Följetongen del sex

KAPITEL 6

Köge sov gott hela eftermiddagen.
Han väcktes av telefonen. Det var Ralph Piwek som föreslog att de skulle träffas i hotellbaren en timme senare. Köge tackade ja, tog en snabbdusch och gick ut i korridoren. Han stannade framför hissarna och tryckte på knappen. En kort stund senare befann han sig i en hiss på väg nedåt.
Köge slog sig ned vid ett fönsterbord och vinkade efter betjäning. Då Köges tyska inte var den bästa frågade han efter en engelskspråklig servitör.
En ny servitör anlände. Köge beställde en whisky och servitören ilade iväg för att effektuera beställningen. När servitören kom tillbaka visade Köge rumsnyckeln och sa till om att drinken skulle debiteras hans hotellrum.
Köge smuttade på whiskyn och insöp atmosfären. Det talades ryska vid borden intill. Han svepte glaset och tecknade åt servitören att han ville ha påfyllning. Tjänsteanden ilade genast efter ett nytt glas whisky. När servitören hade placerat glaset på bordet trädde Ralph Piwek in i baren.
Piwek tecknade åt servitören att han ville ha en likadan drink som Köge och den arme tjänsteanden ilade iväg ytterligare en gång.
– Nå käre Walt. Hur trivs du på Hotel Stadt Berlin, DDR:s största hotell?
– Bara fint. Berätta lite om hotellet, svarade Köge.
Piwek började genast berätta om det jättelika hotellet som byggts bara för att man skulle kunna erbjuda rum åt alla DDR-vänner från de övriga öststaterna.
– Hotel Stadt Berlin uppfördes 1972 av svenska arbetare från Skånska Cementgjuteriet. Vi ville kunna erbjuda våra gäster fullständig bekvämlighet och service. Är du nöjd med utsikten från ditt rum?
Köge nickade jakande.
– Fint. Har du sett tornet som ditt rum vetter mot?
Köge skakade nekande på huvudet. Han ville inte erkänna att han faktiskt inte ens tittat ut genom fönstret ännu. Trots att han bodde på artonde våningen.
– Tornet är Berlins berömda tv-torn. Jag tänkte att vi skulle ta en tur upp i tornet så du får en överblick över vår vackra stad. Men först ska vi äta, sa Ralph Piwek och skålade med Köge innan de båda svepte innehållet i glasen.
De åt en furstlig måltid på hotellets finrestaurang. Piwek betalade genom att visa sin legitimation för servitören. Hovmästaren tillkallades och Piwek fick sätta sin signatur på notan. Sedan gick de ut och tog en kort promenad till tv-tornet för att njuta av Berlins skyline by night. De stod tysta i den snurrande kupolen och njöt av utsikten.
Berlin var en vacker stad i kvällsljus. Husen speglades i floden Spree och förhöjde intrycket. Det enda som förstörde intrycket var den förhatliga muren.
Köge tackade för en trevlig kväll och gick hem till hotellet vid 23-tiden.
Dagen därpå beställde Köge upp frukost till rummet. När han ätit ringde han till Thomas Lindholm och fick veta att fågeln åter flytt sin kos. Han fick också veta att Lindholm gett bröderna Stenson avsked på grått papper. Köge beordrade då att bröderna genast skulle återanställas.
– Vi vet aldrig när vi kan få nytta av dem igen. Visserligen är de korkade men de brukar i varje fall försöka göra som man säger, sa Köge och ringde av.
Nere i receptionen väntade Markus Wolf och Ralph Piwek. Volvolimousinen stod framkörd utanför hotellet och väntade med motorn på tomgång.
– Nu ska vi ta en rejäl runda i vår vackra stad. Du ska få uppleva både öst och väst, sa Wolf och gick före ut till bilen där chauffören gjorde honnör för dem.
Köge noterade att det låg ett varuhus alldeles intill hotellet. Kaufhof hette det.
– Jag kanske hinner in en sväng senare. Jag måste ju köpa med mig lite souvenirer hem, tänkte Köge när Volvon accelererade i riktning mot Nikolai-kvarteren.
Nikolaikvarteren var DDR:s skyltfönster för besökare från väst. Där kunde man beskåda gamla fina hus i klassisk Berlin-arkitektur. Meningen var givetvis att få besökarna tro att man hade det lika fint i hela DDR, vilket definitivt inte var fallet. De lunchade på en restaurang i Nikolai. Ryskt björnkött med vodka och Radebergeröl.
– Nu åker vi in i väst. Vi tar vägen genom Checkpoint Charlie, sedan besöker vi KaDeWe och Berlins Zoo, föreslog Markus Wolf. Köge log och nickade glatt.

