Följetongen del fem

KAPITEL 5

Dogge och Lelle hade en trevlig kväll ombord på Apollo III.
Efter smörgåsbordet tog de en runda förbi taxfreeshopen och fyllde varsin varukorg med den tullfria ransonen. Varorna packades ner i plastpåsar som skulle få hämtas ut en timme före ankomsten till Stockholm dagen därpå.
Lelle knorrade lite, men expediten förklarade att det var en regel man inte tummade på. Däremot kunde de få lämna tillbaka varorna och handla dagen därpå. De tittade surt på expediten och beslöt att låta saken bero. Lelle föreslog att de skulle ta en tur upp till hytten. När de kommit in i den rymliga lyxhytten rotade Lelle fram en flaska ur sin väska.
– Tur att man är förutseende, sa han och serverade varsin whisky i tandborstglasen.
– Skål och tack Dogge. Hur är det annars då?
Dogge kände behov av att lätta sitt hjärta, så han berättade hela historien om det stora scoopet som höll på att förvandlas till en mardröm.
– Jisses då. Det var det värsta. Men det kanske är bra att jag känner till storyn. Om det skulle hända dig något, menar jag, sa Lelle allvarligt.
Dogge ryckte olustigt på axlarna.
– Ryck upp dig! Nu sticker vi till nattklubben och röjer lite på dansgolvet, sa Lelle och greppade glaset. De båda vännerna svepte whiskyn och lämnade hytten.
Efter ett par drinkar var de i högform. De röjde som John Travolta på dansgolvet och fick med sig varsin flicka till bordet. När flickornas pojkvänner dök upp lämnade Dogge och Lelle sällskapet för att roa sig med lite spel vid roulettebordet. Kvällen förflöt i ett behagligt tempo och avslutades med öl och räksmörgås i cafeterian. Efter varsin sängfösare somnade de gott, vaggade av fartygets gungande i de höga vågorna.
Dagen därpå vaknade de med huvudvärk. De tvingade sig ner till cafeterian och drack varsin kopp svart kaffe. Sedan höll de sig till isvatten. Någon frukost blev det inte tal om.
Bröderna Stenson infann sig på Thomas Lindholms rum exakt klockan 10.00 för att rapportera.
– Eh, killen försvann i en taxi, sa Sten svävande.
– Hur kunde han smita sin väg i en taxi? En taxi har oftast en slö dieselmotor. Ni kör en Saab Turbo om jag inte missminner mig, sa Lindholm irriterat.
– Saaben startade inte. Batteriet var slut, svarade Sten Stenson.
En kvart senare hade bröderna Stenson erkänt att batteriet blivit strömlöst på grund av alltför idogt lyssnande på bilradion. När Sture Stenson ursäktade sig med att radion körde ”Livet i Finnskogarna” slog Thomas Lindholm näven i bordet så att bröderna Stenson hoppade högt.
– Tig! Ni är ena verkliga idioter. Hur kunde jag vara så dum att jag gav er det här jobbet? Nå, nu är det som det är. Åk hem till karl’n och vänta ut honom. Sture tar första passet. Klockan 17.00 kommer Sten och avlöser. Sture tar Saaben. Sten får åka kommunalt.
– Till avlösningen också, frågade Sten Stenson.
– Både hem och till avlösningen. Du ska vara utvilad tills dess, så åk hem och sov. Vi ses i morgon. Samma tid, samma plats, sa Thomas Lindholm och pekade på dörren.
Bröderna Stenson gick slokörade ut i korridoren. Sture stängde dörren försiktigt efter sig.
När de båda neanderthalarna lämnat rummet ringde telefonen.
– Hallå Lindholm. Köge här. Har det hänt något av vikt?
Lindholm förklarade vad som hade hänt. Han berättade också att han nu givit klara direktiv om hur bröderna Stenson skulle arbeta och att de förmodligen inte skulle våga göra bort sig igen.
– Om de klantar till det en gång till ska jag personligen sparka iväg dem till hittegodsavdelningen, sa Lindholm med skärpa.
