte alltför lätt, tydligen.
Han lutade sig tillbaka och bestämde sig för att ta en kort tur in i Östberlin dagen därpå. Bara för att se hur folk hade det.
Dogge steg av tåget vid Tiergarten och strosade längs Kurfürstendamm mot hotellet. Han gick in på en Kneipe för att få något starkt att dricka. Han beställde en Berliner Kindl och en snaps.
– Någon särskild sort som önskas, frågade bartendern.
Dogge gav barmannen fria händer och fick snart ett spetsglas framför sig. Han svepte snapsen. Den brände till i gommen så han sköljde efter med en klunk av ölen.
Dogge höll fram glaset och beställde en snaps till.
– Samma sort, frågade bartendern.
– Jawohl. Vilken sort är det, sa Dogge.
Bartendern tog fram flaskan och vände etiketten mot gästen. Akvaviten hette Malteserkreuz.
Efter ytterligare en öl och två Malteserkreuz gick Dogge hem till hotellet.
Han passade på att besöka toaletten i korridoren innan han gick in på sitt rum
Dogge satte på tv:n, hällde upp en liten whisky ur taxfreeflaskan, greppade telefonluren och slog numret till receptionen.
När han förhört sig om frukosttiderna och beställt väckning till klockan åtta nästa morgon svepte han whiskyn och lade sig. Han somnade ovaggad efter en händelserik dag.

Vitsigt om viner

Så här under semestertider är det ju populärt att köpa så kallade bag-in-boxviner, alternativt vin i enliters tetror.
Hmmm, löper man inte då en risk att bli tetrapackad?

Dumma priser

Ja, alltså inte det man får betala när man köper en vara. Då får man ju bara gilla läget.
Jag tänker på vinster i olika tävlingar. Jag gillar att delta i de gratistävlingar man hittar på nätet, men ganska ofta är det inte förstapriset jag aspirerar på.
Senaste dumt, där jag inte ens tänker delta, är en fototävling med en digitalkamera som förstapris. Alltså, är man med i en fototävling så har man ju redan en kamera!!!
Nä, fixa en fotosafari i ett varmt land så kanske jag deltar...

Tonårstänkande

Kom att tänka på att man vid 16 års ålder inte tyckte att farsan och morsan fattade ett dugg. När man var 21 häpnades man över att de lärt sig så mycket på bara fem år:-)

Följetongen del fem

KAPITEL 5

Dogge och Lelle hade en trevlig kväll ombord på Apollo III.
Efter smörgåsbordet tog de en runda förbi taxfreeshopen och fyllde varsin varukorg med den tullfria ransonen. Varorna packades ner i plastpåsar som skulle få hämtas ut en timme före ankomsten till Stockholm dagen därpå.
Lelle knorrade lite, men expediten förklarade att det var en regel man inte tummade på. Däremot kunde de få lämna tillbaka varorna och handla dagen därpå. De tittade surt på expediten och beslöt att låta saken bero. Lelle föreslog att de skulle ta en tur upp till hytten. När de kommit in i den rymliga lyxhytten rotade Lelle fram en flaska ur sin väska.
– Tur att man är förutseende, sa han och serverade varsin whisky i tandborstglasen.
– Skål och tack Dogge. Hur är det annars då?
Dogge kände behov av att lätta sitt hjärta, så han berättade hela historien om det stora scoopet som höll på att förvandlas till en mardröm.
– Jisses då. Det var det värsta. Men det kanske är bra att jag känner till storyn. Om det skulle hända dig något, menar jag, sa Lelle allvarligt.
Dogge ryckte olustigt på axlarna.
– Ryck upp dig! Nu sticker vi till nattklubben och röjer lite på dansgolvet, sa Lelle och greppade glaset. De båda vännerna svepte whiskyn och lämnade hytten.
Efter ett par drinkar var de i högform. De röjde som John Travolta på dansgolvet och fick med sig varsin flicka till bordet. När flickornas pojkvänner dök upp lämnade Dogge och Lelle sällskapet för att roa sig med lite spel vid roulettebordet. Kvällen förflöt i ett behagligt tempo och avslutades med öl och räksmörgås i cafeterian. Efter varsin sängfösare somnade de gott, vaggade av fartygets gungande i de höga vågorna.
Dagen därpå vaknade de med huvudvärk. De tvingade sig ner till cafeterian och drack varsin kopp svart kaffe. Sedan höll de sig till isvatten. Någon frukost blev det inte tal om.
Bröderna Stenson infann sig på Thomas Lindholms rum exakt klockan 10.00 för att rapportera.
– Eh, killen försvann i en taxi, sa Sten svävande.
– Hur kunde han smita sin väg i en taxi? En taxi har oftast en slö dieselmotor. Ni kör en Saab Turbo om jag inte missminner mig, sa Lindholm irriterat.
– Saaben startade inte. Batteriet var slut, svarade Sten Stenson.
En kvart senare hade bröderna Stenson erkänt att batteriet blivit strömlöst på grund av alltför idogt lyssnande på bilradion. När Sture Stenson ursäktade sig med att radion körde ”Livet i Finnskogarna” slog Thomas Lindholm näven i bordet så att bröderna Stenson hoppade högt.
– Tig! Ni är ena verkliga idioter. Hur kunde jag vara så dum att jag gav er det här jobbet? Nå, nu är det som det är. Åk hem till karl’n och vänta ut honom. Sture tar första passet. Klockan 17.00 kommer Sten och avlöser. Sture tar Saaben. Sten får åka kommunalt.
– Till avlösningen också, frågade Sten Stenson.
– Både hem och till avlösningen. Du ska vara utvilad tills dess, så åk hem och sov. Vi ses i morgon. Samma tid, samma plats, sa Thomas Lindholm och pekade på dörren.
Bröderna Stenson gick slokörade ut i korridoren. Sture stängde dörren försiktigt efter sig.
När de båda neanderthalarna lämnat rummet ringde telefonen.
– Hallå Lindholm. Köge här. Har det hänt något av vikt?
Lindholm förklarade vad som hade hänt. Han berättade också att han nu givit klara direktiv om hur bröderna Stenson skulle arbeta och att de förmodligen inte skulle våga göra bort sig igen.
– Om de klantar till det en gång till ska jag personligen sparka iväg dem till hittegodsavdelningen, sa Lindholm med skärpa.
Köge förblev tyst och ringde av. Markus Wolf satt redan i slottets bibliotek med en kanna äkta bönkaffe och väntade på rapporten.
Wolf lyckades behålla sitt lugn när Köge rapporterat läget. Efter att ha druckit två koppar kaffe öppnade han munnen.
– Det betyder att killen flytt sin kos. Eller mer troligt, att han har rest till Berlin för att få mer information. Det betyder att läckan springer omkring i Västberlin. Jag ska begära en extra hård gränskontroll de närmaste två dagarna. I dag tar vi det lugnt här ute på landet, men i morgon förmiddag åker vi till vår vackra huvudstad.
– Efter att jag har fått min rapport från Sverige. Den får jag vid halvelvatiden, fyllde Köge i.
– Självklart. Vi får hoppas att den rapporten blir mer positiv, sa Wolf.

Sture Stenson satte sig i Saab Turbons förarsäte. Innan han körde till sitt postställe släppte han av sin bror hemma i Fruängen. Sedan körde han Häradsvägen till Stuvsta där han fortsatte förbi centrum fram till Huddingevägen. Han passerade Gulf-macken och fortsatte via Björkängshallen till Runvägen. Sture parkerade strax före vändplanen och höll noggrann koll över vilka som rörde sig i området. Bilradion fick vara avstängd. Han ville inte riskera att hamna i samma brydsamma situation som senast.
Dogge och Lelle hade sent omsider fått i sig en lunch och gick till taxfreeshopen där de hämtade sina kassar. När fartyget anlöpte Stockholm föreslog Lelle att de skulle göra sällskap hem till hans villa i Mälarhöjden.
– Vi tar en taxi och köper med oss varsin pizza på hemvägen, sa han. Dogge hade inget särskilt program för kvällen så han tackade ja till vännens inbjudan.
Ungefär samtidigt gnuggade Sten Stenson sömnen ur ögonen och letade fram nycklarna till brödernas gemensamma fordon, en Volvo P1800.
Han bredde en knäckebrödsskiva med böcklingpastej och greppade en Festis apelsindryck i kylen innan han gick ned till den svengelska sportvagnen. Bilen startade direkt så Sten var strax på väg mot Huddinge. Han åt mackan och drack ur Tetrapaken medan han körde. På slaget klockan 17.00 var han framme på Runvägen. Han varvade upp motorn för att blåsa tändstiften rena innan han vred tändningsnyckeln till off-läge.
Stures rapport var kort och koncis. Inget av vikt hade passerat. Sten tog över Saaben och Sture lovade att vara tillbaka tolv timmar senare.
– Men behåll kommunikationsradion påslagen. Jag ropar om jag behöver assistans, sa Sten innan hans bror tog Volvon till Fruängen för att få en middag, en tv-kväll och en stunds nattvila.
Dogge och Lelle tog en taxi till Mälarhöjden. De bad chauffören att stanna vid pizzerian i Västertorp där de beställde varsin Calzone. De båda vännerna hade en lugn hemmakväll med pizza, kaffe och isvatten. Ingen av dem var det minsta sugen på alkohol. Dessutom kände båda sig slitna efter gårdagen. Lelle började gäspa redan vid tiotiden.
– Det är bäddat i gästrummet. Sitt uppe så länge du vill, men stäng av tv:n efter dig, sa Lelle och önskade sin gäst god natt.
Dogge satt uppe en halvtimme till men sedan började ögonlocken kännas tunga så han larvade ut i gästrummet, lade sig och skulle just somna när han kom på att han glömt att stänga av tv:n. Han svor till, klev upp ur sängen och gick ut i gillestugan. Han tryckte på tv:ns avstängningsknapp. Bilden slocknade så Dogge kunde lugnt gå och lägga sig igen.
När Dogge och Lelle sov som djupast kom Sture för att avlösa sin tvillingbror. Han fick uppdraget att rapportera för Thomas Lindholm fem timmar senare.
– I och för sig tvingas du lämna poststället en liten stund men jag behöver sova, sa Sten Stenson irriterat och lät sportvagnens bakdäck spinna mot asfalten när han skuddade Runvägens stoft från däcken.
Kvart i tio startade Sture Saaben och körde till polishuset i Västberga där Lindholm ivrigt väntade på rapport. Efter att han fått veta att inget hade hänt och att Dogge fortfarande var spårlöst försvunnen gav han Sture en uppsträckning för att han lämnat poststället.
– I morgon får Sten komma. Du stannar kvar och vaktar, beordrade Thomas Lindholm.
Halv elva ringde Köge och fick veta att objektet fortfarande var borta. Köge rapporterade i sin tur till Markus Wolf som väntade bredvid rikstelefonen.
– Då åker vi till Berlin. Eller rättare sagt, du åker till Berlin. Piwek eskorterar dig och ser till att du blir installerad. I morgon träffas vi efter att du ringt din spaningschef så ska jag bjuda på lite sightseeing i Berlins västra delar. Jag blir kvar här några timmar till. Jag har en del arbete att utföra. Trevlig resa, vi ses i morgon, sa Wolf och sträckte fram handen.
De skakade hand och Köge tackade för ett par trevliga dagar i slottsmiljö. Ralph Piwek kom in i rummet. Han berättade att bilen redan var framkörd och att Köges gepäck var packat och klart.
Dogge och Lelle hade tagit sovmorgon. Lelle ringde några samtal till firman samt ett par kunder innan han förkunnade att han kunde ta en ledig dag. De tog tunnelbanan till stan, gick en vända på Skansen, lunchade på Riche och avslutade med ett parti biljard på Söder innan de skildes åt. Dogge tittade på klockan. Om han skyndade sig skulle han hinna med nästa tåg till Huddinge och då vara framme 17.56. Klockan 18.00 skulle han ringa tysken. Äntligen skulle han få lite mer kött på benen så att scoopet snart skulle vara i hamn.

