Följetongen kapitel sju

KAPITEL 7

Dogge vaknade redan vid sjutiden på morgonen. Han tog en snabbdusch innan han gick ned till receptionen för att avbeställa väckningen och fråga om det var möjligt att besöka DDR i några timmar. Portieren lovade att ordna med ansökan och snabbehandling av ett turistvisum för fyra timmar medan Dogge åt frukost.
Dogge gick in i frukostmatsalen och satte sig vid bordet som var prytt med en svensk bordsflagga. Han åt med god aptit och när han spisat färdigt gick han åter ut till receptionen.
Han fick skriva under ansökan och informerades att han skulle ta med sig dokumentet till gränskontrollen vid Checkpoint Charlie.
Han gick ut på Kantstrasse och vinkade in en taxi. Efter tio minuters färd stannade taxin vid den kända gränsövergången. Dogge läste andäktigt på skylten som förkunnade att man nu lämnade den amerikanska sektorn.
När han passerat den amerikanske marinkårssoldaten som kastade ett öga i hans pass fortsatte han promenaden in i öst. Han visade passet och visumansökan för den buttre gränsvakten som tecknade åt honom att komma in och vänta vid disken.
En man med lite mer guld på axelklaffarna tog över ansökan som blev ett regelrätt förhör.
– Vad ska ni göra i DDR? Medför ni förbjuden litteratur? Har ni några andra varor med er? Dogge svarade ärligt nej på samtliga frågor. Gränsvakten dängde några gånger med en stämpel i passet och visumansökan innan han lämnade tillbaks dokumenten.
– Glöm inte att ansöka om visum för återresan. Fyll i den nu så ska jag se till att den är behandlad inom fyra timmar. Dessutom måste ni växla sex och en halv mark så vi är säkra på att ni klarar er utan att ligga DDR till last.
– Jag har mer än så i plånboken, försäkrade Dogge.
– I den där dekadenta västvalutan ja. I DDR har vi vår egen valuta, sa mannen bakom disken och drog lite på ena mungipan.
Dogge fyllde i ansökan för återresan och växlade 20 D-mark till 20 DDR-mark. Han fick med sig en kopia av den godkända visumansökan. Visumet gav honom rätt att vistas inom Östberlins stadsgräns fram till klockan 14.00 samma dag.
Dogge fortsatte genom gränskontrollen. Ett femtiotal meter längre fram fanns ytterligare en kur med vakter samt ett taggtrådsstängsel. Mellan stängslet och själva muren fanns en bilväg, krattad sand med dolda trampminor, en morrande schäferhund och ett vakttorn bemannat med militärer som satt på helspänn med skjutklara Kalasjnikovs.
Dogge fortsatte till fots in i DDR. En Volga med taxiskylt på taket saktade farten och föraren antydde att han var ledig. Dogge låtsades inte förstå utan tog en rejäl promenad i Östberlin. Han slogs av att allt var så grått och trist. Han stannade till på Alexanderplatz och tänkte att torget var som gjort för militärparader. Han kom tillbaka till gränskontrollen i god tid och fick sitt utresevisum utan problem.
När han ändå hade ångan uppe fortsatte han sin promenad nedför KuDamm som Västberlinarna kallar sitt huvudstråk. När han nästan var framme vid Savigny Platz infann sig en rejäl hungerkänsla så han stannade till vid Café Krantzler och spanade in menyn. Lite väl höga priser, tyckte Dogge så han gick in en tvärgata alldeles vid Hotel Kempinski för att undvika fler turistfällor.
Han stannade till utanför första bästa ställe. Stället verkade vara en genuint tysk restaurang som bar det intetsägande namnet Hardtke.
Dogge beställde en portion Eisbein mit Sauerkraut och en Bier vom Fass. Efter en halv evighet fick han sin fatöl. Den var toppad med en rejäl skumkrona och smakade gudomligt.
Maten var både god och mäktig. Det dallrande köttet påminde om fläsklägg och det serverades tillsammans med varm surkål och tysk senap. Dogge åt med glupande aptit och begärde in notan. Hela lunchen, med öl och allt, kostade bara tio mark. Mätt och belåten gick han till hotellet för att hämta bilen innan han skulle ta sin vanliga sväng förbi Bahnhof Zoo.
Han startade Golfen och körde Kantstrasse norrut. Han noterade att fredagsrusningen var nästan lika tät i Västberlin som hemma i Stockholm. Han undrade vad det kunde bero på. Ingen Västberlinare hade väl ett fritidshus på lagom bilavstånd från staden?