Köge förblev tyst och ringde av. Markus Wolf satt redan i slottets bibliotek med en kanna äkta bönkaffe och väntade på rapporten.
Wolf lyckades behålla sitt lugn när Köge rapporterat läget. Efter att ha druckit två koppar kaffe öppnade han munnen.
– Det betyder att killen flytt sin kos. Eller mer troligt, att han har rest till Berlin för att få mer information. Det betyder att läckan springer omkring i Västberlin. Jag ska begära en extra hård gränskontroll de närmaste två dagarna. I dag tar vi det lugnt här ute på landet, men i morgon förmiddag åker vi till vår vackra huvudstad.
– Efter att jag har fått min rapport från Sverige. Den får jag vid halvelvatiden, fyllde Köge i.
– Självklart. Vi får hoppas att den rapporten blir mer positiv, sa Wolf.

Sture Stenson satte sig i Saab Turbons förarsäte. Innan han körde till sitt postställe släppte han av sin bror hemma i Fruängen. Sedan körde han Häradsvägen till Stuvsta där han fortsatte förbi centrum fram till Huddingevägen. Han passerade Gulf-macken och fortsatte via Björkängshallen till Runvägen. Sture parkerade strax före vändplanen och höll noggrann koll över vilka som rörde sig i området. Bilradion fick vara avstängd. Han ville inte riskera att hamna i samma brydsamma situation som senast.
Dogge och Lelle hade sent omsider fått i sig en lunch och gick till taxfreeshopen där de hämtade sina kassar. När fartyget anlöpte Stockholm föreslog Lelle att de skulle göra sällskap hem till hans villa i Mälarhöjden.
– Vi tar en taxi och köper med oss varsin pizza på hemvägen, sa han. Dogge hade inget särskilt program för kvällen så han tackade ja till vännens inbjudan.
Ungefär samtidigt gnuggade Sten Stenson sömnen ur ögonen och letade fram nycklarna till brödernas gemensamma fordon, en Volvo P1800.
Han bredde en knäckebrödsskiva med böcklingpastej och greppade en Festis apelsindryck i kylen innan han gick ned till den svengelska sportvagnen. Bilen startade direkt så Sten var strax på väg mot Huddinge. Han åt mackan och drack ur Tetrapaken medan han körde. På slaget klockan 17.00 var han framme på Runvägen. Han varvade upp motorn för att blåsa tändstiften rena innan han vred tändningsnyckeln till off-läge.
Stures rapport var kort och koncis. Inget av vikt hade passerat. Sten tog över Saaben och Sture lovade att vara tillbaka tolv timmar senare.
– Men behåll kommunikationsradion påslagen. Jag ropar om jag behöver assistans, sa Sten innan hans bror tog Volvon till Fruängen för att få en middag, en tv-kväll och en stunds nattvila.
Dogge och Lelle tog en taxi till Mälarhöjden. De bad chauffören att stanna vid pizzerian i Västertorp där de beställde varsin Calzone. De båda vännerna hade en lugn hemmakväll med pizza, kaffe och isvatten. Ingen av dem var det minsta sugen på alkohol. Dessutom kände båda sig slitna efter gårdagen. Lelle började gäspa redan vid tiotiden.
– Det är bäddat i gästrummet. Sitt uppe så länge du vill, men stäng av tv:n efter dig, sa Lelle och önskade sin gäst god natt.
Dogge satt uppe en halvtimme till men sedan började ögonlocken kännas tunga så han larvade ut i gästrummet, lade sig och skulle just somna när han kom på att han glömt att stänga av tv:n. Han svor till, klev upp ur sängen och gick ut i gillestugan. Han tryckte på tv:ns avstängningsknapp. Bilden slocknade så Dogge kunde lugnt gå och lägga sig igen.
När Dogge och Lelle sov som djupast kom Sture för att avlösa sin tvillingbror. Han fick uppdraget att rapportera för Thomas Lindholm fem timmar senare.