Köge och Piwek småpratade i baksätet på den förlängda Volvon. Köge undrade hur det kom sig att de färdades i en svensk bil när DDR faktiskt hade en egen bilindustri och dessutom kunde rekvirera ryska lyxbilar som Tjajka och Zil utan problem.
– Vi genomförde en exportaffär där vi fick 20 nya Volvolimousiner som dellikvid. Vår president, Erich Honecker, har en som tjänstebil. Resten fördelades på förvaltningarna. STASI har två, berättade Ralph Piwek.
De började närma sig DDR: s huvudstad. Trafiken ökade och bebyggelsen tätnade. När de kom in i själva staden beordrade Piwek att chauffören skulle köra till Hotel Stadt Berlin.
Hotellet var en hög byggnad, centralt belägen vid Alexanderplatz. Alldeles intill hotellet fanns en igenbommad nedgång. Köge gissade på att det var ett skyddsrum men Piwek förklarade att det var en igenmurad tunnelbanenedgång.
– Tunnelbanesystemet sträcker sig över hela Berlin, även i väst. Därför har vi har bommat igen vissa nedgångar. Du kommer nog att känna dig som hemma på hotellet. Det är byggt av dina landsmän på Skånska Cementgjuteriet, informerade Piwek när de gick in i foajén.
När Köge blivit installerad på sitt rum och växlat en svensk hundralapp till 33 DDR-Mark erbjöd Piwek att de skulle ta en rundtur i Berlin. Köge kände sig trött efter resan och tackade nej. De bestämde att Piwek skulle få bjuda på middag nere i hotellrestaurangen senare under aftonen.
– Blir du sugen på lunch eller någonting annat är det bara att ringa till receptionen. De ordnar det mesta och det är på STASIS bekostnad. Ha så trevligt, sa Piwek och gick därifrån.
Köge reglade dörren och lade sig på de rejäla bolstren. Han somnade nästan direkt.
Dogge steg av tåget och gick till höger i tunneln. Mellan Pressbyråkiosken och den lilla korvkiosken fanns två stycken brandgula telefonkiosker. Efter en titt på klockan insåg han att han skulle hinna med en kokt med bröd innan han ringde det viktiga samtalet.
Det var tur för Dogge att han inte hade några större pretentioner. Menyn bestod av kokt korv i papper, korvbröd med senap och ketchup samt paradrätten kokt korv med bröd. Förutom Pucko och Pommac förstås.
Korvgubben tog emot Dogges femtiolapp och gick med på att växla ett par tior till femkronorsmynt. När Dogge ätit upp korven gick han in i den högra telefonkiosken. Han tog fram papper och penna, stoppade ner ett par femmor i myntinkastet, fick kopplingston och slog numret.
– Ja.
– Det är Dogge Falk.
– Herr Falk? Kan ni anteckna? Bra. Ta er till Berlin/Tempelhof i morgon förmiddag. Hyr en svart VW Golf GTi vid AVIS´ disk. Ta in på valfritt hotell men se till att passera Bahnhof Zoo i er hyrbil varje kväll klockan 17.00. Glöm inte, svart Golf GTi hos AVIS i morgon. Vi kontaktar er. Det sa ”klick” i Dogges öra och samtalet var över.
– När det sa ”klick” för kungen blev han kär i en tyska. Vete fan om jag blev kär i den här tysken. Skulle inte tro det, tänkte Dogge och skrattade för sig själv och hängde tillbaka luren i klykan.
Dogge tog en promenad hem efter att ha köpt kvällstidningarna i Pressbyråkiosken. När han kom hem ställde han ut sexpacken med Carlsberg Elephant Beer på balkongen och whiskyflaskan i barskåpet. Sen tog han bilen till Loffes Grill i Stuvsta. Han lade aldrig märke till att en Saab Turbo följde efter honom. När Dogge parkerat vid korvkiosken väntade Saaben utanför Callnes konditori med kylaren vänd mot Stationsvägen. Några raggare hade lämnat sin Ford Mustang med motorn på tomgång och ackorderade med korvgubben om extra dressing på sina hamburgare. När det blev Dogges tur beställde han en tunnbrödsrulle och en Pucko. Han fick anrättningen i en påse, satte sig i bilen och körde hem.
Sten Stenson som följt efter i Saaben anropade sin bror för andra gången denna afton. Han förklarade att objektet var på väg hem och att Sture förmodligen kunde göra kväll.
– Om han sticker någonstans följer jag efter. Tar han bilen skuggar jag honom med Turbon. Går han till fots så går jag också. Det är inga problem, brorsan. Och en sak till, i morgon gäller samma sak på ditt dagpass. Jag lovar att inte skvallra för Lindholm, sa Sten Stenson och stängde av kommunikationsradion.
Natten förflöt händelselös. Dogge hade kommit hem och vid midnatt slocknade ljuset i hans lägenhet på sex trappor. Bröderna Stenson var lättade över att äntligen ha någonting positivt att rapportera för sin överordnade.

Dogge hade ägnat kvällen åt att nyttja sin gamla svarta bakelittelefon i hallen. Han ringde först nummerbyrån och fick telefonnumret till flygbolaget Lufthansa. Han bokade en biljett till Berlin/Tempelhof med avgång klockan elva på förmiddagen dagen därpå. Incheckning skulle ske en timme innan. Sedan ringde han Huddinge Taxi och beställde en droska till klockan 9.15.
– Låt taxin vänta utanför ICA Kvarnen så hinner jag köpa en tidning som reslektyr, sa Dogge och ringde av.
Han vaknade när klockradion dånade igång klockan åtta. Han duschade, åt frukost samtidigt som han skummade genom DN och snabbpackade en lätt resväska som skulle kunna gå igenom som handbagage.
På slaget nio gick han ut genom porten med väskan i högsta hugg.
Sture Stenson kom snabbt på fötter när han insåg att Dogge hade för avsikt att ta en promenad i stället för att ta bilen.
Sture följde efter på behörigt avstånd. Han väntade tålmodigt utanför ICA där Dogge köpte dagens Svenska Dagbladet och senaste numret av tidningen Bilsport. Plötsligt kom Dogge utrusande och hoppade in i en taxi som just kört fram till butiken.
– Nej! Nu blev jag akterseglad igen. Sture skrek ilsket av frustration så några gymnasieungdomar tittade undrande på honom.
Sture Stenson insåg att det skulle vankas ytterligare en skopa ovett på Thomas Lindholms tjänsterum.
Dogge kom på att han inte hade särskilt mycket kontanter på sig. Han hade visserligen 5 000 kronor på checkkontot men de checkarna skulle knappast gå att använda utomlands. Som tur var låg bankboken kvar i innerfickan. Han bad chauffören stanna vid PK-banken vid Årsta Partihallar och vänta med motorn igång.
– Jag ska resa utomlands men har glömt att ta ut pengar, förklarade han.
Taxin bromsade in utanför banken och Dogge rusade in. Han skrev en uttagningsblankett på 10 000 kronor som han bad att få växlade till D-mark. Han fick skriva under ett växlingskvitto innan kassören räknade upp 3 324 D-mark på disken framför honom. Han passade även på att lösa in en check på 3 000 kronor för att ha som reservkapital.
Den fortsatta resan till Arlanda gick utan problem och någon minut före tio hade Dogge betalat flygbiljetten med Västtysk valuta samt checkat in och fått sitt handbagage godkänt. Han fick till och med tid över för en sväng i taxfreeshopen. Dogge köpte en flaska VAT 69 och en limpa Marlboro.
Sture Stenson infann sig punktigt på Thomas Lindholms rum. När Sture rapporterat om morgonens händelser brast Lindholm ut i affekt.
– Idioter! Varför var inte din bror med och höll koll?
– Eh. Han behövde sova, urskuldade sig Sture Stenson vilket bara gjorde Lindholm ännu argare. Thomas Lindholm var högröd i ansiktet, hytte med pekfingret och skrek.
– Du får sparken! Du och din korkade brorsa får sparken! Den här utredningen är nedlagd från och med nu. På grund av dig och din korkade bror. Dra åt helvete!
Sture Stenson backade ut från Lindholms tjänsterum utan att veta om han borde vara förbannad eller tacksam. Han lutade åt att han borde vara tacksam som blivit befriad från ett tråkigt spaningsjobb som detta.
Sture lät Saaben stå kvar utanför polishuset. Han tog en promenad till E4-Baren vid motorvägen och åt en tunnbrödsrulle med deras mycket speciella och goda räksallad. Sedan gick han mot L.M. Ericssons fabriker för att ta tunnelbanan från Telefonplan hem till Fruängen.
Dogge satt på Lufthansas Boeing 737 och gick igenom reskassan. Flygbolaget hade ryckt honom på 1 204 D-mark så han hade bara 2 020 pengar kvar i västtysk valuta.
När han landat på Tempelhof letade han upp AVIS-disken och beställde en svart Golf GTi.
– Vi har ingen svart GTi inne just nu, svarade den oklanderligt klädda biluthyraren.
– Då får det vara, chansade Dogge. Tjänstemannen böjde sig ner över sina pärmar.
– Vänta. Jag har ett återbud här. Ni kan få en svart GTi om ni väntar en timme.
Dogge tackade ja, bokade bilen och betalade 500 D-mark för bilhyran.
– Det är ett helgpris. Om ni vill behålla bilen längre får ni ringa. Sätt er i baren så säger jag till när bilen är färdig, sa biluthyraren.
Dogge slog sig ner i baren och beställde in sin favoritöl.
– Ein kaltes Berliner Kindl, bitte. Dogge kunde verkligen inte påstå att han talade flytande tyska, men en kall öl kunde han beställa. Med rätt böjning till och med. Han fick sin öl, smuttade på den och lutade sig tillbaka.
– Äntligen börjar det hända nåt, tänkte han belåtet och tog en djup klunk av ölen.