– De som vill uppleva något annat än denna isolerade plats måste ju ta flyget härifrån, tänkte Dogge medan han lät Golfen krypa framåt och sakta passera Bahnhof Zoo.
Han gled varvet runt stationen två gånger utan att någonting hände. Då vände han vid trafikljusen och körde raka vägen till hotellet.

Fredagen förflöt i ett behagligt lugnt tempo för Walter Köge.
Han beställde upp sin frukost till rummet, ringde Thomas Lindholm och frågade om han kontaktat bröderna Stenson. Lindholm svarade nekande, så Köge gav sin underlydande en kort uppsträckning och beordrade honom att ordna så att bröderna omgående blev införda i rullorna igen. Det räckte att han talade med bröderna Stenson efter helgen men han ville ha rapport senast måndag förmiddag klockan 10.30.
När Köge lagt på luren ringde telefonen igen.
Det var Ralph Piwek som ville bjuda på lunch och guida honom runt i STASI:s högkvarter.
Köge tackade för inbjudan och de kom överens att Piwek skulle hämta honom klockan 12.00.
Köge tog hissen ner till gatuplanet och gick ut på Alexanderplatz. Han noterade att varuhuset Kaufhof var öppet, så han gick in genom entrédörrarna.
Köge blev snabbt besviken. Bara tomma hyllor och de få varor som fanns var inget han var intresserad av. För att inte visa sig oartig köpte han en potatispress i pressad plåt. Köksredskapet såg ut att vara tillverkat på trettiotalet, men kostade å andra sidan bara en knapp krona.
Han åkte hiss upp till sin våning och gick in på rummet för att lägga sitt nyförvärv i resväskan. När han skulle ta hissen till receptionen igen fungerade inte en enda av de sex hissarna. Köge suckade djupt. Visserligen så låg trapphuset alldeles intill hisschaktet men att traska trapporna 18 våningar var inget han längtade efter.
Köge svor till, öppnade dörren och började sin mödosamma promenad nedåt.
När Köge pustat ut efter sitt ofrivilliga motionspass lämnade han rumsnyckeln i receptionen och gick ut på Alexanderplatz. Piwek hade redan kommit och stod lutad mot en ryskproducerad bil, en Lada. Ladan var mörkblå och hade ett blått utryckningsljus på taket.
Ralph Piwek gick Walter Köge till mötes.
– Du får ursäkta transporten. Volvon är upptagen idag, så nu får uppleva vår vardag, sa Piwek och log. Köge skrattade till och satte sig i baksätet. När dörrarna slamrat igen satte chauffören fordonet i rörelse. Fem minuter senare bromsade han in utanför en restaurang. Piwek tog täten och lotsade in Köge. Chauffören fick vackert vänta utanför.
– En riktig rysk restaurang. Nu ska du få rödbetssoppa till förrätt och björnkött till varmrätt. Det kommer att bli en superb lunch, lovade Ralph Piwek och så blev det också.
När de lunchat färdigt gick de ut till den väntande chauffören som slog på utryckningsljusen och trängde sig före i varje korsning. Snart var de framme på Normannenstrasse där STASI:s högkvarter var beläget.
Köge fick skriva in sig i receptionen och lotsades sedan vidare av Piwek.
Ralph Piwek visade in sin gäst i en stor sal där det satt ett hundratal människor försedda med hörlurar. Piwek bekräftade det som Köge misstänkte. Det här var STASI:s avlyssningscentral.
– Tänk vad mycket skit de får höra, skrattade Köge. Piwek drog lite på smilbanden och fortsatte guidningen. När de kommit upp på chefsplanet passerade de en kontorsdörr som stod på glänt. Ett samtal pågick. Köge kände omedelbart igen Markus Wolfs röst. Han kunde inte undvika att höra vad som sades därinne.
– Svensken är tydligen i DDR. Han passerade Checkpoint Charlie klockan 10.00. Se till att han likvideras innan han hinner återvända till Västberlin.
Ralph Piwek släpade sin gäst vidare genom lokalerna. När klockan närmade sig 15.00 visade han in Köge i ett ordinärt fikarum. Man körde tydligen med kafferaster hos STASI också. Rummet fylldes av STASI-agenter som skulle ha eftermiddagskaffe. Plötsligt kom Markus Wolf in.
– Piwek. Varför bjöd du inte in vår gäst i officersmässen? Följ med mig, Köge. Du Piwek kan ta helgledigt från och med nu, sa Wolf och drog med sig Walt Köge från de övriga.
– Jag hoppas att Piwek tagit väl hand om dig, sade Wolf när han öppnade dörren till STASI:s allra heligaste.