– I och för sig tvingas du lämna poststället en liten stund men jag behöver sova, sa Sten Stenson irriterat och lät sportvagnens bakdäck spinna mot asfalten när han skuddade Runvägens stoft från däcken.
Kvart i tio startade Sture Saaben och körde till polishuset i Västberga där Lindholm ivrigt väntade på rapport. Efter att han fått veta att inget hade hänt och att Dogge fortfarande var spårlöst försvunnen gav han Sture en uppsträckning för att han lämnat poststället.
– I morgon får Sten komma. Du stannar kvar och vaktar, beordrade Thomas Lindholm.
Halv elva ringde Köge och fick veta att objektet fortfarande var borta. Köge rapporterade i sin tur till Markus Wolf som väntade bredvid rikstelefonen.
– Då åker vi till Berlin. Eller rättare sagt, du åker till Berlin. Piwek eskorterar dig och ser till att du blir installerad. I morgon träffas vi efter att du ringt din spaningschef så ska jag bjuda på lite sightseeing i Berlins västra delar. Jag blir kvar här några timmar till. Jag har en del arbete att utföra. Trevlig resa, vi ses i morgon, sa Wolf och sträckte fram handen.
De skakade hand och Köge tackade för ett par trevliga dagar i slottsmiljö. Ralph Piwek kom in i rummet. Han berättade att bilen redan var framkörd och att Köges gepäck var packat och klart.
Dogge och Lelle hade tagit sovmorgon. Lelle ringde några samtal till firman samt ett par kunder innan han förkunnade att han kunde ta en ledig dag. De tog tunnelbanan till stan, gick en vända på Skansen, lunchade på Riche och avslutade med ett parti biljard på Söder innan de skildes åt. Dogge tittade på klockan. Om han skyndade sig skulle han hinna med nästa tåg till Huddinge och då vara framme 17.56. Klockan 18.00 skulle han ringa tysken. Äntligen skulle han få lite mer kött på benen så att scoopet snart skulle vara i hamn.

Köge och Piwek småpratade i baksätet på den förlängda Volvon. Köge undrade hur det kom sig att de färdades i en svensk bil när DDR faktiskt hade en egen bilindustri och dessutom kunde rekvirera ryska lyxbilar som Tjajka och Zil utan problem.
– Vi genomförde en exportaffär där vi fick 20 nya Volvolimousiner som dellikvid. Vår president, Erich Honecker, har en som tjänstebil. Resten fördelades på förvaltningarna. STASI har två, berättade Ralph Piwek.
De började närma sig DDR: s huvudstad. Trafiken ökade och bebyggelsen tätnade. När de kom in i själva staden beordrade Piwek att chauffören skulle köra till Hotel Stadt Berlin.
Hotellet var en hög byggnad, centralt belägen vid Alexanderplatz. Alldeles intill hotellet fanns en igenbommad nedgång. Köge gissade på att det var ett skyddsrum men Piwek förklarade att det var en igenmurad tunnelbanenedgång.
– Tunnelbanesystemet sträcker sig över hela Berlin, även i väst. Därför har vi har bommat igen vissa nedgångar. Du kommer nog att känna dig som hemma på hotellet. Det är byggt av dina landsmän på Skånska Cementgjuteriet, informerade Piwek när de gick in i foajén.
När Köge blivit installerad på sitt rum och växlat en svensk hundralapp till 33 DDR-Mark erbjöd Piwek att de skulle ta en rundtur i Berlin. Köge kände sig trött efter resan och tackade nej. De bestämde att Piwek skulle få bjuda på middag nere i hotellrestaurangen senare under aftonen.
– Blir du sugen på lunch eller någonting annat är det bara att ringa till receptionen. De ordnar det mesta och det är på STASIS bekostnad. Ha så trevligt, sa Piwek och gick därifrån.
Köge reglade dörren och lade sig på de rejäla bolstren. Han somnade nästan direkt.