Semestertider

Det är nästan omöjligt att få tag i folk som kan vara tänkbara uppdragsgivare.
Alla har semester, tydligen.
Med tanke på det fina vädret drar jag mig också tillbaka resten av veckan, förutom ett telefonsamtal som ska fixas i morgon, samt att jag ska vara domare hos Persåker i morgon kväll.
Sen ska jag leka turist i Strängnäs.
Lägger ut ett kapitel till på följetongen så att ni inte less ihjäl medan jag är på resande fot:-)

Sommarföljetongen del 4

KAPITEL 4

Iljusjinplanet landade tio minuter i tolv på Berlin-Schönefeld, den internationella flygplatsen i DDR: s huvudstad. Planet var försenat redan från Arlanda och många passagerare var irriterade för att de missat anslutningsflyg och bussar.
Köge tog dock förseningen med ro. Han visste att hans värdfolk skulle möta upp, även om planet vore flera dygn försenat.
Köge tog sitt handbagage och gick mot passkontrollen. Allt han behövde för några nätter i DDR fanns nedpackat i pilotväskan. Det var bara dumt att slösa med tid vid bagagebandet.
En man i mörk kostym slöt upp vid hans sida. Mannen talade i mungipan precis som i en dålig spionfilm.
– Herr Köge? Följ mig.
Köge tog rygg på den okände. När de var framme vid passkontrollen valde mannen den helt tomma grinden som var märkt ”Corps Diplomatique”. Köge plockade fram passet ur innerfickan, fick sin stämpel och tog första steget in i DDR. Nu befann han sig innanför järnridån.
Mannen i svart räckte fram handen och hälsade.
– Ralph Piwek heter jag. Ni kan kalla mig Ralph. Välkommen till DDR. Jag har fått i uppdrag att ledsaga er till den plats ni ska bo på under ett par dagar.
De båda skakade hand och Köge passade på att informera om att han helst kallades Walt.
En förlängd och bepansrad Volvo 264 av samma modell som den svenska statsministern brukade färdas i väntade utanför. En uniformsklädd karl höll upp bakdörren och tog hand om Köges bagage. När den uniformsklädde slagit igen dörren om de båda passagerarna la han Köges väska i bagageutrymmet innan han satte sig bakom ratten.
– Luta dig tillbaka, Walt. Den här resan kommer att ta några timmar i anspråk, sade Ralph.
Köge lydde Ralph Piweks råd och lutade sig bekvämt tillbaka. Ralph öppnade barskåpet och erbjöd sin gäst att själv välja det som passade.
Köge tog ut en flaska vodka. När han upptäckte att den var försedd med rivkork ställde han tillbaks den och valde en piccoloflaska med östtysk sekt.
Volvon rullade norrut. De hade kommit ut på landsbygden och Köge slogs av den deprimerande miljön. Allt var grått och trist. Åkrar som borde ha varit bördiga var igenväxta av olika sorters ogräs. Här och var stod små byggnader uppresta. Det var kontrollplatser avsedda för Volkspolizei, den allmänna poliskåren. STASI skyltade inte lika öppet med sin verksamhet.
De hade rullat norrut i ett par timmar när Köge noterade en vägvisare som förkunnade att man hade 50 kilometer kvar till Rostock. Några kilometer senare svängde chauffören av till vänster och tog in på en smal grusväg. Efter en stund stannade bilen och chauffören legitimerade sig för en uniformerad vakt. Vakten kastade ett öga på chaufförens papper och lyfte sedan bommen så de fick fri passage.
Efter ett par minuter förvandlades landskapet. Gröna åkrar och välskötta gräsmattor. Efter ytterligare en stunds färd noterade Köge att de närmade sig ett slott. Volvon körde fram till slottstrappan och chauffören öppnade bakdörren.
Det stod en liten mottagningskommitté på trappan. En karl med skarpskuret och hårt utseende lösgjorde sig från gruppen och gick Köge till mötes.
– Willkommen, Herr Köge. Hoppas att ni ska trivas. Mitt namn är Wolf. Markus Wolf.
Köge handhälsade på mannen som han talat med i telefon ett flertal gånger men hittills aldrig träffat. Köges ”bevittnande” av Boforskontraktet var nämligen utfört under en lunch tillsammans med företagets exportchef. Köge hade dessutom mottagit ett kuvert som innehöll 250 000 kronor under lunchen. En lagom stor dusör för att en välsedd SÄPO-agent falskeligen skulle bevittna ett dokument av denna dignitet.
Chauffören hade redan burit in Köges pilotväska så Wolf bad Ralph Piwek att ledsaga Köge till hans rum.
– Vi träffas i hallen om en timme, sa Wolf och vände på klacken.
Köge följde med sin ciceron och blev installerad i ett stort gemak med en rejäl himmelssäng, en soffgrupp i rokokostil samt ett skrivbord med en bekväm skinnfåtölj. Det fanns även en västerländsk tv och ett kylskåp i rummet. Köge packade snabbt upp sina få persedlar. Han öppnade dörren till badrummet och beslöt sig för att ta en dusch. När han duschat klart botaniserade han lite i kylen och valde till slut en öl av märket Radeberger. Med ölen i näven satte han sig naken i soffan och funderade på hur han skulle kunna få kontakt med Lindholm. Men Wolf torde ju också vara intresserad, tänkte han och drack ur det sista.

Dogge tyckte att han kunde vartenda ord i sin pappersbunt utantill. Han sträckte på sig i stolen och gäspade stort.
– Det finns ingen anledning att sitta här och spela nyttig. Jag tar ett par dagar ledigt och ser till att ringa tysken på onsdag, tänkte han innan han reste sig och lämnade rummet.
Dogge tog tunnelbanan till T-Centralen och valde uppgången vid Sergels Torg. Han gick genom underjorden och tog rulltrappan upp till Åhléns hörna. Sedan gick han Drottninggatan i riktning mot Hötorget.
Han stannade till och tittade i RESO:s skyltfönster. De reade ut sista-minutenresor till Åland. Dogge småsprang till närmaste telefonkiosk och ringde Lelle. Efter att ha ursäktat den missade lördagskvällen föreslog han att de skulle ha lite rajtan-tajtan på Viking Lines Apollo III. Lelle tackade ja utan vidare spisning och de beslöt att de skulle träffas i Vikingterminalen klockan 17.30.
Dogge sprang tillbaka till RESO och köpte två biljetter samt en lyxhytt. Det kunde han bjuda sin gamle vän på som kompensation för lördagen.
Klockan närmade sig två på eftermiddagen så Dogge tog det långa benet före till Centralen för att hinna med 14.07-tåget.
Strax före 15.00 gick Dogge in i sin lägenhet. Han packade en övernattningsväska, duschade och bytte om. När han ansåg sig klar korkade han upp en öl och gick igenom dagens post. Ett par räkningar var det enda av intresse så han koncentrerade sig på ölen innan det blev dags att ringa efter en taxi.
Bröderna Stenson hade med Thomas Lindholms hjälp blivit rikligt utrustade. De satt i sin tjusiga Saab Turbo och trivdes. Sten körde medan Sture satt och pillade på zoomobjektivet till den Canon-kamera de hämtat ut mot rekvision.
– Vi åker väl hem till killen och väntar där, sade Sten medan han accelererade ut på Essingeleden i riktning söderut. Sture nickade som tecken på att han höll med, men Sten uppfattade inte tecknet.
– Hör du taskigt? Ska vi åka hem till killen, eller?
– Skrik inte. Det är klart att vi ska åka hem till grabben, för fan! Sture kände sig förorättad. Han hade ju svarat. Tyckte han. Bröderna grälade en stund och snart var de framme på Runvägen. De ställde Saaben i vändplanen och bestämde sig för att Sten skulle ta upp jakten om Dogge försvann i bil och Sture skulle skugga Dogge om han valde att bruka apostlahästarna. Sture hade fått en snabblektion i hur den handburna radion fungerade och Sten hade redan den fast monterade polisradion igång i bilen.
Bröderna Stenson kände sig lite uttråkade så Sture slog på den vanliga bilradion för att få lite musik. Radion spelade deras favoritlåt, Livet i Finnskogarna, så de lyssnade med inlevelse. Efter grammofontimmen blev det nyheter från TT och sedan fortsatte musiken. När klockan precis slagit fem körde en taxi in framför tians port. Dogge Falk kom ut ur porten, slängde väskan i baksätet och satte sig fram. Bröderna Stenson duckade för att inte bli sedda. När taxin svängde ut på Runvägen vred Sten om startnyckeln nere vid växelspaken. Då tystnade radion. Bilen var strömlös och de kunde bara hjälplöst se taxin försvinna ut på Solfagravägen.
Dogge klev ur taxin fem minuter innan han skulle möta Lelle. Vännen var punklig som vanligt och kom på slaget halv sex. Dogge räckte över biljetten och berättade det lilla han läst om fartyget medan de gick ombord.
Apollo III var det sista ångdrivna fartyg som trafikerade Ålands Hav. Tyvärr hade man tre år tidigare bytt ångmaskinen mot en modern dieselmotor. Den legendariske befälhavaren, kapten Johan Kull, tog emot passagerarna vid landgången och fartyget vibrerade av feststämning.
De embarkerade hytten och gick ner till receptionen för att boka bord i restaurangen. Herrarna kunde få smörgåsbord om det passade. Smörgåsbord passade herrarna alldeles ypperligt så de bokade två platser i första sittningen.
De blev hänvisade ett fönsterbord. De satte sig, beställde in öl och snaps och ställde sig i kön till huggsexan.
När de kommit tillbaka till bordet smakade de på sillen och höjde spetsglasen.
– Skål. Nu börjar man må som en prins. Den här avkopplingen behöver jag, sa Dogge.
Han hade njutit ännu mer om han visste att det satt två nervösa män i en Saab Turbo och väntade på starthjälp. Om inte batteriet lagt av så skulle de båda SÄPO-männen ha varit med ombord. I stället för en Ålandsresa skulle det bli bassning av chefen.