Walter Köge hade en trevlig eftermiddag tillsammans med Markus Wolf. STASI:s chef för utrikesspionage visade bland annat det omfattande arkivet där så gott som varje DDR-medborgare fanns katalogiserad.
– Vi har någonting liknande. Varje svensk har ett personnummer och sedan databehandlar vi dem. Samkörning är officiellt förbjudet, men sånt tjafs behöver inte vi bry oss om, avslöjade Köge. Wolf brummade nöjt.
– Låter intressant. Problemet är att vi inte kommer över datorer lika lättvindligt som ni svenskar. IBM vill inte sälja till socialistiska länder, sa Wolf.
– Jag kan nog hjälpa er. Mot en liten ersättning, så klart, sa Köge och log menande.
– Min käre Walter. Ni börjar bli en smula girig. Men visst kan jag ordna med en dusör om ni ordnar resten. Vi behöver en IBM av senaste sort. Den där gamla BESK:en som du försökte pracka på oss ritningar till häromåret kan du glömma! Wolfs blick hårdnade och Köge rös. Bäst att man håller sig väl med östtyskarna. Särskilt så länge man befinner sig i DDR, tänkte Köge.
Wolf skjutsade sin gäst till hotellet. Köge lyfte telefonluren och fick tag på Lindholm innan han hunnit gå hem och fira helg.
Lindholm lovade att beställa och installera en ny dator åt Köge. Samtliga program skulle kopieras från den gamla och den gamla datorn skulle transporteras till Köges bostad.
– Jag måste jobba en del hemifrån. Men jag vill inte att det kommer ut att jag har en massa hemligheter i min bostad, så knip käft, sa Köge med eftertryck och ringde av.
När samtalet var över tog Köge en dusch innan han tog hissen ner till gatuplanet och en promenad till tv-tornet. Han åkte upp i tv-tornet och tog ett bord i restaurangen. Visserligen var maten på hotellet gratis men han gillade utsikten från tornet där man faktiskt fick en glimt av Västberlin som omväxling mot det gråa och trista DDR.
När han spisat färdigt gick han till hotellet, beställde upp en flaska rysk vodka till rummet och började supa sig plakat.
Dogges fredagskväll blev alkoholfri. Han gick på bio i stället. En gammal rulle med James Bond lockade, men redan efter fem minuter ångrade han sig. Filmen var dubbad till tyska och det kändes fel att se Roger Moore stå med pistolen i hand samtidigt som en främmande röst vrålade ”Hände hoch”!
Kvällens clou kom först senare. Dogge slank in på en Imbiss för en Currywurst och ett glas Sprudel, det tyska mineralvattnet. När han ätit gick han ut på gatan och hörde en upprörd sluddrig stämma som talade de gamla vikingahjältarnas språk.
– Ja é scheeker på att hotellet hette Salve Kvick. Hörru schaffööör´n. Kör oss till Salve Kvick, din dumma djääävel.
Dogge gick fram till den berusade svensken och hans något nyktrare kamrat. Han bad sina landsmän att berätta om sitt problem. Taxichauffören väntade tålmodigt. Den nyktraste av de båda förklarade att de var anställda på Huddinge Kommuns fastighetskontor och att de var på studieresa för att uppleva det nya Berlins arkitektur. Byggnadsfirman Anders Diös stod för fiolerna och de snålade varken på mat eller på dryck av tjänstemännens fläckiga yttre att döma. De var inkvarterade på ett hotell som de glömt namnet på, men kollegan var övertygad om att det hette Salve Kvick. Dogge gapskrattade.
– Det kanske är Hansa Platz han menar, sa Dogge mellan skrattsalvorna.
Taxichauffören tittade upp och log igenkännande medan de båda festprissarna nickade i kapp. Visst var det Hansaplast de menade. Hade de sagt någonting annat? Kommunaltjänstemännen kröp in i droskan medan Dogge fortsatte sin promenad hem till hotellet.
– Hoppas att det händer något i morgon, tänkte han när han lade sig tillrätta under bolstren.

När Dogge vaknade bestämde han sig för att göra ett besök på det stora varuhuset, KaDeWe. Han tänkte skicka vykort till ett par vänner. Ett till Elsy och ett till Lelle.
Den svenska flaggan stod placerad vid det bord som blivit hans stambord. Någon minut efter att han slagit sig ner serverades hans frukost. Dogge svepte juiceglaset och vinkade till sig servitrisen. Han bad om påfyllning men servitrisen skakade på huvudet.