Dogge steg av tåget och gick till höger i tunneln. Mellan Pressbyråkiosken och den lilla korvkiosken fanns två stycken brandgula telefonkiosker. Efter en titt på klockan insåg han att han skulle hinna med en kokt med bröd innan han ringde det viktiga samtalet.
Det var tur för Dogge att han inte hade några större pretentioner. Menyn bestod av kokt korv i papper, korvbröd med senap och ketchup samt paradrätten kokt korv med bröd. Förutom Pucko och Pommac förstås.
Korvgubben tog emot Dogges femtiolapp och gick med på att växla ett par tior till femkronorsmynt. När Dogge ätit upp korven gick han in i den högra telefonkiosken. Han tog fram papper och penna, stoppade ner ett par femmor i myntinkastet, fick kopplingston och slog numret.
– Ja.
– Det är Dogge Falk.
– Herr Falk? Kan ni anteckna? Bra. Ta er till Berlin/Tempelhof i morgon förmiddag. Hyr en svart VW Golf GTi vid AVIS´ disk. Ta in på valfritt hotell men se till att passera Bahnhof Zoo i er hyrbil varje kväll klockan 17.00. Glöm inte, svart Golf GTi hos AVIS i morgon. Vi kontaktar er. Det sa ”klick” i Dogges öra och samtalet var över.
– När det sa ”klick” för kungen blev han kär i en tyska. Vete fan om jag blev kär i den här tysken. Skulle inte tro det, tänkte Dogge och skrattade för sig själv och hängde tillbaka luren i klykan.
Dogge tog en promenad hem efter att ha köpt kvällstidningarna i Pressbyråkiosken. När han kom hem ställde han ut sexpacken med Carlsberg Elephant Beer på balkongen och whiskyflaskan i barskåpet. Sen tog han bilen till Loffes Grill i Stuvsta. Han lade aldrig märke till att en Saab Turbo följde efter honom. När Dogge parkerat vid korvkiosken väntade Saaben utanför Callnes konditori med kylaren vänd mot Stationsvägen. Några raggare hade lämnat sin Ford Mustang med motorn på tomgång och ackorderade med korvgubben om extra dressing på sina hamburgare. När det blev Dogges tur beställde han en tunnbrödsrulle och en Pucko. Han fick anrättningen i en påse, satte sig i bilen och körde hem.
Sten Stenson som följt efter i Saaben anropade sin bror för andra gången denna afton. Han förklarade att objektet var på väg hem och att Sture förmodligen kunde göra kväll.
– Om han sticker någonstans följer jag efter. Tar han bilen skuggar jag honom med Turbon. Går han till fots så går jag också. Det är inga problem, brorsan. Och en sak till, i morgon gäller samma sak på ditt dagpass. Jag lovar att inte skvallra för Lindholm, sa Sten Stenson och stängde av kommunikationsradion.
Natten förflöt händelselös. Dogge hade kommit hem och vid midnatt slocknade ljuset i hans lägenhet på sex trappor. Bröderna Stenson var lättade över att äntligen ha någonting positivt att rapportera för sin överordnade.

Dogge hade ägnat kvällen åt att nyttja sin gamla svarta bakelittelefon i hallen. Han ringde först nummerbyrån och fick telefonnumret till flygbolaget Lufthansa. Han bokade en biljett till Berlin/Tempelhof med avgång klockan elva på förmiddagen dagen därpå. Incheckning skulle ske en timme innan. Sedan ringde han Huddinge Taxi och beställde en droska till klockan 9.15.
– Låt taxin vänta utanför ICA Kvarnen så hinner jag köpa en tidning som reslektyr, sa Dogge och ringde av.
Han vaknade när klockradion dånade igång klockan åtta. Han duschade, åt frukost samtidigt som han skummade genom DN och snabbpackade en lätt resväska som skulle kunna gå igenom som handbagage.
På slaget nio gick han ut genom porten med väskan i högsta hugg.
Sture Stenson kom snabbt på fötter när han insåg att Dogge hade för avsikt att ta en promenad i stället för att ta bilen.