Köge rättade till slipsen och knäppte kavajen innan han gick ner till den stora slottshallen. När han kommit ner vinkade Wolf från en läderfåtölj i ett hörn. Köge gick fram till Wolf som tecknade att Köge skulle slå sig ner i fåtöljen mittemot. En servitör i vit jacka uppenbarade sig som en ande. Wolf beordrade in bönkaffe och konjak. Han tittade frågande på Köge som nickade förtjust och svarade:
– Kaffe och konjak är en utomordentlig start på en trevlig afton, käre Markus. Jag heter Walter men kallas helst för Walt.
– Alles gut. Vi lägger väl bort titlarna så här på aftonen men när mina underlydande är närvarande vill jag helst kallas för herr Wolf, svarade Wolf.
Tjänsteanden var snart tillbaka med en silverbricka. Han dukade raskt fram kaffekoppar i Meissenstil samt konjakskupor av Böhmisk kristall. Kaffet serverades ur en stor silverkanna och konjaken ur en kristallkaraff.
– De vet att ordna det för sig. De har ändå en viss stil, de där kommunisterna, tänkte Köge och värmde konjakskupan i handen.
De skålade och läppjade på konjaken ett tag innan Markus Wolf bröt tystnaden.
– Jaså, så du tror att vi har en läcka inom STASI, käre Walt. Köge replikerade direkt.
– Jag tror inte. Jag vet. Jag har satt min bästa man på den journalist som har kontakt med er lilla kanariefågel och jag hoppas att vår journalist ska leda oss till er läcka.
Wolf förhörde sig vidare om vad Dogge fått reda på, om var han hade sin bostad, om avlyssningsrutiner och annat av intresse. När Wolf ställt frågan om var Dogge brukade möta sin STASI-kontakt och fått veta att de tydligen träffades i Västberlin mulnade Wolf märkbart.
Alltså är det en ganska betrodd person i vår organisation. Som du vet är vi bara ett fåtal som kan lämna DDR temporärt. Wolf fyllde på mer konjak åt de båda och tog sig en rejäl funderare.
Efter en stund tog Wolf till orda.
– Jag tror att jag ska släppa nyheten om Algotssons bortgång till våra statliga medier. Om vi bara nämner honom vid namn utan att gå in på detaljer kanske läckan blir nervös och försöker smuggla ut vårt lilla kontrakt med Folkrepubliken Kina. Så får det bli, sade Wolf med eftertryck.
– Men jag då? När ska jag åka hem och jaga vidare, frågade Köge.
– Inte än min käre Walt. Vi övernattar här och äter en god middag tillsammans. I morgon läcker jag lite nyheter från Sverige och du ringer hem för att kolla läget. På onsdag åker vi till Berlin där du blir vår gäst några dagar. Har vi inte hittat något under de efterföljande sju dagarna åker du hem till Stockholm igen. Om vi hittar något så kommer du hem tidigare. Men var inte orolig. Vi kommer att ta väl hand om dig. Vi skulle till och med kunna ta en dag i väst tillsammans. Då hördes en harkling bakom dem. Ralph Piwek hade visst något på hjärtat. Han tittade på Wolf som en lydig hund innan han fick tecken att tala.
– Herr Wolf. Köket låter meddela att middagen serveras om en halvtimme. Önskar herrarna en drink före maten? Själv tänker jag ta en vodka/martini, sa Piwek med fast stämma.
Wolf och Köge beställde varsin vodka/martini de också och Piwek hastade iväg för att effektuera beställningen. När Piwek givit den tjänande anden sina order gick han bort till en telefon och slog ett nummer.
– Ta en blåkopia på Kinakontraktet. Lägg tillbaka originalet och göm kopian. Se för guds skull till att ingen ser er, sade Piwek lågt och lade på luren.
Piwek hann slå sig ner tillsammans med Köge och Wolf alldeles innan tjänsteanden serverade drinkarna.
– Skål för en givande eftermiddag, sa Wolf och höjde sitt glas.
– Du vet inte hur givande den här eftermiddagen blivit, tänkte Piwek som än en gång låg steget före den organisation som betalade hans lön.
Piwek höjde glaset, tittade Wolf och Köge i ögonen och log. Sen svepte han drinken på ryskt vis. Köge försökte göra likadant vilket resulterade i att han satte i halsen och drällde ner sina kostymbyxor. Wolf och Piwek skrattade ikapp innan Wolf lovade att kostymen skulle levereras nytvättad till Köges rum tidigt dagen därpå.
– Men du får äta middag med blöta byxor, skrockade Wolf samtidigt som tjänsteanden kom ut och ringde i en silverklocka. Middagen var serverad.

Onsdagsträffar

På onsdag, den 15 juli, ska jag till Persåkers Speedshop för att vara domare och utse den "Tjusigaste Glidarbilen".
Den 26 augusti är det dags för Micke Dubois Memorial på samma plats. Då är jag sammankallande för en jury bestående av folk som haft med den store komikern att göra.
De båda träffarna är mellan 18.00 och 21.00. Kom dit vettja!
Jag lovar att bära en cowboyhatt med HD-logga så att ni bloggläsare hittar mig.
Missa inte heller bloggträffen med Ecotrip den 15/8. Jag har åkt med Tims läckra jänkarbåt en gång och det ger mersmak!
Apropå skurväder-inlägget: Jodå, jag fick en del uträttat, men skurandet får vänta ett tag.

Skurväder

SMHI kallar det väntade ovädret för skurväder.
Hmmm...
Man kanske ska hålla sig hemma och städa då.
Skura lite, liksom.

Vilken kanonstart!

Läste i gårdagens Aftonblad om en tjej som blivit huggen i fingret av en krokodil, eller rättare sagt, en kajman.
Först tyckte jag synd om henne, men sen började jag tänka till.
Tjejen är 13 år. Alltså börjar hon förmodligen högstadiet om en dryg månad. Kanske i en ny skola, i en ny klass där hon får nya kamrater.
Vilken schysst start på livets nya bana. Hon lär ju bli pluggets kändis!
"Tjejen som blev biten av en krokodil", liksom.
Hoppas att jag får rätt i dessa spekulationer.

Nu ska vi ses!

Nu är det på tiden att vi träffas!
Jag och Bitte har bokat lördagen den 15:e augusti för detta ändamål.
Kl 14.00 blir vi hämtade vid Stadsgårdskajen i Stockholm
(info om exakt plats kommer senare) av Tim på Ecotrip.
Han skjutsar oss sedan till Fjäderholmarna, där vi har en picknick.
För att göra det så smidigt som möjligt fixar alla sin egen korg med dryck och mat.
Båtresan med tillhörande bubbel är helt gratis!
Det finns tio platser ni får slåss om, och det är först till kvarn som gäller.
Anmäl dig på bittebus snabel-a gmail.com eller lasse snabel-a ljmedia.se! Senast10/8 vill vi ha din anmälan.
Erbjudandet gäller både våra bloggande vänner och trogna bloggläsare ;-)

Sömnadsarbete

Härom veckan lossnade en knapp i mina shorts.
Letade fram nål och tråd och sydde fast den igen.
I går kväll lossnade knappen, men det berodde inte på att jag sytt i den för dåligt. Helt plötsligt hade de fyra små knapphålen blivit ett enda stort!
Kan det vara Dressmanns kända kvalitet som orsakade det fenomenet:-)
Nu sitter det en ny knapp i brallorna, så de får väl hänga med ett tag till.

Synpunkter och tips

Fick veta nyss att en av mina läsare tycker att jag borde korta ner kapitlen i följetongen.
Då boken är upplagd på detta vis så vill jag inte göra så.
Du som tycker att det blir för mäktigt att läsa de långa kapitlen på datorn kan ju bara markera stycket, kopiera med ctrl c och klistra in i ett textdokument.
Printa ut och ta med texten ut till hängmattan.
Alternativ två: beställ boken via e-post: lasse snabel-a ljmedia.se
120 pix inkl. frakt.