Hon förklarade att frukosten planerades exakt efter antal gäster. Det serverades ett glas juice per man och ville man ha mer fick man vackert bege sig ut på stan.
Dogge fräste något om ”ordnung macht frei” och fick en arg blick tillbaka. Servitrisen ångade ut i de bakre regionerna och kom ut med ett nytt glas juice på en bricka.
– Varsågod. Vi får väl hoppas att någon gäst tar sovmorgon och hoppar över frukosten. Det är ju ändå lördag, sa den bastanta tyskan och satte ner glaset med en smäll framför Dogge.
När han ätit klart rotade han upp två Mark ur fickan och lade dem på bordet. Lite dricks kanske skulle blidka servitrisen. Han skulle ju ändå äta minst en frukost till i matsalen.
– Hoppas att hon lugnar ner sig nu. Så hon inte spottar i kaffet innan hon serverar mig i morgon bitti, tänkte Dogge och log i mjugg.
Han tog trapporna tillbaka upp på rummet, hämtade sin Wrangler-jacka och gick ut för att ta en sväng på stan. Han gick mot Bahnhof Zoo och stannade utanför djurparkens grindar.
Han betalade de fem Mark som mannen i biljettluckan ville ha för att släppa in honom. Sedan tillbringade han tre timmar med att vandra omkring i Västberlins största turistfälla.
Han stannade vid ett souvenirstånd och köpte två vykort. Han bad expediten att frankera dem tillräckligt så att de skulle kunna gå med flygpost till Sverige. Dogge avskydde att komma hem före vykorten när han var ute och reste.
Han slog sig ner på en Imbiss, beställde en Berliner Kindl och började skriva.
Elsy fick en hälsning där han lovade att ringa så fort han kom hem och att han hoppades att få bjuda henne på en middag hemma på Runvägen som tack för senast.
Lelle fick en mer maskulin hälsning, oss grabbar emellan, där Dogge antydde att han skulle ha en kul historia att berätta när de sågs. Han tänkte på gårdagens Salve Kvick-episod och skrattade högt för sig själv.
Dogge drack ur ölen och lämnade stället. Han fortsatte sin vandring runt Zoo, men då han redan sett lejonparten letade han upp utgången och gick mot KuDamm.
Efter en stärkande promenad i vimlet på KuDamm, bland lördagslediga berlinare, letade han upp en brevlåda där han postade vykorten. Sedan letade han upp jättevaruhuset KaDeWe.
Varuhuset var lika fullsmockat med folk som KuDamm men han armbågade sig igenom våning efter våning. På femte våningen kände han att han var på sin mammas gata. Det doftade gott av nylagad mat. Hela våningen var som en jättelik livsmedelsbutik uppblandad med massor av små restauranger. Han hann med ett kvarts varv runt våningen innan snålvattnet började rinna i mungiporna. Dogge kände att han var hungrig, så han valde en hörna som serverade Bayerska specialiteter. Efter en rejäl portion Schweinshaxe med Knödel som han sköljde ner med ett krus mörkt och gott bayerskt öl fortsatte han att botanisera bland delikatesserna. Han köpte ett antal olika korvar från Tysklands alla hörn, en burk rysk och en burk iransk kaviar samt en rejäl bit spansk Jamon Serrano.
Han gick tillbaka till Hotel Crystal, lade in delikatesserna i hyrbilens bagagelucka och gick upp till sitt rum. Han kom på att hans uppdragsgivare varken sett eller hört något från honom sedan måndag. Han lyfte telefonluren och slog landsnumret till Sverige, 0046 följt av en åtta som kopplade honom till Stockholmsområdet innan han slog Gary Engströms direktnummer.
Engström fanns inte på sitt rum. Han hade tagit helgledigt precis som de allra flesta andra svenskar, men Dogge fick Garys hemnummer av den effektiva redaktionssekreteraren.
Han ringde Garys hemnummer, men där svarade bara en telefonsvarare. Dogge talade in ett meddelande om var han befann sig och lämnade telefonnumret till hotellet.
Nu började det bli dags att köra dagens runda förbi Bahnhof Zoo, så Dogge tog på sig jackan och gick ner till sin hyrda Golf GTi.
Han startade motorn och körde ut i den glesa trafiken. Vid Bahnhof Zoo stannade han till och låtsades beundra djurparken tvärs över gatan.
Plötsligt öppnades högerdörren och en karl med ett bekant ansikte klev in. Karlen satte sig i passagerarstolen. Det var krypteringsteknikern från DDR. Han tittade sig nervöst omkring och beordrade:
– Kör. Vi måste iväg härifrån snabbt som katten!