Sture följde efter på behörigt avstånd. Han väntade tålmodigt utanför ICA där Dogge köpte dagens Svenska Dagbladet och senaste numret av tidningen Bilsport. Plötsligt kom Dogge utrusande och hoppade in i en taxi som just kört fram till butiken.
– Nej! Nu blev jag akterseglad igen. Sture skrek ilsket av frustration så några gymnasieungdomar tittade undrande på honom.
Sture Stenson insåg att det skulle vankas ytterligare en skopa ovett på Thomas Lindholms tjänsterum.
Dogge kom på att han inte hade särskilt mycket kontanter på sig. Han hade visserligen 5 000 kronor på checkkontot men de checkarna skulle knappast gå att använda utomlands. Som tur var låg bankboken kvar i innerfickan. Han bad chauffören stanna vid PK-banken vid Årsta Partihallar och vänta med motorn igång.
– Jag ska resa utomlands men har glömt att ta ut pengar, förklarade han.
Taxin bromsade in utanför banken och Dogge rusade in. Han skrev en uttagningsblankett på 10 000 kronor som han bad att få växlade till D-mark. Han fick skriva under ett växlingskvitto innan kassören räknade upp 3 324 D-mark på disken framför honom. Han passade även på att lösa in en check på 3 000 kronor för att ha som reservkapital.
Den fortsatta resan till Arlanda gick utan problem och någon minut före tio hade Dogge betalat flygbiljetten med Västtysk valuta samt checkat in och fått sitt handbagage godkänt. Han fick till och med tid över för en sväng i taxfreeshopen. Dogge köpte en flaska VAT 69 och en limpa Marlboro.
Sture Stenson infann sig punktigt på Thomas Lindholms rum. När Sture rapporterat om morgonens händelser brast Lindholm ut i affekt.
– Idioter! Varför var inte din bror med och höll koll?
– Eh. Han behövde sova, urskuldade sig Sture Stenson vilket bara gjorde Lindholm ännu argare. Thomas Lindholm var högröd i ansiktet, hytte med pekfingret och skrek.
– Du får sparken! Du och din korkade brorsa får sparken! Den här utredningen är nedlagd från och med nu. På grund av dig och din korkade bror. Dra åt helvete!
Sture Stenson backade ut från Lindholms tjänsterum utan att veta om han borde vara förbannad eller tacksam. Han lutade åt att han borde vara tacksam som blivit befriad från ett tråkigt spaningsjobb som detta.
Sture lät Saaben stå kvar utanför polishuset. Han tog en promenad till E4-Baren vid motorvägen och åt en tunnbrödsrulle med deras mycket speciella och goda räksallad. Sedan gick han mot L.M. Ericssons fabriker för att ta tunnelbanan från Telefonplan hem till Fruängen.
Dogge satt på Lufthansas Boeing 737 och gick igenom reskassan. Flygbolaget hade ryckt honom på 1 204 D-mark så han hade bara 2 020 pengar kvar i västtysk valuta.
När han landat på Tempelhof letade han upp AVIS-disken och beställde en svart Golf GTi.
– Vi har ingen svart GTi inne just nu, svarade den oklanderligt klädda biluthyraren.
– Då får det vara, chansade Dogge. Tjänstemannen böjde sig ner över sina pärmar.
– Vänta. Jag har ett återbud här. Ni kan få en svart GTi om ni väntar en timme.
Dogge tackade ja, bokade bilen och betalade 500 D-mark för bilhyran.
– Det är ett helgpris. Om ni vill behålla bilen längre får ni ringa. Sätt er i baren så säger jag till när bilen är färdig, sa biluthyraren.
Dogge slog sig ner i baren och beställde in sin favoritöl.
– Ein kaltes Berliner Kindl, bitte. Dogge kunde verkligen inte påstå att han talade flytande tyska, men en kall öl kunde han beställa. Med rätt böjning till och med. Han fick sin öl, smuttade på den och lutade sig tillbaka.
– Äntligen börjar det hända nåt, tänkte han belåtet och tog en djup klunk av ölen.