Sommarföljetongen del tre

KAPITEL 3

Dogge fick björnfrossa när Aktuelltinslaget var över. När Gary Engström ringde svarade han på första signalen.
– Visst har det med mitt scoop att göra. Det är inget snack om den saken. Men att DDR går så långt att de utför rena mordoperationer i Sverige…
– Man vet aldrig vad som sker bakom järnridån. Du har väl låst in dina dokument ordentligt, svarade Engström.
Dogge bekräftade att samtliga handlingar fanns i säkert förvar i tv-huset. Efter några artighetsfraser ringde de av.
Gary Engström lät luren studsa i klykan och ringde upp sin vän, Walter Köge. Köge svarade på direkten och lovade att infinna sig på tv-huset inom en kvart.
Nyhetschefen gick ut i foajén och väntade in sin gäst. Köge anlände i taxi tretton minuter efter att de avslutat telefonsamtalet.
De försåg sig med kaffe ur automaten innan de gick in på Engströms rum. När de gjort det bekvämt för sig rapporterade Gary Engström om Dogges reaktioner på nyheten om mordet på exportchefen.
– Intressant. Tror du att han är tillräckligt rädd nu? Att eliminera Algotsson var ett måste. Han visste för mycket. Kan det resultera i att din lilla snok ger sig, frågade Köge.
– Knappast. Dogge är en ihärdig kille och jag ser helst att ni låter honom vara. Han kan bli en nyttig kugge för oss bara han får växa till sig lite, svarade Engström.
Köge reste sig och tog på sig rocken.
– Finns det möjlighet att få se vad killen lyckats gräva fram, frågade han.
Nyhetschefen nickade och gick före in på det så kallade T-kontoret där Dogge arbetade. Engström låste upp skåpet med sin huvudnyckel och lät Köge själv lyfta ut dokumentbunten.
Köge satte sig i Dogges skrivbordsstol och ögnade igenom papperen.
– Hm. Mitt namn är med på Boforskontraktet. Det var inte bra. Men så länge han saknar köpehandlingarna mellan DDR och Folkrepubliken Kina har han inget att komma med. Tyvärr så måste jag nog ändå tala med min kontakt i DDR om saken, sade Köge och la tillbaks pappersbunten i kassaskåpet.
Resten av veckan förflöt i ett lugnt tempo för samtliga inblandade utom för Walt Köge. Förutom att han var tvungen att röja undan eventuella vittnen på mordet i tunnelbanan hade han bråda dagar med sitt fasta uppdrag hos SÄPO.
Han hade fått en del säkerhetsansvar gällande statsminister Olof Palme som ständigt hade ett Damoklessvärd hängande i ett hästtagel över huvudet. Veckan gick åt till att planera säkerheten kring statsministern för november månad som närmade sig med stormsteg.
Dogge orkade inte bege sig till tv-huset. Mordet på exportchefen var för magstarkt. Dessutom kände han till att lägenheten avlyssnades. På torsdagen ringde han Elsy och de kom överens om att träffas hemma hos henne följande afton. Dogge lovade att köpa med sig en flaska vitt vin. När han ringde av skrällde det till i luren. Dogges nerver var som klistrade utanpå hans gängliga kropp så av ren nervositet tappade han den trådlösa luren. Telefonen kraschlandade på golvet och gick i tusen bitar. Dogge slet åt sig luren till den gamla bakelittelefonen i hallen. Den fungerade. Det var bara Lelle som ville vara lite social. De beslöt sig för att höras av under lördagen.
– Men inget Adam och Mari den här gången, sa Dogge spefullt.
– Nix. Jag tänkte att vi skulle prova innestället Café Opera, svarade Lelle. Innan Dogge hann säga något passande hörde han klicket som betydde att Lelle lagt på luren.
Dogge plockade upp spillrorna av sin trådlösa telefon. Nu fick han vänja sig vid att tala trådbundet igen. Han kastade skräpet i soporna. När han burit ut telefonens basenhet till bilen passade han på att ta en liten shoppingrunda när han ändå skulle till soptippen. Han körde till OBS! i Fittja. De hade extrapris på likadana snobbiga Wrangler-jeans som Lelle brukade stila i. Dogge provade först en jacka. När han var nöjd tog han med sig några par byxor in i provhytten. Därinne noterade han att det var dags att köpa nya underkläder. Kalsongernas resår var på upphällningen och det fanns plats för mer än en karl i dem. Strumporna såg också sorgliga ut. När han provat ut ett par jeans som passade lade han dem ovanpå jackan i varukorgen. Han slet åt sig en trepack Vinson Y-front och en trepack vita tubsockor. Sedan gick han till kassan och betalade. Dogge blev tvungen att plocka fram checkhäftet för att kunna göra rätt för sig.
– I morgon får jag gå till banken och lägga in lite ny frisk deg på kontot, tänkte han när han låste upp sin Datsun för att köra hem med sin nya stass.

Fredagen den 19 oktober 1984 var gråmulen.
Walter Köge ägnade förmiddagen åt fysisk träning tillsammans med sin närmaste man, Thomas Lindholm. Under träningen briefade Lindholm sin överordnade om Dogges senaste göranden och låtanden.
– Han har kontakt med kvinnan vi köpte lägenheten av. De ska ses på middag i kväll. Jag vet inte vad hon har berättat för jag har bara lyssnat på ett telefonsamtal. För övrigt verkar telefonen ha lagt av. Det har varit helt tyst sedan i går eftermiddag och killen håller sig hemma för det mesta. Han var ute en sväng i går kväll, men kom hem med en kasse från OBS! så han hade nog bara varit ute och handlat.
Köge mulnade betänkligt.
– Den där kvinnan fick ett radhus som är värt minst tre gånger så mycket som kyffet vi köpte. I vår överenskommelse ingick det total tystnad från båda sidor. Tror du att hon har skvallrat?
– Ingen aning. Ska vi ge henne en liten specialbehandling?
– Inte ännu. Om hon har hållit tand för tunga så finns det en risk för att hon börjar snacka om vi gör några dumheter. Har hon tjallat är det lika illa. Killen är journalist, glöm inte det!
Köge spände blicken i sin underhuggare.
– Glöm inte att en åtgärd mot en journalist nästan alltid ger negativ publicitet. Det är något vi absolut ska undvika. Det insåg redan Al Capone på sin tid, sade Köge och gick mot duschrummet.
Dogge tog sovmorgon innan han tog en promenad ner till centrum. Han började sin runda med att gå in på banken. Checkkontot visade ett saldo på nästan 7 000 så han nöjde sig med att lösa in en check som rundade av saldot nedåt till 5 000 kronor jämnt. Systembolaget låg på Fullersta Torg. För att komma dit gick han genom gångtunneln innan han sneddade genom den lilla parken där A-laget redan var inne på dagens andra flaska Rosita.
Han rådfrågade expediten och blev tipsad om ett hyfsat vitt vin för ett par tior. Han köpte två flaskor av det rekommenderade vinet och beordrade dessutom fram några flaskor Carlsberg öl och en liten flaska Aalborgs Jubileum. Det skulle kanske bli läge för en dansk afton tillsammans med Lelle dagen därpå.
Dogge vandrade hemåt med båda händerna upptagna av Systemkassar. Väl hemma makade han undan posten med foten, lade vinet och ölen på kylning samt stoppade undan spritflaskan i frysfacket.
Han tappade upp ett varmt bad. Medan karet fylldes gick han igenom posten. Det var inget av intresse som vanligt. Han ögnade igenom ett par reklamblad från de båda lokala ICA-butikerna, ICA Kvarnen och ICA Sol-Livs. Kvarnen lockade med Sörens Helgsylta för en femma. Kvarnens butikschef var med på bild också. Det var alltså butikschefens egen sylta det handlade om. Dogge funderade på att gå dit och fråga om den var hemlagad. Om svaret blev ja skulle han fråga hur syltan transporterades från hemmet till butiken. Sol-Livs pråmade för att man skulle se till att ha räkor hemma till helgen. Dogge la det på minnet och noterade att de hade öppet till klockan 13.00 på lördagar.
Dogge strödde ett par nypor badsalt i karet innan han kröp ner i det heta vattnet och kände hur varje por öppnade sig.
Han lögade sig en hel timme. När han klev upp ur karet var han skrynklig som ett russin. Då ringde telefonen.
– Is it Douglas Falk speaking?
Dogge bekräftade att det var självaste Douglas Falk man hade äran att tala med. Dogge kände omedelbart igen rösten. Det var krypteringsteknikern från Berlin.
– Ta fram penna och papper, beordrade teknikern på bruten engelska. När Dogge stod beredd med skrivdonen läste östtysken upp ett telefonnummer som Dogge nogsamt antecknade.
– Ring det numret på onsdag klockan 18.00. Se till att ingen lyssnar, sade krypteringsteknikern och ringde av. Ett kraftigt klick i Dogges öra bekräftade att samtalet var över.
Dogge gick in i sovrummet där han sprättade upp Vinsonförpackningen och drog på sig ett par kritvita kalsonger. De nyinköpta strumporna blev nästa steg i förvandlingen från slusk till gentleman, men innan han letade upp en snygg skjorta gick han tillbaka till badrummet och rakade sig noggrant.
Han klädde sig färdigt och tog en titt i den väggfasta spegeln i sovrummet. Den vita skjortan matchade jeansjackans blå denim perfekt. Benfodralen var i samma kulör så han kände sig som en riktig gigolo när han gick ut i hallen och ringde efter en droska.
Exakt klockan 18.00 ringde han på dörrklockan. Hon hette tydligen Friedland i efternamn.
Elsy öppnade dörren, släppte in sin gäst och tog påsen med vinflaskorna till köket.
– Välkommen Dogge. Nu ska vi verkligen ha en trevlig kväll tillsammans!

Elsy hade dukat fint i vardagsrummet. Medan Dogge korkade upp vinet serverade Elsy förrätten, räkfylld avokado. Varmrätten bestod av rödspätta med champinjoncreme och pressad potatis. Till kaffet bjöd hon på calvados. De lät sig väl smaka och den läsare som vill göra detsamma kan ta en titt i efterordet.
De blev en trevlig kväll med efterföljande natt. När de vaknade dagen därpå älskade de igen och beslöt att tillbringa helgen tillsammans.
När Dogge begav sig hemåt på söndagseftermiddagen var han fysiskt utmattad men hjärnan var på toppvarv. Han stannade vid kiosken på Västergårdsvägen och köpte kvällstidningarna. När han kom hem sparkade han undan de båda morgontidningarna som han aldrig skulle läsa. Han la kvällsbladen på soffbordet och tog med sig de båda morgontidningarna ut i köket och slängde dem i soppåsen.
Han gick in i sovrummet för att byta om till de gamla jeansen och en t-shirt. Då såg han att telefonsvararen blinkade. När han var ombytt tryckte han på knappen. Snart hördes Lelles röst eka i rummet.
– Var håller du hus? Vi skulle ju höras i dag. Ring mig när du lyssnat av svararen.
Nästa meddelande var inte lika vänligt.
– Vad är du för en svikare egentligen? Nu sticker jag till Caféet själv. Hoppas att du har en bra förklaring när vi hörs nästa gång!
Dogge suckade och lommade ut till vardagsrummet där han lade sig på soffan och tog del av kvällstidningarnas rubriker. Polisen hade visst börjat vela om mordet på Bofors exportchef.
– Han kan ha blivit knuffad, men vi vet inte. Han kan ha ramlat också. Vi får inte tag i vittnet som påstod sig sett en hand trycka ut honom på spåret, sade polisens talesman. Han var citerad ordagrant i båda kvällstidningarna, så det måste ju vara sant.
Dogge började resonera högt med sig själv men tystnade när han kom på att lägenheten var avlyssnad. Han lät tankarna fara och insåg snart att hans scoop höll på att förvandlas till en riktigt het potatis.
– Få se nu. Sedan jag råkade berätta för teknikern i Malmö så har jag träffat en SÄPO-agent som tydligen är inblandad i vapenaffären. Vidare så har exportchefen som undertecknat samma dokument som SÄPO bevittnade mördats. Jag är utsatt för avlyssning och vittnet som såg Algotsson knuffas ned på spåret finns plötsligt inte. Dessutom har de tvingat Elsy att flytta och tagit av statliga medel för att köpa henne en fin bostad och hennes tystnad. Dogge rös när han kom på tanken att Elsy riskerade att drabbas av hans framfart. Men nu var bollen redan i rullning. På onsdag skulle han ringa tysken och fanns det något intressant att finna skulle han gräva fram det. Nu fanns det ingen återvändo. Den här historien kunde sluta var som helst. Kanske till och med på allra högsta regeringsnivå.
Dogge gick ut i köket, bredde en smörgås och tog en kall Carlsberg till. Efter moget övervägande hällde han upp en iskall snaps ur Aalborg-flaskan.
Han svepte starkspriten i ett drag och tog en klunk av ölen innan han åt upp mackan. Resten av ölen avnjöts i sällskap med en cigarrett innan han gick till sängs.
Douglas Falk lade sig tillrätta efter att ha kontrollerat att han låst ordentligt om sig. Han somnade snart och fick åtta timmars drömlös sömn.
Han väcktes av telefonen. Gary Engström ville att de skulle träffas och diskutera de senaste händelserna. Dogge lovade att infinna sig vid niotiden.
Samtidigt lyfte Walter Köge telefonluren till den skyddade linjen på hans tjänsterum. Han slog landsnumret till DDR och riktnumret till Berlin-området innan han knappade in de fem efterföljande siffrorna. Han fick svar och begärde att bli kopplad in till Markus Wolf.
Den griniga sekreteraren vägrade först, men när Köge förklarat att ärendet var av största vikt och att sekreteraren riskerade sin egen karriär blev han kopplad till den legendariske STASI-chefen. Wolf ledde avdelningen för utrikesspionage med fast hand.
Köge förklarade vad som hänt i Sverige de senaste veckorna. Wolf blev märkbart oroad av Köges rapport. Wolf förklarade att mordet på Bofors exportchef var att ta i en smula för mycket. Det visade ju all publicitet fallet fått. Dessutom var den unge journalisten, var det Douglas Falk han hette, farlig. Tyvärr skulle det bara vara dumt att likvidera Falk just nu. Särskilt med mordet på Algotsson i färskt minne. Dessutom skulle det vara mumma att få reda på vem som var Falks uppgiftslämnare i DDR.
Köge lovade att forska i saken, men Wolf hade andra planer för Köges närmaste framtid.
– Du har väl avlyssning på killen? Sätt en skugga på honom och låt någon skicka ett krypterat meddelande hit om vem som är läckan. Jag vill träffa dig personligen. Det går ett plan från Arlanda till Schönefeld redan om två timmar. Jag ordnar med en mottagningskommitté, sade Wolf och ringde av.
Köge lade på luren. Innan han beställde taxin till Arlanda tryckte han på snabbtelefonen och bad Thomas Lindholm komma in. Omgående!

