Surrealistiskt samtal

I mitt yrke som frilans kan man ibland råka ut för en del underligheter.
Jag hade en idé om ett annorlunda reportage som skulle platsa på någon av de stora dagstidningarnas ekonomisidor. Efter ett par dagars krattande i manegen fick jag löfte om en intervju med en ganska mediaskygg herre som har en hel del att berätta.
Jag ville dock inte boka intervjun innan knäcket var insålt, så igår drog jag på mig säljpjucken och ringde landets största morgontidning.
Efter att ha blivit kopplad hit och dit fick jag till slut rätt herre på tråden.
Samtalet som följde blev ganska surrealistiskt:
"Hej, Lasse på LJ Media här. Jag har en grej på gång som skulle passa er".
"Mnjaaa... Vi köper väldigt lite frilansmaterial. Dessutom så har vi våra fasta frilansare som vi anlitar, så du är inte aktuell".
"Men hallå! Vill du inte veta vad jag har att erbjuda"?
"Mnjaaa... Vi köper som sagt väldigt sällan frilansmaterial".
"OK. Så du vill alltså inte veta vad du tackar nej till. Ge mig tre minuter så kan jag förklara vad det handlar om".
"Okej, berätta då" (Följt av en suck).
Jag berättade. Efter ett tag började killen ställa följdfrågor. När han undrade om jag kunde ordna bilder började jag inse att det kanske inte var omöjligt att sätta jobbet i den stora draken.
Det slutade med att han tog mitt mobilnummer och lovade att höra av sig om de ville ha knäcket. Han skulle fundera över helgen.
"Jag ringer i nästa vecka om det skulle vara aktuellt".
"Finemang. Nu går vi hem och firar påsk. Ha en trevlig helg", kontrade jag innan det surrealistiska samtalet avslutades.
Detta bemötande är dock inte ovanligt när man ringer de stora. Jag kan till viss del förstå dem. En bekant till mig jobbade ett tag som redaktör för RES.
Hon berättade att hon fick omkring 200 frilansförslag i veckan!
"De flesta mejl går direkt i papperskorgen. Jag har fem frilansare på min lista där jag faktiskt läser mailen och du är en av dem", berättade hon.
Jag skulle behöva hamna på fler listor!