Ungefär samtidigt som Köge och hans sällskap passerade kontrollen vid Checkpoint Charlie kvitterade Dogge ut nycklarna till sin Golf GTi. Han körde i riktning mot Stadtmitte och följde skyltarna mot Zoo. Vid Berlins Zoo vände han och hade då den stora järnvägsstationen Bahnhof Zoo på sin vänstra sida. När han lokaliserat vilken plats han skulle passera klockan 17.00 fortsatte han i sydvästlig riktning. Han körde någon kilometer innan han gjorde en u-sväng och stannade utanför ett litet hotell.
Hotellet hette Crystal och låg på Kantstrasse. Gatunumret var 144. Dogge tog med sig väskan och frågade i receptionen om det fanns något rum ledigt.
Jodå, det fanns det. Om han kunde nöja sig med enbart dusch på rummet. Toalett fanns i korridoren. Dogge accepterade och betalade för tre nätter i förskott. Rummet var billigt. Det kostade bara 35 mark per natt. Då ingick även frukost. Parkering fanns på gården och ingick i rumspriset. Dogge lät bilen stå kvar på gatan då han skulle ut och åka ett par timmar senare. Han gick upp på rummet och klädde av sig. Han duschade av sig resdammet och lade sig på sängen för att tänka. Egentligen fanns det inget att tänka på. Det var bara att passa tiden vid Bahnhof Zoo och hoppas att han skulle kunna åka hem igen senast söndag.
– Hoppas att östtyskarna inte vill ha alltför mycket betalt den här gången. Jag har bara drygt 1 400 mark kvar plus tretusen kronor i plånboken. Jag ger dem tusen mark den här gången. De har nog ingen annan att köpslå med, tänkte han.
Dogge märkte att han höll på att dåsa till, så han lyfte telefonluren och kontaktade receptionen. Han beställde väckning till klockan 16.30. Sedan somnade han som ett barn.
Köge fick en tråkig stund på KaDeWe. Stället visade sig vara att enormt varuhus nära Kurfürstendamm. Köge avskydde shopping. Han mindes med vämjelse alla shoppingrundor med sin före detta fru som inte gett honom ett dugg förutom att hans plånbok blev betydligt tunnare för varje shoppingrunda. Hans värdar var mest intresserade av att prova kläder. Både Markus Wolf och Ralph Piwek passade på tillfället att klä upp sig rejält. Köge köpte ett par skjortor och lite underkläder då han räknade med att tvingas stanna kvar i DDR ytterligare några dagar.
När besöket på varuhuset äntligen var över fortsatte de till Berlins Zoo. Wolf betalade entrén och de tre säkerhetsmännen gick in genom grindarna.
Berlins Zoo var en välskött anläggning som inhyste ett flertal sällsynta och exotiska djur. Köge trivdes med att vandra omkring tillsammans med sina värdar och lyssna på Piweks berättelser om varje hörn av djurparken. Piwek visade sig ha ypperliga kunskaper om zoologi och om djurparkens historia. Köge kände sig till slut tvungen att fråga om Piwek någon gång arbetat som reseledare eller guide. Ralph Piwek log och erkände att han en gång i tiden arbetat som guide, men att hans kompetens var mer passande för STASI.
– Men det är roligt att dela med sig av sina kunskaper. Jag tar er gärna med på fler utflykter, sa Piwek medan Wolf skrockade förbindligt.
– Självklart ska du göra det, Ralph. Varför inte lite chockturism i Ukraina, skrattade Wolf. Ralph Piwek ignorerade sin chefs plumpa kommentar. Som guide vill man visa allt från sin bästa sida. Inte dra med sina gäster till en massa trista kärnkraftsanläggningar.
Köge uppfattade inte riktigt vad som sades, så han log och låtsades som om han uppskattade ett bra skämt.
Trojkan fortsatte runt den zoologiska trädgården. När de nästan var klara med upplevelsen gick de in på ett så kallat Imbiss som var belägen i närheten av entrégrindarna.
Ett Imbiss är ett enklare näringsställe som alltid serverar Berlinarnas livrätt, Currywurst.
De beställde varsin Currywurst och varsin öl av det lokala märket Berliner Kindl. När de var klara med mellanmålet gick de i riktning mot grindarna. Klockan började närma sig fem på eftermiddagen och Wolf ville tillbaka till Östberlin före 18.00.
När de just skulle ta plats i Volvon passerade en svart VW Golf GTi i sakta mak. Golfen slog av ytterligare på takten när den närmade sig den DDR-registrerade limousinen.
Golfen fortsatte förbi Bahnhof Zoo och stannade i filen för vänstersvängande vid trafikljusen.
Markus Wolf och hans sällskap äntrade Volvons baksäte och chauffören gjorde en u-sväng så de kunde köra in mot Mitte och vidare till Checkpoint Charlie.
Då mötte de Golfen igen. Föraren hade vänt sitt fordon vid trafikljusen och nu körde han inte sakta längre. Det svarta krutpaketet accelererade snabbt och mötet med den DDR-skyltade Volvon var över på en mikrosekund. Volvons chaufför kastade en förvånad blick i backspegeln och såg Golfen svänga åt höger med skrikande däck.