Thomas Lindholm lämnade sin chefs arbetsrum med ett leende på läpparna. Han hade fått ett uppdrag som kunde innebära ett rejält kliv uppåt i karriären. Han skulle samordna med en skuggning av den där journalisten han varit med om att bugga.
Det här var första gången han fick ett övergripande ansvar för en operation så han kände sig både glad och upprymd. När han kommit in på sitt eget tjänsterum tog han sig en rejäl funderare över vilka han skulle anlita som sina medhjälpare. När han bestämt sig lyfte han telefonluren och ringde bröderna Stenson.
Om Thomas Lindholm hade rådfrågat Köge så hade han definitivt inte rekommenderat bröderna Stenson.
Sten och Sture Stenson var tvillingar och lika som bär. Båda var storväxta och såg ut som före detta boxare, vilket de också var. De hade blivit omplacerade från VD 1 då de varit alltför våldsbenägna. De hade gått hårt fram mot fredliga demonstranter, fyllon och narkomaner. Länspolismästaren själv hade varit delaktig i att placera bröderna hos säkerhetspolisen. Där skulle de vända papper under total anonymitet resten av sina yrkesverksamma liv. Men nu hade alltså Köges underhuggare för avsikt att sätta de båda neanderthalarna i aktiv tjänst.
Dogge knackade på Gary Engströms dörr exakt på slaget 9.00. Han tryckte ner dörrhandtaget och gick in. Gary satt i telefon men skyndade sig att avsluta samtalet.
– Varsågod och sitt, Dogge. Hur känns det?
– Inget vidare faktiskt. Att Algotsson mördades råder det väl inga tvivel om. Att sedan vittnet har försvunnit är ännu mer oroväckande. Dessutom har SÄPO börjat avlyssna min lägenhet.
– Säger du det… Det var allvarliga beskyllningar du kommer med. Gary Engström började stoppa sin pipa i väntan på att Dogge skulle svara.
– Min förra granne har berättat att hon mer eller mindre tvingades att sälja sin lya till SÄPO och att de skulle installera mikrofoner riktade mot min lägenhet. Dogge blev högröd i ansiktet av ren och skär ilska när han tänkte på hur statens handgångna män kunde behandla vanligt folk. Engström drog eld på en tändsticka och tände rökdonet. Han hade redan noterat att Dogge var rent ut sagt förbannad.
– Du skulle väl inte ha någonting emot att avslöja SÄPO:s metoder i så fall, frågade Engström.
– Inte alls. Tvärtom! Får jag det jobbet av dig kan jag ha knäcket klart med intervjuer och allt redan till kvällssändningen, sade Dogge förhoppningsfullt.
– Stopp och belägg! Vi ska inte förhasta oss. Jobba på med din Boforsgrej så kan vi säkert klämma åt både SÄPO och andra potentater i slutändan, sa Engström och tecknade med högerhanden att audiensen var över.
Dogge gick in på sitt rum och tog fram pappersbunten ur kassaskåpet. Han började läsa med föresatsen att hitta något han missat.
Samtidigt passerade ett Iljusjinplan från Interflug ovanför tv-huset. I första klass längst fram hade just flygvärdinnorna börjat servera kaviarsnittar och rysk ”champagne”. Walter Köge svepte bubbelvattnet och räckte fram glaset för påfyllning. Strax före lunch skulle han vara framme i DDR: s huvudstad och han hade inte en aning om vad som väntade.
– Jag får väl njuta av den goda ”servicen” så länge jag kan, tänkte han innan han svepte glas nummer två.
Bröderna Sten och Sture Stenson hade sent omsider anlänt till Thomas Lindholms tjänsterum.
Thomas förklarade att de från och med nu var satta i aktiv tjänst och att de skulle förses med en civil Saab 900 Turbo utrustad med radio. Vidare skulle de kvittera ut varsin bärbar radio så de skulle kunna hålla kontakt utanför bilen. Uppdraget skulle innebära sömnlösa nätter och det skulle förmodligen bli ganska trist efter ett tag.
Bröderna var inte dummare än att de begrep att det skulle handla om en skuggning. Sten Stenson öppnade munnen och talade för de båda:
– Det låter som en skuggning. Ska vi konfrontera objektet?
– Nej. Ni ska notera var objektet rör sig, vilka tider han befinner sig på olika platser, kartlägga hans vanor och fotografera folk han träffar. Varje dag ska ni rapportera direkt till mig. Är vi överens?
Bröderna Stenson nickade ikapp. Plötsligt kom Sten Stenson på en detalj.
– Ska vi plåta folk som objektet träffar så behöver vi en kamera.
– Förlåt, mina herrar. Jag tänkte inte på det. Jag ordnar med en rekvisition så att ni får det ni kan behöva och så ses vi igen efter lunch. Jag räknar med att ni är igång redan i eftermiddag och att ni själva gör upp ett arbetsschema sinsemellan.
Tvillingarna nickade ånyo och reste sig samtidigt. Det skulle bli skoj att komma ut på fältet igen.

Sommarföljetongen del 2

KAPITEL 2

När Dogge lämnat tv-huset lyfte Gary Engström telefonluren och slog ett lokalt nummer. Han fick svar redan efter den andra signalen.
– Köge.
– Tjenare Walt. Gary på Aktuellt här. Jag tror att vi fått ett problem på halsen. Kan vi träffas?
Walter Köge, utrikesansvarig hos säkerhetspolisen tittade snabbt i agendan och föreslog att de skulle träffas redan samma dag.
– Vi kan ses på Centralen. Jag fikar på Hyllan vid 17-tiden, sade SÄPO-mannen.
Engström bekräftade och ringde av.
Dogge löste in checken han fått av Engström på postkontoret i Fältöversten, det moderna innecentrumet vid Karlaplan. Han konstaterade belåtet att behållningen på bankboken stigit till avsevärda 55 000 kronor. Den summan kunde man köpa en spritt ny japansk bil för.
Dogge hade redan en japan, men den var långt ifrån ny. Hemma på parkeringen stod hans blå Datsun 120 Y och rostade sönder. Bilen hade han fått köpa billigt av en motortidning som haft den i sitt långteststall. Bilen var av 1975 års modell och hade blivit ganska sliten med åren, men så länge den klarade bilprovningens skärseld och startade som den skulle såg Dogge ingen anledning att byta. Dessutom åkte han oftast kommunalt när han befann sig på hemmaplan.
Han passade på att ta en sväng in på Metro. Den butikens delikatessavdelning var vida känd, så han belönade sig med en liten påse som han fyllde med några patéer, några smågurkor och en liten flaska Cumberlandsås. Delikatesserna skulle sitta fint till kvällens tv-nyheter.
Dogge köpte kvällstidningarna i Pressbyråkiosken på perrongen innan han tog tunnelbanan till Centralen. Han gick genom tunneln och slängde en enkrona i den klarinettspelande kvinnans keps. Han hade hört rykten om att tiggartanten egentligen var stenrik, men en dag som denna ville Dogge bara le mot hela världen. Världen var hans och det stora scoopet skulle snart göra honom både rik och berömd.
Samtidigt som Dogge passerade spärren till pendeltåget stannade en taxi ute på Centralplan. Gary Engström klev ut och gick med snabba steg in genom dörrarna till den stora hallen. När han kommit fram till ringen i hallens mitt tog han av till vänster. Längst in ledde en trappa upp till Hyllan, ett café med utsikt över hela Centralhallen.
Engström stretade uppför trappan. Han stannade till på krönet och spejade efter sin gamle vän Walt Köge, höjdare på SÄPO.
Plötsligt knackade någon på Engströms axel. Engström ryckte till och vände sig om med knutna nävar. Köge hade överrumplat honom genom att vänta nere i hallen och följa efter tv-mannen uppför trappan. Gary Engström rodnade lite över att ha låtit sig skrämmas.
De båda vännerna beställde varsin kaffekopp innan de satte sig vid ett bord närmast mässingsräcket. Då hade de full kontroll på vad som försiggick omkring dem. För Engströms del spelade detta faktum mindre roll men Köge var mer eller mindre yrkesskadad efter sina 20 år hos Rikspolisens Säkerhetsavdelning.
Efter att de båda herrarna utbytt sedvanliga artighetsfraser och förhört sig om hur det stod till med hälsan och kärleken kom de till saken. Efter att Köge antytt att kusten var klar tog Engström till orda.
– En frilanskille håller på att gräva i en vapenaffär. Vi ska tydligen ha sålt haubitsar till DDR.
Köge nickade instämmande. Engström fortsatte sin historia.
– Nu har den killen fått nys om att vapnen sålts vidare till Kina. Är det något som ni känner till? Köge tittade bekymrat på sin gamle vän och svarade.
– Ja. Tyvärr. Sanningen är att vi visste redan från början att haubitsarna skulle säljas vidare. Men vi har en del annat samarbete på gång med östtyskarna och det vill vi inte riskera. Hur mycket vet din man?
– Han vet det mesta. Men han saknar bevis. Jag har lånat ut ett arbetsrum som han kommer att jobba ifrån, så vi borde kunna hålla koll på honom, sade Gary Engström.
– Perfekt. Men vi måste ordna med avlyssning av hans telefon och ordna med buggning av hans bostad. Är rummet klart för avlyssning?
– Det vet du. Han har fått låna det rum vi på skoj kallar T-kontoret, skrattade Engström.
– T som i Tala, flinade Köge. Engström räckte över en lapp med Dogges namn och adress. Köge tittade på lappen, vek ihop den och stoppade den i fickan.
– Jag ska ordna med avlyssning så vi får killen på linorna så snart som möjligt. Vet du var han förvarar de dokument han fått tag på?
– I bostaden antar jag. Vill du att jag ska övertala honom att flytta grejorna till kontoret?
– Det vore finemang. Ställ dit ett kassaskåp och ordna med en dubblettnyckel, svarade Köge.
Gary Engström nickade och vinkade på servitrisen. Han räckte över sitt Amex-kort. Det skulle knappast märkas i televisionens representationsbudget att han bjudit en hemlig polis på kaffe.

