Strulresan

Bulgarientrippen inleddes med kaos.
Jag skulle upp i svinottan, så jag hade beställt en taxi till 04.30 och bett att chaffisen skulle ringa när han stod utanför porten.
Jag vaknade med ett ryck 04.40. Mobilen hade stängt av sig själv under natten. Ringde taxi och bad dem hälsa chaffisen att jag var på väg.
Taxametern hade tickat fram nästan en hundring extra medan jag låg och snusade, men då jag skulle vara på Arlanda 05.15 var det bara att gilla läget.
Chaffisen slog rekord på vägen. När jag förklarat att det var bråttom fixade han hela resan på 30 minuter. Jag hann och chaffisen fick en Fadde-bok i stället för dricks.
Väl framme hittade jag inte killen som skulle möta upp. En ung grabb, Andreas från Söderhamn som också skulle med, frågade om jag skulle till Bulgarien. Vi slog därefter följe till incheckningen som hade en rekordlång kö.
När vi checkat in gick vi till securityn. Kön sträckte sig ända in i Sky City.
Jag började inse att vi skulle missa flyget om vi skulle stå i den megalånga kön, så Andreas knatade iväg och kollade möjligheterna om köföreträde för oss.
Vi lotsades förbi kön och kom in i avresehallen. Kutade till gate 20. Men det fanns givetvis ytterligare ett hinder på vägen. En extra passkontroll. Förmodligen för att öka spänningen ytterligare...
Tjejen vid gaten tittade förvånat på oss, men scannade våra boardingkort så att vi kunde rusa ombord på planet. En minut efter att vi slagit oss ner taxade planet ut mot startbanan. Shit, så pass sent har jag aldrig kommit till ett flyg tidigare.
Jag efterlyste vår värd hos stewarden och fick veta vilken stol han satt på, så allt löste sig till sist.
Gissa om det satt fint med en Sterling-frukost i luften, även om den kostade hundra spänn.
I nästa inlägg kommer jag att beskriva för-och nackdelar med att resa tillsammans med reseagenter när man själv är journalist.