Dogge blev kallsvettig. När han sakta rullade fram utanför Bahnhof Zoo exakt på den utsatta tiden såg han Walter Köge gå över gatan i sällskap med två män som gick med militärisk hållning. Sällskapet hade sedan stigit in i en chaufförskörd lång-Volvo. Volvon var DDR-skyltad. Först hade Köges namn figurerat på det känsliga kontraktet. Den andra svensken som skrivit under var död, troligen mördad. Sen dyker Köge upp igen och åker omkring i en DDR-registrerad Volvo mitt i Västberlin. Dogge insåg att det bästa var att gömma sig så fort som möjligt. Han kastade en blick i backspegeln innan han gjorde en u-sväng vid trafikljusen. Volvon hade startat och kom närmare. Så fort han fick grönt vred han ratten fullt till vänster och vände tillbaka. Sedan tryckte han gaspedalen i botten. Accelerationen tryckte honom mot det skålade ryggstödet. Efter några sekunder kastade Dogge en ny blick i backspegeln och såg att Volvon försvunnit in mot Mitte. Först då släppte han gaspedalen och slog av på farten.
Han körde in bilen på hotellparkeringen. Parkeringsplatsen var belägen på en liten gård som man inte kunde se från gatan.
– Perfekt. Då kan inte Köge spåra mig via bilen i alla fall, tänkte han. Som tur var förträngde han att han registrerat sig med passet när han passerade passkontrollen på Tempelhof. Samma sak skedde när han hyrde bilen och när han tog in på hotellet. Hade han kommit på sådana tankar hade han säkert blivit paranoid i överkant.
Som tur var förhöll det sig på så vis att öst och väst knappast talade med varandra. De lär inte ha bytt upplysningar om vilka som kom över respektive gränser. Den enda möjligheten att få reda på sådana hemligheter var att hitta en sådan person som Köge. En som gick att köpa.
När Dogge parkerat bilen gick han Kantstrasse norrut. Efter ett par hundra meter tog han av till höger och gick in på den italienska restaurang han lagt märke till tidigare under dagen.
Han beställde en Spaghetti Bolognese som han sköljde ner med en Berliner Kindl. När han ätit fortsatte han bort till lokaltågstationen, Savigny Platz.
– Jag tar en tur med tåget och ser mig omkring lite, tänkte Dogge Falk som inte lugnat sig efter den traumatiska händelsen vid Bahnhof Zoo.
Det visade sig att lokaltågen kallades för S-Bahn. Tunnelbanan hette U-Bahn. Dogge löste biljett till Friedrichstrasse som var lokaltågens ändhållplats.
När Dogge kom fram till Friedrichstrasse visade det sig att han befann sig i östblocket. De som skulle resa vidare in i DDR visades ner i en gångtunnel där passkontrollen var belägen. Sedan fick de gå upp till en annan perrong där tågen fortsatte. Tåget som Dogge åkt med skulle vända efter några minuters passagerarbyte. Perrongen mittemot var posterad med uniformsklädda soldater var tionde meter. De var beväpnade med ryska automatkarbiner, så kallade Kalasjnikovs. Soldaterna hade order om att kallblodigt skjuta alla som försökte hoppa över till det tåg Dogge befann sig på.
Dogge slogs av vämjelse när han såg de längtande blickarna på tåget som ledde till friheten. DDR-medborgarna hade det inte alltför lätt, tydligen.
Han lutade sig tillbaka och bestämde sig för att ta en kort tur in i Östberlin dagen därpå. Bara för att se hur folk hade det.
Dogge steg av tåget vid Tiergarten och strosade längs Kurfürstendamm mot hotellet. Han gick in på en Kneipe för att få något starkt att dricka. Han beställde en Berliner Kindl och en snaps.
– Någon särskild sort som önskas, frågade bartendern.
Dogge gav barmannen fria händer och fick snart ett spetsglas framför sig. Han svepte snapsen. Den brände till i gommen så han sköljde efter med en klunk av ölen.
Dogge höll fram glaset och beställde en snaps till.
– Samma sort, frågade bartendern.
– Jawohl. Vilken sort är det, sa Dogge.
Bartendern tog fram flaskan och vände etiketten mot gästen. Akvaviten hette Malteserkreuz.
Efter ytterligare en öl och två Malteserkreuz gick Dogge hem till hotellet.
Han passade på att besöka toaletten i korridoren innan han gick in på sitt rum
Dogge satte på tv:n, hällde upp en liten whisky ur taxfreeflaskan, greppade telefonluren och slog numret till receptionen.
När han förhört sig om frukosttiderna och beställt väckning till klockan åtta nästa morgon svepte han whiskyn och lade sig. Han somnade ovaggad efter en händelserik dag.