Dogge visslade glatt medan han laddade kylskåpet med delikatesserna från Metrobutiken. Han hade redan ett antal ölflaskor av märket Berliner Kindl ute på balkongen. Hans favoritmärke, inköpta vid hans senaste besök i den delade staden.
Plötsligt ringde telefonen. Han lyfte den trådlösa luren och förde strömbrytaren till on-läge.
Det var Dogges gamla skolkamrat och gode vän Lelle Gran som var på tråden.
– Tjenare Dogge. Det var längesen. Hur är det annars?
– Jotack. Bara bra. Själv då?
– Det knallar… Vad händer i kväll då?
– I kväll. Ingen aning?
– Dogge för fan. Det är ju fredag! Vad sägs om en pjolter och galanta damer?
Snart hade de gamla vännerna beslutat att Lelle skulle komma hem till Dogge för en bit paté och en pilsner. Sen fick man se vad kvällen hade att erbjuda.
– Jag har ju jobbat ganska hårt och är förtjänt av lite avkoppling, tänkte Dogge när de ringt av.
Dogge hann ta ett varmt bad och stryka en skjorta innan Lelle kom. När vännen ringde på dörren var delikatesserna framdukade tillsammans med det avokadogröna finporslinet. De immiga ölen väntade i kylen och Dogge var nybadad och väldoftande.
– Hej du gamle kamrat, sade Lelle och överräckte en liten flaska Explorer.
– Jag tänkte att vi skulle ha en nubbe till godsakerna, fortsatte han och hängde av sig sin jeansjacka. Jackan var av högsta mode, men aningen för kall i mitten av oktober. Lelle hade alltid varit en smula fåfäng. Redan som nioåring stoltserade han med V-jeans i plugget. Dogge hade fått nöja sig med Vinson-jeans från kooperativa Domus.
Dogge letade fram varsitt snapsglas och kompletterade dukningen innan de satte sig ned och lät sig väl smaka. Patéerna hade en strykande åtgång, trots att Dogge bjöd på rostat bröd till. Ölen och innehållet i flaskan med vikingaskeppet sjönk och stämningen blev hög.
När förtäringen var slut delade de på den sista skvätten i kvartingen. Lelle log triumferande och halade fram en slips ur byxfickan.
Vad sägs om att gå på Adam och Mari? Ta på dig slipsen bara, annars kommer vi aldrig förbi biffen i dörren.
Dogge rotade fram en röd snara ur garderoben innan han greppade telefonen och ringde Huddinge Taxi. Carina i växeln lovade att ha en bil på plats inom fem minuter. Lelle stod redan i hallen och knöt skorna när Dogge kom ut.
– Mysko grannar du har. Dom fick besök precis nu. Brukar de få främmande så här dags?
Dogge ryckte på axlarna. Grannarna fick väl göra vad de ville och dessutom var inte klockan mer än halv elva på kvällen. Fredagskväll dessutom.
Taxin stod redan och tickade enkronor. Föraren, en ung man i deras egen ålder hälsade glatt.
– Nämen hej Dogge. Jag såg dig på tv i går. Det verkar ha gått bra för dig.
Dogge fick ta sig en funderare innan han kände igen drosk-kusken. Visst ja. Chauffören var en gammal skolkamrat, Ferdinand Brodin hette han visst.
– Jotack. Hur är det med dig då, Ferdinand?
– Jag kör taxi som du ser. Men det är bara tillfälligt. Jag pluggar till jurist. Jaså, du och Lelle är fortfarande som ler och långhalm?
Lelle avbröt dialogen.
– Som du ser. Kör till Adam och Mari. Vill du göra upp om ett svartpris?
Juridikstuderande Brodin visade sig helt sakna skrupler när det gällde att bedra sin arbetsgivare. En femtiolapp svart räckte för att transportera de båda festprissarna till dansrestaurangen femton kilometer norrut.
Under resans gång hann chauffören ta reda på att Lelle tjänade stora pengar som börsmäklare.
Dogge och Lelle tog sig smärtfritt förbi broilern i dörren. Efter att björnen i garderoben ryckt dem på varsin femma i garderobsavgift strosade de in i baren och beställde varsin drink.
Kvällen blev lyckad. De fick med sig varsin dam hem till Lelles nyinköpta villa i Mälarhöjden och festen fortsatte långt in på småtimmarna.
När damerna gett sig av på morgonkulan tog herrarna sig en stärkande lur på skinnsofforna i vardagsrummet innan de hjälptes åt att röja undan efter festen. När huset var normaliserat igen erbjöd sig Lelle att skjutsa sin gamle kompis hem. Dogge nickade tacksamt och snart satt de i Lelles årsgamla Mercedes. De anlände till Runvägen en kvart senare. En flyttbil blockerade infarten. Dogge trängde sig förbi medan den avflyttande grannen nickhälsade.
– Konstigt. Hon hade ju främmande så sent som i går kväll. Men det kanske rörde sig om en avflyttningsfest, tänkte Dogge och åkte upp till sig.

Resten av helgen förflöt i ett lugnt tempo. Dogge tillbringade lördagskvällen framför tv-n. Söndag förmiddag rotade han fram bilnycklarna och körde till OK: s gör-det-självhall där hans Datsun fick en rejäl översyn med avslutande tvätt. Sedan tog han en sväng förbi sina föräldrar och lät sig bjudas på söndagsmiddag. Slottsstek med inlagd gurka och gelé. Han stannade till vid kiosken och köpte kvällstidningarna på hemvägen. Med tidningarna som sällskap lade han sig i soffan och hade en riktigt mysig söndagskväll.
Dagen därpå ringde Dogges väckarklocka tidigt. Han steg upp, gjorde morgontoalett, åt frukost och läste DN. När han lämnade lägenheten noterade han att namnskylten på grannens dörr var utbytt. K. Kindblom stod det. Ibland är det tydligen snabba puckar, tänkte han medan han stod i hissen.
Måndagen den 15 oktober var gråmulen. Dessutom regnade det. Dogge grinade illa åt det usla vädret som fått hans goda humör att försvinna. Han gick med långa steg till busshållplatsen och tog 744: an till Rågsved. Där bytte han till tunnelbanan. Strax innan klockan slog åtta visade han upp sitt nya tjänstekort för vakten på Sveriges Television.
Dogge blev insläppt och gick till sin kontorsmodul. Han lyfte telefonluren och ringde växeln.
– Hej. Jag har inte fått några telefonkataloger ännu. Kan du ge mig telefonnumret till Bofors i Karlskoga?
Telefonissan levererade det önskade telefonnumret efter mindre än en minut. Dogge lät luren studsa i klykan innan han slog numret till Sveriges enda krigsindustri.
Han blev kopplad till presschefen, herr Bewert, och presenterade sina önskemål.
– Jag skulle vilja ha en kopia på kontraktet med DDR angående de haubitsar ni levererade i våras.
Bewert var tveksam. Han förklarade att det rörde sig om topphemliga handlingar. Dogge hade hunnit bli varm i kläderna, så han påminde Bewert om att Dogge representerade den tredje statsmakten och att Bewert kunde bli uthängd med namn och bild i televisionen om han inte skötte sig.
Bewert suckade djupt. Han lovade att ta en Xeroxkopia på dokumentet och skicka kopian till tv-huset.
När Dogge lagt på luren knackade det på dörren. Dörren öppnades och Gary Engström steg in i sällskap med två overallklädda män som bar ett mindre kassaskåp mellan sig.
– Gomorron. Jag tänkte bara att du skulle få ett säkert skåp att förvara dina dokument i, sade Engström med ett leende.
Dogge Falk log tillbaka. Gary hade tydligen underskattat honom.
– Jag har redan ett värdeskåp hemma i lägenheten. Alla papper finns i tryggt förvar där, svarade han.
– Du borde inte ha allt hemma i din bostad. Om något skulle hända dig vore det ju bra om vi kunde komma åt dina handlingar så att vi kan fortsätta söka sanningen, sade Engström barskt.
Dogge lovade nyhetschefen att samtliga dokument skulle placeras i det nyinstallerade skåpet i tv-huset. När han till slut blev lämnad ensam lyfte han telefonluren och ringde Rikspolisens växel. Han bad att få bli kopplad till den som arbetade med utlandsärenden. Tyvärr så fanns inte Walter Köge på sitt tjänsterum, men damen i växeln lovade att ta ett meddelande.
– Be att han ringer upp mig när han kommer in, sa Dogge och ringde av.
Dogge skulle ha blivit förskräckt om han visste vad Köge hade i görningen. Strax efter det att Dogge lämnat sin lägenhet rapporterade ”den nya grannen” att kusten var klar för buggning.
Köge dök upp en halvtimme senare. Han hade en stab med tekniker i sällskap.
De började med att dyrka upp låset till Dogge Falks bostad. När Köge fick syn på den trådlösa telefonen brast han i skratt.
– En smuggeltelefon. Perfekt. Kolla vilken frekvens den jobbar på så ordnar vi med en slavsändare i grannlägenheten. Två av teknikerna nickade och började med att duka upp en del radioutrustning på Dogges köksbord.
Medan pejlandet pågick övervakade Köge att resten av buggningen fortgick som den skulle. Då grannlägenheten endast vette mot Dogges vardagsrum insåg Köge att de skulle få nöja sig med att avlyssna den trådlösa telefonen samt vardagsrummet. Det stod en gammal svart bakelittelefon i hallen, men Köge antog att den bara fungerade som prydnad.
Teknikern i grannlägenheten borrade ett smalt hål i betongväggen. När borret var framme vid Dogges tapet släppte han knappen och tryckte in en liten strålningsmikrofon i borrhålet. Efter en provkörning av arrangemanget visade det sig att allt fungerade över förväntan. Från och med nu skulle allt som försiggick i Falks vardagsrum samt allt som sades i den trådlösa telefonen spelas in på den röststyrda bandspelare som installerats i lägenheten intill.

För Dogge Falks del fortsatte måndagen i ett lugnt tempo. Köge hörde inte av sig och Boforspappren skulle inte hinna fram förrän tidigast dagen därpå.
Efter att ha lunchat tillsammans med Gary Engström, som påminde Dogge om vikten att förvara samtliga dokument i ärendet i det nyinstallerade kassaskåpet, ringde han det telefonnummer han fått till sin kontakt hos STASI.
Det var ingen som svarade så Dogge drog på sig jackan och gjorde kväll redan vid halv tvåtiden på eftermiddagen.
Dagen därpå samlade han ihop alla handlingar och stoppade ner dem i en sliten portfölj från skoltiden. Han åkte kommunalt till tv-huset och sitt lilla redaktionsrum. Där låste han in dokumenten i kassaskåpet. När det var gjort gick han ut till automaten i korridoren och hämtade en kopp kaffe. Med muggen i näven gick han tillbaka till sitt rum och satte sig bakom skrivbordet.
Han läppjade på den heta drycken och lät tankarna fara.
Plötsligt knackade det på dörren. Det var vaktmästaren som kom med dagens post.
Förutom interntidningen Vipåtv och ett par andra publikationer fick han ett kuvert med Bofors logotyp i nedre vänstra hörnet.
Dogge väntade tills vaktis gått vidare på sin runda innan han sprättade upp kuvertet. Kontraktet med DDR var skrivet på tyska och undertecknat av tre personer. Bofors´ exportchef Pär Algotsson, en Markus Wolf som representerade DDR, samt ett bevittnande av namnteckningarna. Bevittnandet var signerat av Walter Köge.
Dogge lyfte telefonluren och slog Köges direktnummer. Han fick svar efter andra signalen.
Köge beklagade sig över att han inte ringt tillbaka.
– Ibland är det fullt upp. Då hinner man inte med allt, ursäktade sig Köge och föreslog att de båda skulle träffas.
– Vad sägs om redan i eftermiddag, frågade Dogge.
Köge föreslog att de skulle mötas på Centralens Restaurang och äta lunch tillsammans. Dogge samtyckte med ett leende. Han insåg att SÄPO-mannen gärna lät sig bjudas på en matbit. Dogge tog fram plånboken och bläddrade i sedelfacket. Jodå, där fanns tillräckligt för en rejäl lunchnota och mer därtill. Han stoppade på sig plånboken och ögnade igenom Boforskontraktet en gång till. Haubitsarna hade tydligen skickats med ASG: s lastbilar ner till Trelleborg där ett lastfartyg från DDR tagit över. Fartyget skulle sedan ha gått vidare till hamnstaden Rostock där den farliga lasten skulle ha lossats. Vad som hände därefter var fortfarande höljt i dunkel.
Dogge drog på sig jackan och låste in kontraktet i kassaskåpet. Han småsprang till tunnelbanestationen vid Karlaplan och hann precis med ett tåg mot sydväst.
Under de minuter tunnelbaneresan tog i anspråk bestämde sig Dogge för att låtsas som han inte kände till Köges vittnesunderskrift på kontraktet.
– Bäst att man spelar dum. Tänk om karlen är inblandad på något vis, tänkte Dogge Falk när han steg av tåget på T-Centralen.
När Dogge kommit fram till restaurangen anmälde han sin ankomst till hovmästaren som visade honom till ett fönsterbord. Där satt redan en vältränad och muskulös herre i 40-årsåldern. Mannen reste sig upp och sträckte fram näven.
– Douglas Falk förmodar jag. Mitt namn är Walter Köge, men du kan kalla mig för Walt.
De hälsade. Köge hade ett fast, på gränsen till hårt grepp när han hälsade. Dogge sträckte sig efter menyn och snart hade de varsin råbiff framför sig. Köge beställde starköl till maten medan Dogge nöjde sig med isvatten. När kaffet stod på bordet tog Dogge upp sitt ärende.
– Jo Walt, jag har ramlat på en historia om eventuell vapensmuggling till Kina…
Han berättade historien på ungefär samma sätt som han dragit den för Gary Engström. Dogge var noga med att inte berätta för mycket. Framför allt skulle han inte ens antyda om att han kände till Köges namnteckning på kontraktet. Köge lyssnade uppmärksamt.
– Jaha du Dogge. Det verkar som du kommit en fin historia på spåren. Kina är ett av de länder som regeringen beslutat att inte exportera vapen till. Kontrakten med Bofors är av naturliga skäl hemliga, men jag kan garantera dig att det inte finns några luckor. Det måste vara östtyskarna som bedrar oss om det nu har exporterats några haubitsar överhuvudtaget. Jag tycker att du ska snoka vidare i det här, men lämna Bofors ifred. Leta i DDR och hör av dig till mig om det händer något.
Dogge lovade att hålla kontakten. Köge reste sig och tog farväl medan Dogge vinkade på servitrisen för att betala lunchnotan.

När Dogge betalat vek han ihop notan och stoppade ner den i ett av sedelfacken i plånboken. Notan kunde vara bra att ha inför deklarationen även om det glunkades om att skattmasen var på gång med begränsningar när det gällde representation.
Han gick med snabba steg genom Centralhallen och tog trapporna ner i underjorden.
– Opraktiskt. Först ner för en trappa, sen genom spärren och till slut uppför en trappa för att komma till perrongen. Vansinne, tänkte Dogge medan han sprang uppför trappan till pendeltåget. Han hade missat tåget med två minuter så han fördrev de följande 28 minuterna med en kvällstidning och en Marlboro.
Tåget rullade in. Det var ett av de gamla extratågen från trettiotalet. Bruna vagnar som drogs av ett lika brunt ellok. Dogge gillade de äldre tågen bäst. Dels var de plyschöverdragna sofforna bekvämare än de blå galonbritsar som fanns på de moderna tågen. Dels fanns det faktiskt en toalett ombord. Den klassiska vattenflaskan var däremot tom.
Dogge slog sig ned och tåget rullade söderut. Vid Stockholms Södra steg en flyktigt bekant kvinna ombord. Det var hon som hade bott i lägenheten intill Dogges men flyttat under helgen.
Dogge nickade åt henne och makade åt sig så att den före detta grannen fick plats. Dogge påminde sig om att hon hette Elsy i förnamn. De kallpratade ända fram till Stuvsta där hon skulle stiga av. Hon tittade nervöst på Dogge och satt kvar. De gjorde sällskap nedför trapporna vid Huddinge Station.
– Dogge. Har du tid med en fika på Castello. Jag måste tala med dig om en sak. Elsy såg så allvarlig ut att Dogge blev smått skrämd. Han nickade.
De gick in på konditori Castello och tog varsin kaffe. De satte sig i ett avskilt hörn av lokalen så att ingen obehörig skulle kunna höra vad som sades.
– I fredags kväll ringde det på dörren. När jag öppnade trängde sig två karlar in. De krävde att få köpa min lägenhet. Till slut kom vi överens. Jag fick ett fint radhus i Myrängen i stället. Problemet är bara att det var SÄPO som köpte lägenheten, sade hon.
– Vad är det för problem med att det var SÄPO, frågade Dogge.
– Fattar du inte? Din lägenhet är den enda som vetter mot min. De vill väl lyssna på vad du har för dig. Nog har jag fattat att du rotar i en massa konstigheter ibland, men nu bör du ta dig i akt.
Dogge funderade och blev alldeles darrig. Elsy hade rätt. Det kunde inte bero på något annat än avlyssning. Han beskrev Köges utseende så noga han kunde för Elsy och hon bekräftade.
– Exakt så såg han ut. Det verkade vara han som bestämde, sa Elsy med skärpa.
Trots den laddade situationen upptäckte paret att de trivdes i varandras sällskap. Dogge räckte över sitt visitkort och Elsy kladdade ner sitt telefonnummer med läppstiftet på en servett.
Hon föreslog att de skulle träffas igen följande fredag.
– Vi kan ju äta middag tillsammans. Så får du gå husesyn i mitt nya radhus samtidigt, sa Elsy och reste sig. Dogge hjälpte henne på med kappan och lovade att ringa senare under veckan så de kunde komma överens om en tid som passade.
Dogge tog en promenad hem till Runvägen. Under de tio minuter som promenaden tog funderade han över sin situation. Han insåg att han gjort rätt som inte avslöjat allt han visste för Köge. Tänk om Köge var inblandad i vapensmugglingen. Det hade ju uppdagats en del som tydde på att så var fallet.
När Dogge kommit hem gick han igenom posten under tystnad. Bara vetskapen om att andra satt och lyssnade på vad som försiggick i hans bostad fick honom att vara tystare än vanligt. Efter en stund kom han på sig med att vara överdrivet tyst, så han ställde sig i köket och började slamra med disken.
När han diskat klart slog han på tv:n och lutade sig tillbaks i soffan. Plötsligt ringde telefonen. Dogge sprang in i sovrummet där den trådlösa låg på laddning. Han svarade på fjärde signalen. Det var Gary Engström som lät mer än upphetsad.
– Kolla på Aktuellt i kväll. Nu börjar det hända grejor som kan ha med ditt scoop att göra. Jag ringer efteråt så får vi snacka om hur vi ska fortsätta.
Dogge bytte kanal till ettan för att inte riskera att missa Aktuellt. När vinjetten var över drog nyhetsankaret rubrikerna. Dagens huvudnyhet handlade om att en man blivit knuffad ner på tunnelbanespåret och överkörd av tåget. Offret avled direkt. Han hette Pär Algotsson och arbetade som exportchef på Bofors.